Första steget

sitter i en ekande lägenhet, där isärskruvade möbler smyger utmed väggarna.
runt omkring mig brinner värmeljusen, många. de kan gott få brinna ut, allihop, för imorgon kommer jag inte behöva dem längre. från och med imorgon kan jag tända ljus enbart för trivsels skull.
imorgon är jag i min nya lägenhet, mitt nya Hem.

det enda som tar emot är att min 160 cm breda madrass nog inte går att få upp för trappen. det är förmodligen för trångt.
jag försöker vänja mig vid det. att jag imorgon nog måste köra min älskade säng till återvinningen för att ta med mig två 90- eller 80sängar därifrån. eller kanske bara en.
jag blir ganska arg på det. för dels kostar det pengar, dels kanske jag inte lyckas hitta två madrasser som är ungefär lika "slitna", alltså att de sjunker undan från kroppen på ett jämnt sätt, och dels så är det skarven mellan som ska jämnas ut så att jag inte stör mig på den när jag ska sova.
för andra är det säkert rent fånigt att bli arg för att man måste byta säng. men de flesta andra har inte haft sömnproblem så länge de kan minnas och har därför inte utvecklat min känslighet för sömnmiljö.
sängen är fruktansvärt viktig i sömnmiljön. bland annat kan jag helt enkelt inte ha en för liten, dubbelsängsmått är ett krav. jag har ju åtminstone en jätteskön bäddmadrass, får hoppas den räddar mycket av de nya madrasserna.

men jag längtar verkligen. inga mer störningar från trapphuset. ingen jobbig idiotkärring. ingen puckobrud som festar tre dagar i veckan eller kom hem från krogen mitt i natten och skiter fullkomligt i att andra kanske försöker sova. inga mer iskallt dragiga fönster. en liten uteplats med gräsmatta som väntar på mig och katten till våren. ytorna, som kanske kan ge mig mer ro och plats för att ta tag i konsten igen.
människor i närheten som är där för att jag ska ty mig till dem. som är till för att hjälpa mig i vardagen. som är till för att hjälpa mig tillbaka på fötter, hjälpa mig att skaffa mig ett liv.

och den 20e januari är jag kallad på samtal på neuropsykiatrin.
flytten är det första steget. utredningen är det andra.
sen får jag se vart de stegen för mig.

så, imorgon flyttar jag. på tisdag städar vi ur gamla lägenheten. på torsdag besiktning av densamma, bävar för det, men kommer be om att alla åtgärder betalas genom en avbetalningsplan.
sen nyår hos mamma och pappa.
sen blir det möten och planering med mig och boendet.

ikväll pysslar jag bara med det allra sista inför morgondagen, diskar upp och tar ner sista affischerna och plockar ner småkramset i påsar och sådant.
sen blir det nog en film innan jag försöker sova. jag hoppas jag lyckas med det, senaste tiden har spänningen i kroppen och hjärnan gjort det mycket svårt.
och jag tror att nåt slags sjukdom kommer slå till under veckan, när jag kan börja slappna av igen.

det har varit så jävla mycket senaste månaderna. jag är jävligt nära att vara helt slut.
men efter imorn kan jag börja ta det lugnt igen.

Ventilation, navigation, kärlek

novembers sista dag gryr där ute. senaste veckorna har det bara varit snö och/eller vind, i alla fall så vitt jag vetat om. men idag är det klar himmel och sol. en underbart vacker vinterdag, och jag borde, jag vill, ge mig ut och fota.
men det tar emot.
jag bestämmer mig för att ändå stanna precis där jag befinner mig, i soffan, framför datorn och serier, i min lägenhet som väntar på att packas ihop.

jag fattar inte vad felet på mig egentligen är. att det finns motstånd mot allting utifrån kommande, det är en sak.
att det också blir motstånd mot allt inifrån kommande, det som JAG faktiskt vill och borde göra, det är en helt annan sak, och jag hatar det.
jag vill flytta, helst inom en vecka efter det att jag skrivit på mitt kontrakt (jag hoppas det blir den här veckan). jag vill teckna. jag vill skriva, både kreativt och terapeutiskt. jag vill fota.
men ju mer jag vill det, desto mer motstånd. till och med när det är JAG som vill det.
jag blir vansinnig på mig själv.

det är jag mot min hjärna och min kropp. jag styr dem inte. de styr mig. eller snarare hindrar mig.
främst min hjärna.
det låter säkert skitfånigt i andras öron, när jag säger sådant. "min hjärna tycker inte som jag", "min hjärna motarbetar mig" etc.
men det känns ju så. som att hjärnan innanför skallbenet inte är min. inte tillhör mig. den är en egen person, en illvillig och hånfull person. och kroppen är dess skal. inte mitt skal, inte min kropp.

jag behöver verkligen skriva av mig. det byggs upp inom mig, mer än någonsin, och stressen äter mig. i tur och ordning pillar jag sönder mina läppar, mina nagelband, jag kliar sönder min hud på spridda ställen, jag behöver minst två försök på mig för att lyckas somna, och det bara om jag tar många gånger rekommenderad dos Neurol.

jag minns flytten från Vimmerby, jag var ett vrak. det handlade om så mycket mer då, dels en större flytt eftersom jag skulle frakta mig och mitt hem en lång sträcka, dels var det allt med psykiatrin, dels var det så många avsked.
nu är det faktiskt "bara" att packa ihop och städa. jag längtar så mycket efter min nya lägenhet, den är underbar. stor, luftig, i ett gammalt hus, spegeldörrar, vackra, trä-rena köksluckor, toalett och dusch i skilda utrymmen - oslagbart charmigt! - och med egen ingång och en liten gräsplätt utanför som bara hör min ingång till. brevlåda istället för brevinkast. övervåning, hörnlägenhet. rummet mot grannen är plomberat och mitt sovrum kommer således enbart gränsa till mina egna rum.

men flytten går denna gången till ett stödboende. nog för att jag kommer ha min egen lägenhet och mina egna regler där, men jag kommer ändå tillhöra en större avdelning,med större regler. under mitt hem finns personallägenheten och i lägenheterna och husen närmast bor andra som jag. tack och lov är det åtminstone inget krav att vara med på sociala aktiviteter.
jag har träffat båda mina kontaktpersoner, de i personalen som mer specifikt kommer ha hand om mig, och de verkar ju bra bägge två, den ena ännu mer än den andra.
jag längtar verkligen dit. detta är vad jag bett om, bättre än ett behandlingshem som jag först begärde. detta blir steg ett mot vad som kanske kan bli en framtid.
steg två blir utredningen som görs efter nyår.

kanske kan jag börja lära mig det där med att ty mig till nån. be om öron som lyssnar. be om händer som stöttar när jag knappt orkar resa mig, än mindre stå stadigt, upprätt. kanske kan jag förverkliga mig mer, börja träna, komma ut, börja teckna och måla igen.
kanske kan jag bli lyssnad på, tagen på allvar, förstådd.
kanske kan jag bli en riktig människa.



- - -


och sen var det Fars Dag.

jag blev väckt tjugo över nio på söndagmorgonen av att mamma kom inrusande, yr, gråten, och sa att ambulansen var på väg, pappa hade fruktansvärt ont i bröstet, mådde illa, kallsvettades.
resten av den dagen ville jag bara vakna på nytt.

pappa fick en hjärtinfarkt, en kraftig.
jag såg honom i sängen, blundande, med ambulansvårdarna som satte elektroder på hans bröst. tog ekg, ställde frågor, ringde sjukhuset för att konsultera.
jag hade inte ens ett hjärta då. jag har aldrig varit så rädd. jag grät hela tiden, tårarna slutade inte rinna över.

pappa ber inte om läkarhjälp. han bokar ju inte ens tid för att ordna till sina fötter som han har sådana problem med. att han faktiskt bett mamma ringa efter ambulans... surrealistiskt. och sen hämtade de rullbåren, mamma hjälpte pappa på med lite kläder, sen lades han på båren och fördes till ambulansen och skjutsades till sjukan.
mannen som körde sa till pappa att de hade ju inget ekg att jämföra dessa värden med, det är ju knappast som att pappa sprungit uppe hos läkarna i onödan. han kände pappa genom ett tidigare jobb, så han visste mycket väl hur pappa fungerar. innan de åkte sa han till mamma att inte försöka köra ikapp honom när vi kom efter.
vi smålog.

mamma försökte få tag i mina systrar, men ingen svarade i telefonen den morgonen. det kändes som om det bara var jag och mamma som existerade i hela världen. jag petade i mig lite potatisklyftor, mamma borstade tänderna, jag stoppade på mig Fars Dag-presenten och sen åkte vi. först till storasyster för att berätta och hämta henne, sen till sjukhuset i grannkommunen. sveriges längsta raksträckor, världens längsta resa. jag ville egentligen inte komma fram, vi visste inte vad som väntade där.
pappa i respirator? pappa gåendes i sjukhuskorridorna, rastlös, pigg och kry? pappa död?

väl framme visades vi in på hans rum, pappa var iväg på undersökning. och sen kom en läkare för att förklara vad som rent medicinskt skett och vad de gjorde för åtgärder. han berättade att man lyckats lösa proppen i ambulansen, och att man nu opererade in en nätrör i det kärl där proppen suttit, för att stötta kärlet, läka det och avge fettlösande medicin för att minska risken för fler proppar. men de hade inte kunnat spåra ens antydningar till fler förkalkningar.
sen fick vi vänta där, i rummet. mamma fick tag i lillasyster och lovade att hämta henne så fort pappa var tillbaka på rummet.

och sen kom pappa.
han såg lite generad ut, lite road. pappa på sjukhus, i en sjukhussäng, med sladdar i en härva, jo, nog var den synen oerhört främmande.
vi skämtade om att han, som inte vill ha massa uppmärksamhet, särskilt inte på Fars Dag, nu minsann hade fått uppmärksamhet, kunde han inte i fortsättningen helt enkelt be om den rakt ut?
jag gav honom hans present, tre lakritspipor och en trisslott. jag såg hur glad han blev, verkligt glad, på ett annat sätt än han skulle blivit hemma. han trodde nog inte att jag skulle kommit ihåg att få med mig det till sjukan.
och mamma såg honom stelt och upprört i ögonen, sa: "Nu slutar vi röka. för jag tänker inte gå igenom det här igen."
pappa är fullt frisk, normalviktig, fysiskt aktiv och äter hälsosamt, men vi fick reda på att han har hjärt/kärlproblem med sig från både sin pappa och farfar, och därtill har han rökt så länge. det där nätet och annan medicin de skulle börja ge honom skulle ordna sin del för att förebygga fortsatta åderförfettningar, så slutade han bara röka skulle det inte behöva hända någonsin igen.

sen åkte storasyster och mamma iväg för att hämta lillasyster och hennes son.
pappa närapå bad om att också han skulle få följa med. han avgudar och älskar sina barnbarn.
så jag och pappa blev ensamma, pappa beskrev smärtan, och rädslan. hur säker han varit på att nu var det färdigt. att han känt sig "konstig" kvällen innan, när vi hade haft Fars Dag-middag. han åt nästan ingenting och jag minns att vi reagerade på det, tyckte det var märkligt att pappa som brukar ta minst 2 portioner nu bara petade i sig lite potatisklyftor och några få köttbitar ur grytan. men hur skulle vi ha reagerat egentligen? pappa sa att han ätit snask framför tvn tidigare, och inte kunde ju vi veta att det var förvarning om en hjärtinfarkt.
pappa beklagade sig över att behöva ligga kvar på sjukhus, minst 3 dagar. han mådde ju bra nu, de hade ju opererat honom och han var ju frisk. jag förstod honom så väl, pappa, på sjukhus... nej.
så jag gick ut i väntrummet och letade reda på en tidning med korsord och en vetenskapsbok åt honom, och Illustrerad Vetenskap åt mig. sen satt vi där och läste artiklar och diskuterade dem.

och sen kom familjen tillbaka. läkare och sköterskor kom och gick, informerade, ställde frågor. en som kom in utbrast: "Här är ju lika fullt som i kyrkan, som vi säger i Jönköping!"
mamma, 3 döttrar och en pojke på två år som sprang runt. och så pappa. familjen. som trots allt som varit och är håller ihop när det verkligen behövs.

till slut avgjorde mamma att det inte fanns nån direkt orsak att stanna längre, det var mörkt sen länge, pappa behövde vila och smälta allt och vi behövde komma hem och få ordentlig mat i oss, inte minst lillasysters pojk. några baguetter fyller ju bara magen.
men det var så jävla svårt. jag sa hejdå till pappa tre gånger, vände mig om hela tiden och såg på honom. vände mig i korridoren och såg mot hans dörr när vi gick.
jag ville så fan heller lämna honom där.
han skulle bli skjutsad till hemstaden dagen därpå, då skulle jag få träffa honom igen, men jag ville inte lämna min pappa på sjukhus så långt bort över en natt ens.
jag hade fått ett sånt sjukt skrämskott. det värsta av alla.

i bilen hem var alla tysta. jag började gråta igen. den kom i omgångar, så som min gråt gör numer, men det var åtminstone långa omgångar. det var en annan gråt än den på morgonen. inte riktigt lättnad, men mer tillåten, inte som av hysterisk rädsla. mer för att det sjunkit in och man förstod och för att man ändå sett att det nog skulle bli bra. allt som kunde göras hade gjorts och vi tyckte allihop att han fått bra läkare och bra vård.
den bästa vård som finns att få helt enkelt. jag sa till pappa, att skönt ändå att det som hände var en så pass vanlig grej, som de är väldigt vana vid att tas med, som de vet hur de ska behandla.
läkaren hade skojat med pappa om att de kostat på honom en operation och åtgärd för 150 000 kronor, och pappa sa: "jamen det har jag ju betalt skatt för i alla dessa år", så det grämde honom inte ett dugg. han var glad åt hur bra det funkat, hur smidigt allt gått. allting kändes betryggande också för mig. det fanns kompetens där.

vi lämnade av storasyster hemma hos sig, drack lite kaffe och pratade med hennes sambo om vad som hänt. sen följde jag och lillasyster med hem till mamma. jag hade ju redan sovit där en natt, men ville verkligen inte vara ensam just den natten. väl hemma värmde vi upp rester från middagen kvällen innan, åt, skojade med pojken, såg på tv, nattade pojken. mamma gick och lade sig strax efter och jag och lillasyster stannade uppe och såg klart på den beck-film som visades på tv.
jag trodde inte jag skulle kunna somna, jag trodde tankarna skulle spinna något fruktansvärt, och visst började de spinna flera gånger, men varje gång slog jag dem ifrån mig och sade till mig själv att jag behövde sova mer än något annat, grubbla skulle jag få tid på mig att göra senare. så jag somnade rätt fort ändå.

dagen efter vaknade jag tidigt av spöregn, det smattrade och dånade så pass på gäststugans tak att det helt enkelt inte gick att sova längre. mamma var vaken och jag åt frukost. sen kom lillpojken upp men lillasyster snosade vidare i soffan. jag var verkligen sänkt, pratade knappt, tänkte inte ens. tömd, matt.
pappa ringde och sa att han skulle köras från grannstaden kring lunch, och vi gjorde oss i ordning och sen åkte vi. mamma skjutsade oss till storasyster och åkte själv upp till sjukan, hon ville ha lite tid ensam med pappa, vara bara hon och han som pratade med läkaren en stund. egentligen hade mamma velat vara ensam med honom hela dagen, men jag sa att jag tänkte hälsa på honom ändå, det var faktiskt min pappa som låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt, givetvis ville jag hälsa på honom när han nu var i samma stad.
så efter någon timme kom mamma tillbaka och hämtade mig, lillasyster och hennes son, och sen fick jag krama pappa igen. den dagen var han helt sig själv, skämtade och drev och gjorde sig dum. han skulle få bli kvar några dagar till, det var lite efterkontroller man ville göra för att se att hjärtat inte tagit skada och information man ville se till att pappa fick. pappa anmärkte på att varken skötare eller läkare här hade humor, i grannstaden hade han kunnat säga vad som helst och de hade skrattat gott. här fick folk bara något lustigt i ansiktet när han skämtade, och då drog han inte ens till med galghumorn.

sen skjutsade mamma hem lillasyster och son, jag följde med, och sen lämnade mamma av mig hemma. jag fick med mig ett tiotal packkartonger och den traditionella chokladkalendern, som jag är den enda av döttrarna som fortfarande får, de andra har ju barn själva och alltså är det de som får kalendrarna nu.
jag lagade mat och satte mig sen vid datorn och tittade på några avsnitt av en serie. sen har jag faktiskt inga mer exakta minnen av den dagen. jag tror jag gick och lade mig tidigt, jag tror jag somnade ganska direkt, jag tror jag sov helt ok.

jag antar att det var då först jag kunde slappna av, ge upp inför påfrestningen. jag hade sett att pappa mådde bra och jag hade fått alla önskvärda tecken på att det inte fanns mer att oroa sig för. jag kände mig faktiskt helt lugn för att detta fruktansvärda inte skulle hända igen inom varken en snar eller avlägsen framtid, om ens någonsin. jag tror inte ens att en hjärtinfarkt är vad som kommer vara dödsorsaken den dagen då pappa faktiskt lämnar oss.

-

jag har tänkt på de av mina vänner som förlorat någon av sina föräldrar senaste åren. jag har sett vad det gjort med dem, hur det påverkat hela deras liv. jag är så förbannat glad över att jag inte behöver ta itu med just det än på länge.
men jag trodde verkligen då, den morgonen, att pappa skulle dö ifrån mig.

jag älskar min pappa.
trots allt illa han gjort mig, trots all den terror jag vuxit upp med, så är han min pappa och jag är hans dotter. han säger att jag är hans favorit, jag tror faktiskt ingen av de andra står honom närmare än vad jag gör.
jag kan bara minnas vissa saker, som jag mår dåligt för, resten finns inte i mitt medvetande, men jag minns många oerhört fina saker.

skogspromenader. den där vinterförmiddagen i dungen bakom vår gård på landet, när vi såg rävungen titta upp ur lyan, plirande mot oss med enbart nyfikenhet. fisketurer, både metandes från klippor vid skogstjärnar och från båten ute på sjön. musiksamtal. historieberättelser. "byssen" han snidade till mig när jag upptäckt Emil i Lönneberga. hopphindren han byggde till mig när jag lekte häst. lekparken han byggde åt oss, med gungställning, rutschkana, lekstuga, sandlåda, gungbräda, gunghästar. kaninerna han skaffade åt oss. sommarkvällar då han och jag suttit på altanen ch druckit öl och whisky och pratat och pratat och pratat. de fyllesamtal vi hade med morbror då jag vräkte ur mig allt hat mot honom, alla misstankar, och hur han bröt samman inför mina ögon, hans gråt. när han fyllde 35 och fick sin första cd-spelare och en skiva med soundgarden, hur "black hole sun" gick i repeat hela kvällen. när han och jag slog upp taket i källarrummet i huset i stan. hur han kallar min katt för "Joshka" efter nån han snappat upp namnet på (det påminner om hennes riktiga namn) nån gång, för att han alltid hittat på alla möjliga smeknamn på allt och alla. det triumferande tjut till skratt han ylar när han slår nån av oss i tv-spel, eller när hans hockeylag gör mål. hans gester och uttryck som han tagit från Basil i Fawlty Towers, och hur de passar honom perfekt. hans nyskavalkad när han druckit för mycket whisky.

och ihop med dessa varma minnen av en far som jag älskar... allt det jag vet och allt det jag misstänker att han gjort mot oss, mot mig. den bitterhet jag känner. rädslan. min rutin/regel/strukturfobi. min neurotiska känslighet för andras sinnesstämningar. min försvarsberedskap. hur jag aldrig klarar av att någon är arg i min närhet, min konfliktfobi. hur jag kan må illa av ljudet av steg. att mitt känsloliv är fullkomligt vridet.
jag vet att så mycket av den jag är idag och hur jag mår, hur jag beter mig, handlar om honom.
och konflikten i detta, den svidande kärleken, den fruktansvärda rädslan, alltihop på samma gång i en enda kaotisk, grötig mix när Fars Dag var över och vardagen kom tillbaka... som jag önskade att jag kunde fått vara splittrad i flera skilda personer, så att vardera känslan kunde burits av en egen person, istället för att alltihop var tvunget att trängas i mig.

hade jag fortfarande haft mina ventiler att ta till, som jag hade förr när allt svämmade över, hade jag nog kunnat reagera ordentligt. nu blev det bara som vanligt, jag låste till. allting ligger därinne och väntar på att forsa fram. eftersom skärandet är borta, och inga av de sunda metoder som terapin försökte lära mig någonsin fick fäste och naturaliserades, så ligger det där, precis som allt annat. supandet, knullandet, knarkandet, har aldrig varit metoder för utlopp. det har bara varit metoder för att stänga in, trycka ner, gömma, slippa känna. bara låsmekanismer. och utan dem hittar hjärnan ändå sätten att bomma igen.

jag träffade pappa igen nu i söndags, på adventskaffet hos farmor. det enda som fanns inom mig var ömhet.
jag vet att det andra finns där. men det betyder bara någonting för mig. det är bara nånting som Jag måste och vill ta itu med för att kunna bli mig själv. men det betyder ingenting för oss. för honom och mig. vår relation som far och dotter.

störst av allt är kärleken.



- - -


jag behöver ventiler.
jag behöver inte bara spara på energin för att orka allt som ska orkas nu.
jag behöver också fylla på med energi nånstans ifrån.
jag lovade mig själv att ta många promenader, att min systemkamera och cykel skulle få bli mina bästa vänner igen så jag kom iväg, ut, till naturen och mitt Vatten så jag kunde andas.
det har inte blivit av.

men nu har jag skrivit. den bästa ventilen. nära två timmar tog det mig.
så nu ska jag klä på mig och gå ut i vintern och fotografera allt vackert jag kan hitta.

Boendemiljö

i huset där jag bor är det lyhört.
i huset där jag bor finns det två invånare som inte verkar fatta detta. eller bry sig om det.

bruden under mig har fester minst en gång i veckan. men gärna tre. onsdag, fredag, lördag.
hon spelar ofta riktigt hög musik, och hennes gäster skriker och vrålar. det bästa är när de höjer volymen i rummet, det under mig, hon har etta precis som jag, och sen drar de ut på balkongen och placerar sig där ett tag.

vid tre olika tillfällen har jag varit nere och sagt åt henne att dämpa sig. tycker inte det ska behövas en tredje gång. fjärde gången jag tyckte det behövdes en tillsägelse ringde jag securitas. sen drog jag hemifrån en sväng. när jag kommer tillbaka har securitas uppenbarligen varit där, och folket är på väg ut. medan jag passerar dem i trappen upp till min lägenhet hör jag kommentarer som: "av sin egen granne", "fester ska vara roliga" etc.

femte gången var en fredagkväll och jag skulle just lägga mig, klockan var ca 8. nivån var acceptabel till dess, men just då höjde de. jag tappade humöret och tog närmaste plastflaska och bankade i golvet. då skickade bruden upp en kompis, som undrade vad jag ville. ville jag att de skulle sänka? "hallå det är fredag". jag förklarade för henne, med hög och påstridig röst att det är fullkomligt skitsamma, att jag sagt till bruden under vid flera olika tillfällen och att jag fan tycker det ska räcka så, så URSÄKTA om jag bankar i golvet, men jag ska sova, och ni ska dämpa. sen drog jag igen dörren så det dånade.
två veckor senare var ljudnivån åter alldeles för hög. dags för en anmälan till vaktmästare/bovärdskontoret helt enkelt. för så jävla roligt är det inte att ringa securitas stup i kvarten.


och sen har vi ju min favorit. kärringen i dörren mitt emot.

i början, för 4,5 år sen, var hon på mig om Allt. jag, eller mina berusade vänner som gick härifrån sent om nätterna, hade stulit hennes rullator. eller så grillade jag på min balkong. att jag varken hade grill eller att min balkong inte ligger i anslutning till hennes (vi bor på varsin sida om trappen, på översta våningen) spelade ju mindre roll. när jag då höjde rösten för att för fjärde gången säga att jag inte grillar på min balkong för jag har ingen grill, sa hon bara att jag inte skulle skrika åt henne. när jag bott i ungefär ett halvår flyttade det in en annan hyresgäst under mig, som ställde sin cykel i trapphuset. ja, då gick tanten på MIG, vrålade in i mitt brevinkast (för vid det laget öppnade jag inte dörren för henne längre) att jag skulle flytta på cykeln.
då ringde jag hyresbolagets kontor och jag tror de sade åt henne att lämna mig i fred. för efter det har hon inte pratat med mig.

nu återstår "bara" hennes förbannade tv. jag hör den så äckligt väl. oftast ordagrant. har försökt ringa på hos henne och kräva att hon sänker, i början vrålade hon bara tillbaka att hon minsann fick ha hur högt hon ville till kl 22 på kvällarna. då kollade jag hyreslagen, och nej, man får inte STÖRA sina grannar, oavsett tid eller dag.
när jag efter det försökte ringa på så vägrade hon öppna, och lade istället långa brev i min brevlåda med jidder och beklaganden om hur länge hon bott där och hur mycket elände som varit under den tiden. där skrev hon också att hon tyckte att jag ju kunde sova i mitt förråd (de stora klädkammare som finns i dessa lägenheter, som många visserligen använder som sovrum, men som man inte tvunget ska behöva bosätta sig i bara för att vissa i huset inte kan sänka sina tv-apparater), att jag minsann inte behövde ligga i mitt rum om jag nu blev så störd. vidare har hon förbjudit mig att ringa på hennes dörr.
så då har jag gått till vaktis/bovärd och krävt att de får tala med henne, och ja, efter det blev jag inte störd. i ungefär 2 veckor. nu är det tillbaka där det började.

ikväll var det hysteriskt. jag knackade i väggen som varning kring 7, då HÖJDE hon ännu mer, samtidigt som det började smälla och dåna. jag mailade då hyresbolagets kontor, om att nu får det banne mig bli en långvarig åtgärd, och ringde securitas. de kom efter en halvtimme. lagom till dess hade kärringen sänkt, och det enda de kunde göra var att lyssna vid dörren, skriva lite i sina papper och sen åka igen.

efter det är det dessutom någon som roat sig med ännu fler smällar och dån. grannkärringen? nån annan idiot som fått frispel? WHATEVER.

om jag orkade skulle jag kunna anmäla detta, granntanten och bolagets slapphet, till hyresgästföreningen. men jag kommer flytta innan nyår, hoppas jag. jag vill bara att de dämpar sig till dess. sen får det bli nästa hyresgästsproblem.
jag kommer flytta till ett stödboende för människor med mer eller mindre allvarliga psykiska funktionshinder.
men till och med där är jag säker på att folk kommer visa mer hänsyn till att det är lyhört, till sina grannar, än vad dessa två stolpskott gör här.
åter blir det så jävla tydligt för mig, hur psykiskt "friska" människor har fan så mycket mer problem än vi officiellt "sjuka".
fast den där kärringen är fan inte frisk. ingenstans.

men det är roligt, att så många anmälningar som jag gjort mot henne, och hon får ändå bo kvar. enligt min morbror som bodde i samma trapp för 15 år sen var hon lika "knepig" då. och jag KAN inte vara den enda som blivit störd av henne.
på måndag blir det två officiella anmälningar på bordet hos bovärden.

Mikrofonfobi

telefoner.
bland det värsta jag vet.

har aldrig gillat att prata i telefon. det kan gå an om jag är på extremt rätt humör, om den i andra änden är en riktigt god vän som jag inte hört av på länge, eller som jag verkligen behöver prata med, eller ja, nån annan omständighet som är Rätt.
men jag har svårt för det där med att sitta i en timme och bara babbla. om inget alls.

om det finns ett klart syfte, ett mål, med samtalet, så går det bra. men när pratet blir för löst, bara för snackandets skull, så blir jag nervös, ofokuserad, känner obehag.
har jag en bra period så kan det gå bra att snacka löst. om det är med rätt person. min lillasyster går bra. mamma går bra. Syster går bra.
men i mina sämre perioder, när jag över huvud taget inte är så sugen på kommunikation, så går det inte. alls.
jag svarar inte. jag stänger av ringsignaler och tar bara sms:en.

jag vet inte vad det är. ljudet kanske? mikrofonröster kan vara rätt obehagliga.
eller så handlar obehaget om att jag inte kan tyda något utifrån en röst. det kanske blir falskt för mig? utan kroppsspråk och minspel.
men skriva går ju bra? där har jag ju egentligen ingenting alls. men ändå föredrar jag textbaserad kommunikation. kanske för att man har hjälp av smileys? men då krävs ju att den andre använder dem minst lika flitigt som jag själv. eller är det för att turordningen är så klar där? ingen risk att man pratar i mun, avbryter, etc.
eller är det för att jag har så svårt att fokusera på att bara lyssna?

jag vet bara att telefoner inte är mitt sätt att kommunicera.

jag är nu i en period då det där med telefoner inte funkar. alls. och ändå måste det funka, när soc/psyk och annat sånt ringer.
därmed finns det absolut ingenting kvar till samtal med vänner. sitta och babbla för "nöjes" skull.

och jag blir störd på att de vänner som undrar om de får ringa, sen när jag säger ifrån, då inte ens försöker föreslå nåt annat sätt att kommunicera. mail, chatt?
nej.
får de inte prata i telefon så vill de tydligen inte prata alls.

jävla telefoner.
jag hatar dem.

Vulkan

det kokar inuti mig. lavan hettas upp, stiger i mig, ångan pyser ut och marken vibrerar. min hud vibrerar.
jag vill explodera. men jag vågar inte. för då kommer någon bli skadad. och det blir nog faktiskt inte Jag denna gången.

det här med omständigheternas tajming igen är helt fantastisk.
jag har PMDS igen.
och min sochandläggare är en fitta, rent ut sagt. när hon ringde mig förra veckan för att meddela hur detta med pisseproven löst sig, så undrade jag hur det blir med stödboendet. att jag ju behöver veta mer om stället, ha mer praktiska detaljer, och framför allt veta att det blir av, och när. det var tal om ett studiebesök också.
jomen naturligtvis, det höll hon ju med om att jag ju såklart ska ha, både ett besök och ett möte med dem så jag kan få all information jag tycker jag behöver. hon sa att hon hade haft fullt upp hela dagen och var lite tjock i huvudet just då, kunde jag kanske ringa henna nästa (den här) veckan och så kunde vi prata mer om detta informationsmöte och studiebesök?
jag sa faktiskt ifrån. sa att både mamma och jag har påpekat att jag inte ska ta på mig såna här grejer, den sortens ansvar. och att jag faktiskt kanske inte orkar ringa nästa vecka, jag vet aldrig hur jag mår. "men du brukar ju kunna ringa till mig?"
då sa jag bara helt kort att jag ju har bett dem om hjälp, det kan inte vara meningen att jag ska ringa min handläggare och påminna henne om att göra sitt jobb. det är inte mitt ansvar att ta, det är deras och det är därför jag kontaktat dem.
då sa hon att "ok, jag skriver upp det här, 'ringa och prata med "..." ang. stödboende'. så, det blir bra?"

idag är det torsdag.
hon har inte ringt.

har bett min nygamla boendestödjare att ringa stödboendet själv, och det gjorde hon medan hon var hos mig på besök. och jag bad henne också ringa soc och boka möte. idag är min BS borta, men imorn måste jag höra nåt. dels är det dags för nytt pisseprov, och sen ska jag fan ha information om min framtid den här veckan.

varför är det såhär hela tiden?
min sochandläggare vet jävligt väl hur förbannad jag är på psyk för att de bara snackar, sviker mig. hon vet att jag drog näven i bordet och skrek åt min läkare på det senaste mötet där.
hon vet att jag inte tål, inte klarar när folk som har hand om mitt "fall" inte gör som de säger att de ska göra.
men jag kanske ska gå upp dit och dra näven i bordet även där?
jag kanske ska plocka åt mig ett jävla järnrör på vägen och krossa hennes lilla dumma huvud?

jag förstår, på riktigt, hur "Järnspettsmannen", han som högg Anna Lindh i ryggen och många andra, kände när de gjorde det som de gjorde.
frustrationen, ilskan, besvikelsen, desperationen.
det funkar inte att be snällt.
det funkar inte att be elakt heller.

första gången jag togs på allvar och fick seriös hjälp, var när jag låg på en intensivvårdsavdelning med dropp och EKG. jag har fortfarande en nervskadad arm efter den överdosen.
(som var ett självmordsförsök, som aldrig var menat att vara ett försök, jag ville dö och jag önskar fortfarande ibland att jag hade tagit några nävar till)

en annan gång ringde jag psykakuten varannan dag i två veckors tid utan att man nånsin tog mina böner om hjälp på allvar, inte förrän jag sa att jag satt vid tågstationen och skulle kasta mig framför nästa tåg. då fick jag poliseskort till psykakuten.
där jag fick träffa en psykolog och sammanfatta läget och tala om att jag behövde hjälp. och sen skickade de hem mig efter mindre än 2 timmar.

jag vet fan inte vad jag ska ta mig till för att folk ska fatta hur det ligger till och för helvete göra det som de säger att de ska göra! det som är deras jobb! det som de fan har valt själva att jobba med och som de får betalt för att göra!
jag är deras jobb. jag står på deras schema. jag är deras uppgift.
men de gör den inte.

den här kampen tär så jävla hårt på mig. jag vet inte ens hur jag orkar i nuläget eller hur jag ska orka framöver. för hur piss och skit hela den här processen med att få hjälpen till att börja med än är, så kommer det bli så mycket jobbigare när jag väl fått den. när jobbet med mig själv verkligen börjar. utredningen i januari kommer bli en mardröm.

allting utöver det här, krossar mig bitvis.
grannkärringen och grannbruden som bara inte kan fatta detta med vad som är acceptabel ljudvolym. sömnen som bara inte kan funka nattetid, utan enbart dagtid, då jag blir störd av fittgrannarna. folk som vill ha kontakt med mig men inte frågar med ett enda ord hur det är med mig, och när jag talar om att jag inte orkar den kontakten de vill ha, så tar de ingen kontakt alls. ensamhetskänslan som jag inte ens känner längre, men som jag vet finns där och som kväver mig långsamt eftersom jag fanimej skulle behöva ha nåt slags sällskap, men som jag inte kan skaffa, för jag vet inte hur man gör eller skulle inte ens våga om jag visste.

det är ett jävla sepe-liv jag lever just nu och jag är less. så förbannat vansinnigt less.

Jakt

tårarna springer fram med jämna och ojämna mellanrum. egentligen vill jag inte sluta gråta, men när tårarna runnit över en gång är gråten tillfälligt slut.
rasera mina dammar och låt sorgen flöda vilt.

en del tycker inte man ska vara ensam om man har något enormt svårt inom sig som behöver komma ut. och egentligen tycker jag det skulle vara helt fantastiskt om det fanns någon jag kunde ha här.
men eftersom jag inte litar ett smack på någon och (omedvetet) spelar en roll även inför de som står mig närmast, så skulle det inte hjälpa att ha någon här. det jag vill ha någon till - nån som lyssnar, tar emot, håller om mig - är inget som skulle inträffa. för jag kan inte, jag vet inte hur man gör när man låter sånt hända.

kanske kan jag lära mig hur man verkligen gör på det där stödboendet. kanske kan jag då lära mig det där med att söka någon när jag behöver.

jag är så stressad nu, för precis allt.
och det är inte den stressen man känner när man har för mycket att göra på för kort tid.
detta är den stressen man känner när man är jagad, när man springer för livet, när man kryper ihop i en håla i marken och gömmer sig för det som jagar en och hoppasönskarvill att det ska gå på ens fint och jaga vidare.
hitta något annat att jaga.

det är bara så jävla svårt när den som jagar är en själv.
samtidigt som det är annat och andra som liksom stör.

det är så mycket glapp i kommunikationen.
inte mycket blir som det är sagt. och mycket av det som sägs är så jävla skevt.
jag blir så störd av hela grejen, jag tror ju på det folk säger. jag tar saker och ting ordagrant. jag gör misstaget att döma andra utifrån mig själv, och jag vet att om jag var i deras sits, deras roll, deras maktposition så skulle jag göra allt för att det ska bli exakt så som det ska bli.
jag blir störd av att folk inte fattar att jag har ett handikapp, trots att det är väl dokumenterat att jag lider av ett. nej, det syns inte, men det finns. och det syns om man bara öppnar ögonen och vill tyda de små signalerna, tecknen jag ritar i luften framför mig.
jag blir störd av att bli behandlad som en idiot. jag blir störd av att så kallade proffs behandlar mig som en lögnare, någon som inte säger hela sanningen, någon som inget fattar om sig själv. jag har mer självinsikt än många andra, och jag har aldrig hållt inne med ett enda problem. jag har erkänt och talat öppet om allting jag vet om är fel. och somliga behandlar mig som om det är ett klart och tydligt fel jag missar. trots att jag erkänt samma fel en gång innan, det bara yttrade sig lite annorlunda då. den gången var det DE som inte ville se det felet. men jag gjorde något åt det felet alldeles själv den gången och har aldrig gjort om det. varför skulle jag göra om det felet nu, i den här situationen?
jo, för jag är ju dum och störd och en lögnare.

men det är väl så, att jag ska skita i att göra något åt att somliga tror så. den kampen är ingen jag ska välja för jag har viktigare kamper. oerhört mycket viktigare.
all min energi går åt till den nu, och inget annat får komma och nalla av min ork.
alltså isolerar jag mig och skiter i precis allt annat. jag bryr mig inte om något eller någon annan.
jag är egocentrisk numer, och jag står för det. med nöje.
jag förstår att man anser någon vara narcissistisk om denne beter sig som jag gör.
jag förstår också att man inte bryr sig om att se bakom det när man anser att någon är narcissist.
jag kan leva med det.
för precis som med somliga som anser att jag är en lögnaktig idiot, så är det inte en kamp jag tänker välja.
jag har mycket viktigare kamper.
och vill de inte veta något om den kampen, så har de inget värde för mig heller.
det blir intressant att se vilka som står kvar när kampen är över, men inte heller det är något jag bryr mig om nu.

jag är orolig.
sover värdelöst. äter bara om jag är tvungen. undviker kontakt och socialt umgänge. undviker alla sorters påfrestningar, vad de än består av.
jag bäddar in mig i ett litet klot av kevlarskal med bomull invändigt.
jag skyddar mig.

inget annat har något värde för mig än att orka med det som pågår nu.
jag önskar bara jag hade fler verktyg för att fylla mig med mer kraft.
jag ska vara ute och gå mer. hitta mer öde platser där jag kan andas i tystnad.
cykeln får bli min bästa vän igen. och min analoga systemkamera.
imorgon ska jag köpa film och sen ge mig ut.
och jag ska resa in i mina böcker.

Sucker for it (again and again)

det blir alltid såhär.
efter varje avslut med någon eller bara avbrott innan den ens blivit nåt, så är det D jag tänker på. saknar. vill ha.
alltid alltid alltid D.
min prins paris.
göönk-mannen.
han som lärde mig kristofer åström, scrubs, trygghet.
han som snackade goja med mig, med konstiga röster, sådär som jag gör. han som kunde tramsa med mig lika lätt som han kunde filosofera och spåna på djupet.
stig, vägarbetsskylten, batteriet, martin dahlin-skjortan, hultsfred, festivalen.
hur han lekte med min katt. hur han satt på min balkong och rökte. hur han vägrade smeka mig inuti, för att "han" ville vara först in i mig.
hans lockar. kepsen jag köpte. hans lenalena hals.

jag saknar honom fortfarande. det är 5 år sen.
jag vill fortfarande bara ha honom tillbaka.

kanske är det inte mina relationsproblem det handlar om. min tillitsstörning.
inte egentligen, alltså.
kanske handlar det om att jag aldrig någonsin kommer över honom. aldrig någonsin slutar vilja ha just honom.
jag var inte frisk när jag var med honom. jag vet det, han visste det. det var därför han drog. "jag såg inte längre att det någonsin skulle bli bättre, jag var tvungen att sluta, jag hade gått under".
jag vet det också. jag tog kol på honom.
men det var honom jag ville ha. det ÄR honom jag vill ha.
när det tagit slut skar jag in: Never be open again.
stämplade jag mig så pass hårt att det blev en spärr? blev de där blodsrunorna sanning och verklighet?
verkar så.
för jag har inte släppt in någon sen dess.
och jag får honom inte tillbaka.
jag önskar det så hårt.
men det är bara en önskan.

jag saknar honom så jävla hårt.
jag skulle ge ALLT för att få ha honom igen.

Oh baby won't you take me back again 
'cause I'm tired of taking the first girl that comes in
I'm tired of never feeling anything
take me back again

Oh baby won't you take me by the hand
I'll take you to a place we'll understand
I'll hold you out of touch from every man
take me by the hand

Oh baby don't let people bring you down
they only want to know where it's around
I really don't think you're one of their kind
dont let people bring you down

Oh baby don't you worry 'bout a thing
I'll take you in my care under my wing
if only you could trust me once again
don't you worry 'bout a thing

Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again

Kristofer Åström - Sucker for it

Vad var det jag sa?

"Jag vet inte om du bryr dig faktiskt. Men jag förstår att du mår dåligt och jag ger dig den tid du behöver. Men det finns gränser i hur du kan behandla mig. Kram. M."

"Jag vet allt detta. Det var därför jag bad om en paus, för att jag inte orkar bry mig om hur du tycker att du blir behandlad och inte har något att ge och så vidare. Men det funkar inte. Det får vara slut istället."

"Hoppas du är nöjd. Där ser jag hur mycket jag betydde."

"Ja, och jag har förstått hur lite du förstår och respekterar."

"Nej. Förlåt. Är bara ledsen. Ge mig bara en chans till"

"Jag vet. Jag också. Jag ville så gärna att det skulle funka. Men det finns många orsaker till att det inte gör det. Jag kan inte ge en chans till. För jag känner inget"

"Ok"


- - -


jag vägrar nu.
inga mer jävla nära relationer/förhållanden innan jag fått den hjälpen jag ska ha och kommit tillrätta med mig själv.
HITTAT mig själv.

jag varnade honom.
och han vägrade tro på det jag sa.

Quousque tandem?

soc igår alltså.
fyfan.
jag var arg, trött, ledsen, uppgiven, bitter. jag härjade på mamma och var spydig mot soc-handläggaren och grät.

för det första, så skickade min kontaktperson ändå in smått värdelösa papper. soc behöver konkreta, sammanfattande utlåtanden om mitt tillstånd, vilket jag sa till henne och som min soc-handläggare sa till henne. hon skickade in vanliga journalanteckningar.
har nyss skickat ett mail till henne när jag påpekar hennes värdelöshet, och ger henne kicken. upprepar att jag vill ha en kontaktperson på PSYKIATRISKA mottagningen, inte beroendeenheten.

sen visar det sig också att soc-handläggaren lite missat vad det är jag vill ha för slags behandlingshem. för soc har egentligen bara hand om sådana för missbruk. det är PSYK som ska sköta en ansökan till ett psykiatriskt behandlingshem. det är de som har såna kontakter, den infon. men både jag och mamma minns hur min förra psykolog och förra läkare satt och sa, att vi skulle vända oss till soc. de skulle ta första kontakten där. och vi gick hem och trodde att de skulle göra det. sen fick ju jag ändå själv ringa upp och göra anmälan/ansökan personligen.
och nu berättade alltså handläggaren att nej, de hade inte alls fått något brev eller samtal från vare sig min förra läkare eller psykolog.
nu ska ett möte bokas med min förra psykolog för att hon inför oss alla, soc, mig, mamma, ska förklara varför de sa som de gjorde, och varför hon bara avskrev mig så fort jag vänt mig till soc. jag fick inte ens nåt avslutande samtal med henne, hon bara sa: ja nu avslutar vi då eftersom du ska få annan behandling.
kanske hade varit vettigt om jag DIREKT fått annan kontakt. men över ett halvår senare har jag fortfarande inte kommit nånstans med någon.
de sket i mig, rätt och slätt. och det ska hon få stå till svars för.

jag är så jävla less på skiten. varför gör inte psyk sitt jobb? varför tar de inte sitt ansvar?
är jag en så pass jobbig patient? är jag ett så pass svårt fall?
eller är de helt enkelt dumma i huvudet?
det finns ett stödboende i den här staden, anpassat för bland annat borderlineproblematik. soc tycker att det kanske är ett bättre alternativ än b-hem. jag håller inte alls med, då det skulle innebära att jag fortfarande kommer få psykiatrisk behandling på psykmottagningen här. och jag har inget som helst förtroende för dem längre.
visst, att ändå få ha en egen lägenhet och garanterat få ha kvar min katt, skitbra.
men att behöva sitta med de behandlare som finns på mottagningen - inte skitbra. inte värt någonstans.

jag vet inte.
en jävla sak i taget.
först mötet med skitidiotpsykologen och se vad för spännande hon ska ursäkta sig med.

mamma är med mig och det är jag så jävla tacksam för. jag håller ingen fasad när hon är med, även om det kanske inte är så jävla vettigt att få utbrott, så är det åtminstone mer ärligt än att sitta och vara vettig och balanserad och förståndig.
för det är jag inte.
inte i dessa situationer.
i såna här situationer är jag bara vansinnig och desperat och jävligt bitter.

Random

minns två mardrömmar från inatt.
i den första var M med.
den började med att jag hörde någon gråta, och gick till soffan där det låg en hög med gosedjur. jag slängde mig ner i den högen och i botten hittade jag en ljust lila orm, det var den som grät. bakom mig hörde jag M säga: jaha och varför läggar man något längst ner som man sen kommer behöva ta upp? med en idiotförklarande ton. sen somnade jag i soffan, och M somnade sittande i det andra hörnet. jag vaknade av att han häftigt reste sig och började svära. "de här glasögonen kommer bli min ekonomiska död" ungefär. jag frågade om han haft sönder dem i sömnen, och han svarar tjurigt, ja. han gick till badrummet och trodde han skulle kasta ner glasögonen i badkaret, väntade på att få höra kraset. istället låste han in sig där, och jag hörde honom börja härja med någon i telefonen. jag reste mig ur soffan och smög bort till sängen, jätteförsiktigt, rädd för att han skulle komma utfarande och vara arg på mig.
jag vaknade i ryggläge och kunde inte röra mig på en stund, förlamad av rädsla.

den andra drömmen var min psykgrannkärring med i. kommer inte ihåg så mycket, bara att hon flippade för allt och inget och härjade och skrek på folk och försökte bryta sig in. innan jag vaknade sprang hon runt med gevär och hotade, tror hon sköt mot någon eller mig eller något också.

efter det lyckades jag sova ostört till tjugo i sju ikväll.
jag är sovatrött redan igen. om jag sovit så länge tidigare skulle jag kunnat hålla mig vaken hela natten och större delen av nästa dag.
abstinensen suger musten i mig.

tror inte M fattar mig alls faktiskt.
igår bad han att få ringa. han var ledsen och kände sig ensam. jag sa nej, förklarade hur telefoner får mig att reagera när jag mår som jag gör.
han sa att det var ok och att han skulle gå ut. jag sa att jag skulle sova snart, så han fick ha det så bra och att jag hoppas han fick sova sen.
"jaha"
jg skrev puss.
han skrev ingenting.

so much for that.
jag säger ju att jag inte har nåt att ge. förstå att det är så också.

jag tror faktiskt inte jag kommer få tillbaka några känslor för honom.
jag tror de sabbades under senaste besöket där, och under strulet efteråt.

Och ensamheten dödade mig

jag känner mig rent fysiskt sjuk.
jag har influensasymptom, men har inte varit i närheten av någon människa med influensa, så det måste vara abstinens.

tre dagar helt utan efexor nu.
termostaten är helt paj, antingen fryser jag så jag är blå om fingrarna, och när jag då klär på mig, drar en filt över mig, blir jag snart feberhet och börjar svettas. tar jag av mig tröja eller filt börjar jag frysa igen. det finns inga mellanting. utom när jag har frossa. men då är det ju egentligen två extremer. sömnen är kaos, jag somnar ofta rätt snart när jag lagt mig tillrätta och blundar. men då vaknar jag istället flera gånger om. eller så sjunker jag bara in i något slags dvala. och jag drömmer mardrömmar, något som annars händer max en gång i halvåret.
dock har jag inte vaknat med panikångest sen jag gick ner till 12,5 mg om dagen, och det gick jag på i ungefär två veckor. minns inte när det hände innan det heller, så det har lugnat ner sig rejält. det vore helt underbart om jag får slippa det helt nu utan efexor. det tärde på mig så sanslöst.
men jag mår skit. är väldigt lättirriterad, och deprimerad, och känslig. blir gråtmild av väldigt lite. förutom det är jag väldigt avstängd känslomässigt, jag känner inte så mycket varma eller glada känslor för någon eller något. jag är väldigt skör, och väldigt labil.

att ha M där är verkligen skitjobbigt. jag känner inget för honom, möjligtvis skuldkänslor, lätt skepsism. jag kan inte reda ut om det handlar om att det sabbades under allt det här med pengarna, om det är att jag mår så åt helvete, om jag är rädd för att han ska dumpa mig för att det är jobbigt eller rädd att han faktiskt ska stanna kvar, eller om det är så att jag inte tror/känner att han är Den Rätte.
tänker dagligen på om det inte vore bäst att göra slut. jag har inget att ge honom nu, det blir bara en press, jag vet att han finns där och är kär i mig och vill ha mig, ha kontakt med mig, ha min bekräftelse och få bekräfta mig. jag klarar inte av att ta in det. och kan jag inte ge honom något vet jag inte vad meningen är.
men jag vägrar ändå fatta ett beslut i det här tillståndet. jag kan inte fatta ett beslut, för jag måste veta vad det är som det handlar om då. och jag har inte en susning. så igår på msn försökte jag förklara läget lite, och jag tror han tog min personliga status som en pik, och undrade om han skulle ge mig en paus. jag började nästan gråta av lättnad för att jag slapp be om det. han skrev en massa som jag inte kan ta in eller hantera, att han vill att jag ska må bra först och främst, även om det sårar honom, att om man verkligen tycker om någon får man ta det för vad det är och försöka släppa det man inte kan ta i. och så vidare.
jag vet inte om han förstår hur jag mår. om han kan relatera eller ta in det eller ens ana. men han förstod mitt behov. han skulle låta mig vara sa han. min lättnad är enorm. jag måste koncentrera mig på mig själv sa han. tack.
jag får se vad som känns när något börjar kännas bra igen.

om det sker när jag får mens, när jag är avgiftad från venlafaxin, när p-sprutorna börjar verka ordentligt eller när hösten kommer på allvar, det kan jag inte svara på. det är för mycket som stör nu helt enkelt, det finns inga svar, inget att veta.
jag följer bara en väns råd: Ge aldrig upp. Pausa bara i försöken.


- - -


på fredag klockan 11 ska jag till soc. angående behandlingshemmet.

jag blir vansinnig på deras strul.
först var det psyk som aldrig fick tummen ur anus och skickade iväg de papper som handläggaren behövde för att påbörja en utredning, en bedömning. så hon blev inte klar innan sin semester och lämnade över till en annan, som jag haft indirekt kontakt med när jag haft boendestöd. hon har inte hört av sig på hela sommaren, utan först på fredagen innan jag skulle till sagornas ö senast. det mötet skulle vara på tisdagen, och jag åkte på söndagen. så det fick jag ju avboka och istället lova att höra av mig när jag kom hem. nu kom jag ju hem mycket tidigare än jag tänkt, men väntade ändå med att ringa, eftersom jag inte alls var i form att ta i det då.
ringde förrförra fredagen för att meddelande den vikarierande handläggaren att hon kunde skicka en ny kallelse. fick lov att lämna ett meddelande då hon var ute på något uppdrag. förra veckan på torsdagen ringde jag upp igen för att se till att meddelandet verkligen gått fram (det brukar de inte göra) och då fick jag reda på att den handläggaren gått på semester i sin tur. det borde faktiskt den jag pratade med ha vetat och sagt till mig, eller så borde handläggaren kontaktat mig snarast och sagt det. men meddelandet kom väl inte fram, som vanligt.
jag bad istället om min första handläggare, och från henne fick jag höra att hon inte räknat med att återfå ärendet, hon trodde hon skulle ha ett vikariat men så hade hon blivit kvar längre, men det var meningen att den andra handläggaren skulle ha ärendet nu. hon undrade om jag ville vänta tills den andre kom tillbaka den 15 sept, jag sa tvärt nej, nu vill jg få det här gjort så det händer något snart.
då säger människan: "Ja vi får väl boka in ett möte då" med en suck och en hemskt besvärad ton. det gjorde ont.
riktigt jävla ont.
jag fick ett bra intryck av henne. och sen får jag det bemötandet. usch vad jag jobbig lilla jag är då! som behöver hjälp nu snarast och inte orkar vänta mycket längre om jag inte måste!
jag tappar det lilla hoppet jag fick efter första mötet med henne. det strular alltid, det blir alltid glapp i kommunikationen, jag blir aldrig ordentligt lyssnad på, tagen på allvar eller mänskligt, empatiskt bemött.
men fredag, då är det bokat, jag ska dit och jag ska ge all info jag har för att ansökan ska kunna skickas till kommunen snarast.
om kommunen säger nej, så kommer jag överreagera med flit och se till att det inte går att säga nej till mitt behov mer.
jag bryr mig inte om vad jag måste göra. för det enda jag bryr mig om är att jag MÅSTE bli tagen på allvar och få den hjälpen jag behöver och måste ha och fanimig har rätt till.
det är det enda som betyder något. ändamålet helgar de satans medlen.


- - -


jag känner mig fruktansvärt plågsamt ensam.

jag har umgåtts med Bror idag, vi åt lunchbuffé på en kina-restaurang och pratade allvar och skvaller och flum och filosofi. jag älskar honom. jag saknar honom. jag behövde verkligen hans sällskap idag. jag behövde min vän.
jag behöver fortfarande en vän. min vänner. jag är inte särskilt social men när jag är det vill jag ha någon att vara social med. jag vill kunna umgås och slappna av och prata av mig och flumma och tramsa och skratta och gråta och undra och fråga och vrida fram och tillbaka och berätta saker och få saker berättade för mig och leka med kameror, filmer, böcker, vad det nu än är som jag har gemensamt med den och den vännen...
jag är så jävla ensam.
jag har bara två som jag känner i den här staden. två kompisar. de är så jävla upptagna med sina familjer och liv hela tiden. och nej, jag tycker inte de ska släppa allt för min skull. men de kunde fan släppa något nån jävla gång ibland för min skull.
men jag orkar inte ens be om deras tid längre. för jag får den aldrig. det är alltid något annat, eller så glömmer de, bokar upp sig.

jag finns här. men var finns ni?
jo, i alla andra förbannade städer i resten av skitlandet.

jag saknar mina vänner och jag vill vara hos dem eller ha dem här.
jag är så jävla trött på att inte ha någon att vara med.

jag behöver sällskap, jag behöver nån att prata med och skratta med och kramas med och leka med.
men jag har nog varit för dålig på att visa det under alltför lång tid.

och nu febersvettas jag. ur både porer och ögon.
jag vill för helvete bryta ihop och gråta själen ur mig, men jag lägger locket på, någon eller något i mig lägger något lock på som jag inte vet var fan det finns annars. men så fort det absolut är i vägen kommer det och stänger in allt.
gråta över att min pärla ska bli pappa, över fin sång på någons bröllop som jag inte alls känner, över vackra, fina, underbara ord i en bok, det kan jag.
men över mig själv, för mig själv och min skit och mitt lidande?
nej. aldrig.

Gryningstimme

vad är det frågan om?
skulle någon vilja ha den gudsförgätna vänligheten att förklara det för mig.
vad fan är det frågan om?

jag kan fan inte sova nattetid nu. jag vaknar efter i snitt tre timmar. kring fyra-snåret är nya klassikern, jag somnar oftast mellan ett och två.
dagtid däremot sover jag som en jävla stock. somnar jag dagtid kan jag sova i mångamånga timmar.
eller så lyckas jag faktiskt sova under natten, men sover sen över, sover förbi hela dagen.
somnar vid ett, halv två. vaknar halv 10 kvällen därpå. eller halv 12. eller nåt sånt.

men så här är det visst alltid framåt sensommaren.
-08 var det så. jag vaknade innan gryningen vareviga morgon. förra året minns jag fan inte hur det var... får leta reda på bilder.
men i år är det så. och det finns säkert jättelogiska orsaker. fullt förståeliga anledningar.
jag orkar bara inte. jag är långt bortom konstant trött, det är så mycket värre än hur det alltid är annars också, det där med att aldrig vara utsövd.
jag vandrar i osömn.

Attention Whore

vad håller jag på med?
jag knarkar deviant art och bilddagboken. jag lägger upp flera bilder om dagen. på dA är jag med i mängder med grupper för att visa mina bilder.
på bdb köper jag extra plats att synas på och funderar på att köpa HD-konto. jag snear om folk inte kommenterar.
dA är ändå lugnt, där får jag den uppmärksamheten jag vill ha. men jag jagar ändå mer.
varför?
jag vet att jag fotar bra. jag vet att jag tecknar och målar bra. jag vet att jag skriver bra.
ändå har det alltid handlat så otroligt mycket om att få andra att se det också. få höra det. bekräftelse. uppmärksamhet. se mig se mig se mig.
älska mig.
eller?
varför behöver jag bekräftelse när jag redan vet?
varför behöver jag synas så mycket?
åtminstone försöker jag synas för nåt som är kreativt och positivt för mig, jag ligger inte runt eller försöker vara fullast, ärrigast, naknast, trasigast.
men det tär på mig. det gör faktiskt det. jag sitter vid datorn HELA dagarna, ja och nätterna. jag lägger all energi på att synas. spridas.
jag går igenom alla bilder jag har och kan inte ens redigera alla bilder jag älskar, de är för många, jag kan inte, kan ändå inte lägga upp alla på en gång, måste ta lite i taget, annars blir det överdos, folk tröttnar, jag försvinner i mängden.
KVALITÈ och inte kvantitet.

jag borde stänga av datorn igen. fler dagar i sträck. då skulle jag göra nåt vettigt. teckna. skriva. läsa. städa. organisera. ta hand om.
istället fläker jag ut mig, breder ut mig, tunnar ut mig.

se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig se mig
älska mig
finns jag?

vem fan ÄR jag?

Instabil

senaste veckorna har allt återgått till hur det brukar vara på somrarna.
fast det fick lite hjälp på traven.

till att börja med var veckan på sagornas ö inget vidare. alls. M var på uselt humör, på grund av skada och kass ekonomi och besvikelse. eftersom jag är så sjukt känslig för andras humör så kunde jag inte alls slappna av och njuta som jag gjorde sist. jag sov uselt, vilket störde hans sömn och gjorde det hela lite sämre ändå. jag trippade på tå, bad om ursäkt för att jag fanns, försökte vara osynlig. vilket fick honom att trippa på tå, gömma sig, stänga in sig i sig själv.
det funkade inte alls.
så efter en vecka flippade vi och grälade och kom fram till att det var bättre att jag åkte hem än att sabba detta innan det ens blivit nåt, så jag lånade 1000 kr av mor min och åkte hem.

och väl hemma har jag bara mått sämre och sämre och sämre.
först kom PMSen. som jag blir mer och mer säker på är PMDS. det får mig att må så jävla pissuselt så jag har svårt att verkligen tro på att det bara handlar om min biologi. förbannade jävla kön. vad är meningen?
om det höll sig till ett och samma sorts humör, även om det är kasst, skulle jag nog kunna ta det bättre. men det blir en riktigt jobbig spiral.
först ganska mild irritation. sen utvecklas det genom hela ilska-spektrat. jag blir arg och förbannad. mordsugen. hatisk.
sen sätter depressionen in. efter nån vecka av arga känslor så kommer melankolin. de är mixade ett tag. sen tar depressionen över. blir till likgiltighet. och det hela avslutas med självmordslängtan en dag eller två innan mensen väl kommer.
det suger musten ur mig totalt.
och jag misstänker mer och mer att det är PMDSen som grundat min borderline-diagnos.

sen har vi abstinensen ovanpå detta. är nere i slutfasen av nedtrappningen på efexor. tar 12,5 mg om dagen. elstötarna i hjärnan är mer eller mindre konstanta. hela kroppen och hela psyket är rent allmänt stört och kringrört och ställt på högkant. retligheten kommer in där också.

och ovanpå det har jag varit pank i 2 veckor nu. ständig irritation över att jag inte får tillbaka mina pengar. misstänksamhet mot den som gjort att jag hamnat i situationen. paranoia. ilska där också. minimalt med mat. är jag hungrig kan jag inte sova. det sänker också mitt humör och min stabilitet och minskar min förmåga att hantera påfrestningar och osäkerhet.

jag är helt enkelt skör. som fan. snudd på uppfransad i kanterna. sårbarheten har skjutit i höjden.
vore det inte för min mamma hade jag brutit samman, riktigt rejält.

jag vill ha pengar, mens och en hjärna ren från efexor.
jag vill att mina p-sprutor ska göra verkan NU. (helst vill jag radera ut fortplantningsorgan och hormoner ur min kropp)
jag vill ha stabilitet och tillit och trygghet.
jag vill för helvete hitta mig själv och min grund och min inre trygghet.

Låt mig bara få vara ifred i mitt stillastående tillstånd

jag och min pappa.
där har vi den relationen i mitt livs hela historia som är mest komplicerad, mest intensiv, mest fucked up.
jag känner det som att jag aldrig kommer komma ifrån all skit han skapat i mig. alla spår hans egen kaotiska personlighet satt i mig.

i fredags natt åt vi tillsammans av första koket av de kräftor vi tog upp på dagens fiskepremiär.
och vi pratade om M, att han inte alls är orolig för att M ska vara en dålig kille, utan att han är orolig för att jag ska sluta vara jag och helt och hållet gå upp i M och hans liv. att det inte ska bli en gemensam familj, utan bara familjen M. pappa vet hur jag gjort förr, så hans oro är helt befogad.
men när han pratar om att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv så kommer obehaget. han pratar om den bilden han har av mig, som den mest potentiella av hans tre döttrar. den han har högst tankar om, och störst frustration över att jag inte kommer nånstans.
jag berättar om hur jag nu rent logiskt vet att jag är värd mer, värd att älska mig själv, värd ett liv. att även om jag inte känner det, så vet jag numer att jag ska vara den viktigaste människan i mitt liv, att jag ska älska mig själv och njuta av att leva och vara jag.
och när pappa säger allt det han säger, så får jaga andnöd. en känsla av obehag.
jag vet att jag kan göra precis vad jag vill, bli allt jag någonsin kan få för mig. jag har möjligheter, jag har potential, talang, gåva.

hela jävla världen ligger för mina förbannade fötter.

problemet är att jag inte känner att det finns något jag vill.
fel.
jag vet inte, har inte en endaste blekaste susning av en aning om vad jag vill.
fel igen.
jag vill ingenting. jag vill bara få vara ifred. bo i min stuga i skogen, inte jobba, inte ha med andra människor att göra, förutom mina vänner, förutom när jag själv så önskar.
och inte heller det är rätt.
allt jag vill, har jag helt förlorat tron på. jag drömmer inte längre, för jag tror inte nånstans på att ens en sjättedel av de drömmarna ska bli så mycket som till hälften uppfyllda.
jag har gett upp så jävla hårt, och jag vill bara få vara ifred.

M sa, att han inte alls tror att jag inte har nån framtidstro. jag behöver bara ett mål.
"hur hittar man det målet då?
han säger också att jag kan lära mig att fokusera och koncentrera mig. om jag bara hittar något jag verkligen vill fokusera på.
jag sa att förr när jag gjorde en teckning, då hade jag inga problem alls med att gå in i den och lägga all tid och energi och fokus på att få den att bli som jag ville.
men inte ens det har jag i dag. jag orkar skissa. jag orkar börja med att lägga all fokus på att göra en teckning riktigt välgjord. men sen faller det. jag orkar inte koncentrera mig, orkar inte bry mig. jag har inte motivationen längre, inte ens att teckna något till fulländning fyller mig med mening längre.
jag tror det egentligen är därför jag fotar. faktiskt. glöm allt snack om att det är ett alternativ på grund av blockaden i tecknandet och måleriet, att det är ett sätt för mig att få göra ett intryck, inte bara uttrycka mig. glöm det där med att jag fotar för att få visa vad jag anser vackert med världen.
jag fotar för att det är enklast. för att det kräver minsta möjliga ansträngning av mig.
jag skulle kunna lära mig precis allt men jag gör det inte. varför skulle jag? vad är meningen?

jag har gett upp.

och att då höra pappa berätta om sina tankar om mig och min potential... det kväver mig och tynger mig och får mig - som med allt annat som gäller honom - att bara vilja göra tvärtom. att ännu mer skita i allt.
han säger: "jag tycker inte jag har för höga krav, det jag önskar av din framtid är helt rimligt med tanke på vad du har möjlighet till"

kära pappa, dina höga krav på mig oavsett min potential har gjort mig till vad jag är idag.
jag fick panikångest av att skolka, ifall du skulle få reda på det. trots att jag var i så jävla uselt skick vissa dagar - så att det där med att åka till skolan och följa schemat och göra alla uppgifter som lades för mig helt enkelt bara inte var ett alternativ - så fick rädslan för att du skulle upptäcka det, och det dåliga samvetet över att jag inte orkade prestera och vara duktig, mig att bli lika slutkörd och ångestfylld som en dag i skolan i det tillståndet skulle gjort.
min prestationsångest får mig att undvika att göra något alls som nån annan kan se och bedöma. utom sånt jag helt säkert, av mig själv, vet att jag kan. men även det blir jobbigt om det är nån i närheten som jag hemskt gärna vill ska tycka om det jag gör, eller nån jag känner inte gillar mig. någon jag är trygg med och känner väl är det inga problem med. men minsta osäkerhet kring andra människor får mig att tacka nej till en tv-spelsturnering, att laga middag, att säga vad jag tycker, att redogöra för något, att röra mig, att göra nåt alls.
prestationsångest, jag är så sjukt känslig för krav och press och förväntningar att jag inte gör ett dugg.
tack pappa.

att få höra hur jävla duktig och smart jag är, vilken potential jag har, får mig bara att bli förbannad, uppgiven, håglös.
jag påstår inte att jag är ett geni, jag är smart men inte så jävla smart, men jag känner igen mig så sjukt mycket i Will Hunting i filmen med samma namn. hur han kvävs av alla andra människors förväntningar.
"fuck it, how is it that i always owe this to myself?"
varför måste jag göra så jävla mycket av alla mina gåvor och möjligheter?
jag vill inte!
jag kan inte!
jag tror för fan inte på ett skit längre, jag hatar mänskligheten och all skit vi gör, världen vi har skapat, jag vill inte vara med!

M sa: "jag är helt säker på att du visst har en bild av hur du vill att ditt liv ska se ut om 10 år"
jag var tyst en stund. försökte. jag tänkte på de drömmar jag hade en gång. men det blev svart, som vanligt.
"på samma sätt som det gör nu?"
ett snett litet leende.

jag skojar inte.
jag har inget emot att leva på f-kassan, inget emot att ha så pass ont om pengar att jag alltid måste be om några hundra extra av min mor, att få panik över hur jag ska ha råd att hitta på något extra, något kul, något utöver att sitta hemma och kedjeröka och se till att det finns mat och nyttomedel till mig och katten, och batterier till kameran. jag har inget emot att störa sönder mig på alla jävla grannar.
(JO det har jag men vad fan har jag för val? det finns inga små hus att hyra som har varmhyra eller är åretruntboende eller ligger så jag inte måste planera buss en hel dag)
jag har inget emot att leva helt planlöst, helt utan rutiner och mål och vad fan som helst som alla andra påstår ger livet mer innehåll och kvalitet.
jag begär inte ett skit. jag vill bara få vara ifred.
jag vill inte ens ha ett behandlingshem. jag vill inte kämpa och dessikera och utreda och utvecklas.
jag vill stå stilla, här i mitt nu.
utan minnen av det förflutna och med den fulla övertygelsen om att framtiden inte finns.


- - - - - -


jag hade tänkt skriva om nåt annat, nåt mer. jag hade tänkt skriva om hur hela min tillvaro påverkas av hur det var att växa upp med Tyrannosaurus Dad.
men det får bli ett annat inlägg.
det finns ju där hela tiden, så det finns gott om tillfällen att skriva om det.

Det liknar Lycka

jag knyter kärlek i min rödglödande änglaälvas hår.
jag blir serverad poesi som godnattsaga och min väckarklocka är den mjukaste kärleksberöring och bubblande berättelser.
jag njuter av tystnaden och jag njuter av tankarna och jag njuter av känslorna.
vi delar minuterna mellan oss i sju dagar och lugnet jämnar ut intensiteten.

och jag åker till min saga på söndag.

jag har ingen ilska i mitt liv nu.
jag har ingen bitterhet, ingen rädsla, ingen stress och inget som helst verklighetshat.

kemikalierna minskas varje dag och jag kliver ur dimman in i en värld så till fullo närvarande, inget får mig att vilja fly den.
jag kommer tillbaka, till livet, till mig själv. till det jag trodde jag tappat och slagit sönder för längesedan.

det liknar lycka och det skrämmer mig så fruktansvärt.
men jag låter inte rädslan styra mig.
jag tänker aldrig mer låta rädslan komma emellan min själ och min hjärna.

jag måste ha en ny etikett för den här texten.

Ovana

jag är van vid att vara den som ger mest och älskar mest i ett förhållande. ger och älskar så mycket och får så lite tillbaka att jag till slut blir helt tom. jag är van vid att min partner är känslomässigt otillgänglig, för inbunden och självupptagen och störd för att kunna ge mig det jag behöver. jag är van vid att kämpa och slåss, offra mig själv, ignorera mig själv.
jag vet inte hur man älskar utan de faktorerna.

jag har aldrig känt mig lugn, avslappnad och trygg med någon. D är den enda som jag kände så med. men det var ändå inte samma sak, jag var för sjuk och borta för att ta emot det han gav.
jag har ju länge sagt nu, att jag är trött på att vara den som ger och älskar mest. att jag behöver någon som ger och älskar mig så mycket som det alltid annars bara är jag som gör.
kärlek för mig är en pasionerad, kaotisk, vansinnig karusell. det har alltid handlat om drama och kamp och lidande. så mycket starka känslor.
jag tror inte jag vet hur kärlek egentligen känns. jag vet nog egentligen inte hur det känns att vara kär. "kärlek" för mig är nåt oerhört intensivt. det handlar nog mer om skräcken, plågan, oron, kämpandet.
jag vet inte hur man älskar utan det. jag är van vid att låta "graden av mitt lidande vara måttet på min kärlek".

men jag är fast besluten, att sluta söka lidandet, lära mig älska utifrån lugn, trygghet, säkerhet och tillit.

jag tror att jag vet att kärlek inte ska kännas så som jag känt den förr.

Sug

tårarna svider i ögonen och det trycker över bröstet. men kan jag gråta? nej.
jag vill ha två flaskor whisky och en hundra-förpackning xanor.
jag vill existera utan att finnas ett tag.
eller så vill jag dö. jag orkar inte med det här stilleståndet. är jag inte likgiltigt bitter så är jag självmordsbenägen.
jag bryr mig inte om något eller någon, jag vill bara sova hela tiden. jag längtar efter någon och något men jag kan inte skaffa det, jag kan inte ty mig till någon och därmed inte få det där något jag behöver,
närhet, trygghet.
jag har ingen som kan komma hit eller som jag kan åka till. F är hos sin kille och tror inte hon skulle vilja ställa upp heller. alla mina killkompisar ser bara på mig sexuellt. B har hört av sig igen och tycker vi kan umgås, jag vill inte se honom.
jag vill att någon håller om mig och jag vill kunna släppa taget och bara gråta.
jag vill slippa vara så jävla ensam men för att kunna slippa det måste jag släppa in nån, ty mig till någon och jag vet inte hur man gör, inte utan att det blir på bekostnad av mig själv. jag kan bar ty mig till asen. de som inte ger mig det jag behöver.

"när jag ligger i sängen på kvällarna brukar jag tänka på att vi skulle kunna ha mycket att prata om
och att jag vill hålla om dig
och skratta med dig
ibland när jag lagar mar brukar jag fundera på om du skulle tycka om det här
om jag ser en film brukar jag tänka att jag skulle vilja se den med dig
skratta med dig och alla dåliga skämt
och hålla om dig och ha dig nära mig
känna din värme
sånt tänker jag på"

jag vill tro de där orden. jag vill åka och hälsa på honom.
men varför skulle det bli annorlunda?

People keep bringing me down

ännu en.
ännu en så kallad vän har sjappat. utan ett endaste jävla ord. här fanns ingen konflikt. varken han eller jag har gjort nåt för att vår vänskap skulle försvinna. nej, det här handlar om han jävla sepe-brud.
han berättade det sist vi träffades, förra sommaren. de hade haft ett fett gräl, och han kom hit och vi drack öl och snackade. då fick jag reda på att orsaken till att han och jag aldrig träffas, är på grund av henne. hon är så vridet svartsjuk att han inte får umgås med nån av sina tjejkompisar, knappt sina killkompisar.då har jag ändå pratat med den här bruden via hans msn, frågat hur det är med henne och deras son. men ja, sepe-brud som sagt.
den kvällen sa han att han inte pallade mer, att han tänkte avsluta det och skaffa delad vårdnad om sonen. sa att han vägrade låta samhället styra med honom, så inte tänkte han då toffla under henne.
på natten cyklade han hem. rindge mig och sa att bruden dragit med ders son. han lät sjukt nere.
två dagar senare när jag messar honom och frågar hur det är svarar han att han satt med sin familj och käkade och såg film. och efter det har jag inte hört av honom. jag har messat, ringt, mailat. inte fått något som helst svar. misstänkt länge att han blockat mig på msn, inatt såg jag att han tagit bort mig.
han hade inte ens heder nog att tala om för mig att vi inte skulle kunna fortsätta vara vänner, att han valt att bryta med mig.

så, även han - trots allt vi snackat om angående idioter och lögner och hyckleri och allt annat - visar att han är just en lögnare, en hycklare, en idiot.

alla dessa svek, alla dessa jävla människor jag har kallat vänner... det står mig upp i halsen. jag önskar jag kunde trycka ner fingrarna i halsen och spy upp besvikelsen, ilskan, hopplösheten jag känner av det. men så enkelt är det inte. aldrig någonsin.
jag vet inte hur jag ska orka. det kommer hända igen och igen och igen.
de tre människor som jag fortfarande kallar vänner, snart kommer de också försvinna. varför skulle de inte? få av de svek jag kunnat samla senaste året har jag varit förberedd på, jag kunde aldrig tänka mig att de människorna skulle vända mig ryggen som de gjort.
så när kommer också dessa klippa kontakten?

vad är meningen med relationer? vad är meningen med att lära känna folk och tycka om dem och öppna sitt hjärta och vilja umgås med dem?
de finns aldrig där... de stannar aldrig kvar hos mig.

Låt mig vara...

vänt på dygnet nu, var bara en tidsfråga. depressionen gör att kroppen/hjärnan vägrar släppa taget om vilket tillstånd det än är jag befinner mig - jag har grymt svårt att somna, men när jag väl somnat så vaknar jag oerhört segt.

idag somnade jag kring halv 2 skulle jag tro. men vaknade igen - kvart över 3. av ungjävlar. den ena tjöt i en visselpipa och den andra hade förmodligen hittat ett sådant där suveränt grässtrå, för tjutet från den lät precis så. min balkongdörr står öppen, i överlevnadssyfte och kattnöje. jag blundade, andades och hoppas de skulle ge sig. det gjorde de inte. och tyvärr kan jag inte vråla åt dem från balkongen att de ska dämpa sig, det var full dag och de är barn. men jag var sjukt arg för det. jag ville sova for fucks sake. drog igen balkongdörren så fönstret skallrade iaf. kändes liiiite bättre. sen somnade jag om.
vaknade halv 5 nästa gång. ingen aning om vad som väckte mig då. men somnade om rätt fort.
vaknade kl 7. av grannjäveln. som helt enkelt bara inte har förmågan att lära sig vilken volym på hennes tv som är acceptabel. jag for upp beväpnad med en petflaska och bankade loss på väggen. hon sänkte direkt.
tur för henne.

senaste månaden har jag vaknat varenda dag (kväll) med panikångest.är jag inte totalt genomblöt av svett, liksom täcket, kudden och lakanet under mig, så kan jag inte andas och är förlamad i kramp. ibland behöver jag kissa direkt när jag kommit tillbaka hyfsat till mig själv, ibland inte.
hade ett tag en teori om att min rädsla för att kissa i sängen skapar paniken. men den håller nog inte. och även om den gjorde, kan jag inte bara vakna som folk, av att jag är nödig. måste jag vakna med full panik??
tydligen.
eller kanske inte. jag har ingen aning om varför det är såhär. vet bara att det är sjukt tjatigt att behöva börja så.
anstränga sig för att kunna ta kontrollen över andningen, långsamt räta ut kroppen, stappla ut i badrummet för att duscha mig till normal kroppstemperatur. stöka och byta täcken för att kunna somna om, lägga ut något extra över lakanet.

jag tycker inte livet är kul på det här sättet. jag förstår inte varför jag ska behöva orka med det.

Det här håller inte

livet känns bara som ett evigt pågående övergrepp.
allt som har hänt och händer och kommer hända kväver mig. jag har ingen att prata med. inga vänner i närheten som kan komma hit och lyssna och finnas.
det är inte enbart Deras fel. men ändå. riktiga vänner kan väl höra av sig? ställa upp lite? de vet hur jag är och hur jag har det...

skitdepression och skitliv och skitbitterhet och skitilska och skitpsyk och skitskitskit!

jag kämpar, kämpar, kämpar, men ingen kämpar med mig.
har en ny kontaktperson på psyk, som jag inte fått kontakt med på TVÅ veckor. för två veckor sen sa min sochandläggare att hon behöver olika sorters utlåtanden om mitt tillstånd för att genomföra utredningen och lämna en ansökan till kommunen, om behandlingshem, och det vidarebefodrade jag till min kontaktperson. igår som först svarade hon via mail att hon skulle kontakta min handläggare för att få upplysningar, men ett samtal med handläggaren avslöjar att kontaktpersonen inte ringt.
jag har ringt kontaktpersonens egen telefon, lämnat meddelanden där, mailat, ringt navets och psyks telefoner och lämat meddelanden... människan tar ändå sån god jävla tid på sig med att svara...
soc lovade att utredningen skulle vara gjord innan semestern, för att jag skulle slippa ovissheten över semestern. tack vare psyk är nu inte detta möjligt.

min lägenhet ser ut som skit. den stinker och jag har ingen aning om vad jag trampar i när jag går runt. jag duschar inte och jag orkar inte bry mig om petitesser som att byta trosor. jag går inte utanför dörren om jag inte behöver handla. jag har svårt att somna men när jag väl lyckas med det sover jag tills jag får ont i ryggen av att ligga. jag tar mig inte för ett enda dugg som är vettigt, det enda jag pallar är att läsa. surfa. chatta. jag har ingen motivation och ingen energi. precis all ork jag kan få ihop går åt till att äta ordentligt, kämpa och oroa mig. stressutslagen har ökat, igen.

jag vet snart inte vad jag gör.

Värdelöshet

så, i fredags träffade jag min nya läkare och kontaktperson på psyk.
tyckte jag fick bra respons, läkaren lyssnade på min vilja att göra mer utredningar. så det beslutades att jag ska få göra ett antal sådana. på villkor att jag är helt ren, från THC.
så två gånger i veckan kommer jag göra pisseprov. och jag får tilldelat sömnmedicin då, så jag har till nästa tillfälle med pisseprov. mixade känslor inför det. hade så jävla gärna viljat röka ner mig rejält En Sista Gång.
men det blev inte så. skulle ha blivit så samma kväll, men nej.
och hela den grejen har gjort mig rätt sur.

idag skulle jag då pissa, för andra gången. gjorde första i fredags, och det visade svagt på THC. kontaktpersonen trodde jag kunde vara ren redan denna vecka.
men jag pallade inte idag. inte alls. jag stängde av larmet och somnade om.
att passa såna möten... tror inte det kommer gå. inte kan jag motivera mig med sömnmediciner heller, för zopiklon gör varken till eller från.
ren kommer jag lyckas hålla mig ändå, men de vill ju bevaka det hela...
men jag känner mig sjukt värdelös. men jag vet hur det är med mig. med rutiner och mig. det går inte.
hur ska jag lyckas förklara det för kontaktpersonen då? och kommer hon tro mig eller kommer hon bara tro att det är ett sätt att slippa visa att jag rökt?
fan vet. får maila imorn...

imorn är det soc med...
dit måste jag. dit vill jag. och det är ingen rutin. inte än. så jag hoppas det går.
men skippar nog att sova inatt. för att vara på den säkra sidan att komma dit. har dessutom sovit hela dagen, så skulle inte lyckas heller.

men depressionen är över mig nu. sover hela dagarna, de flesta nätter, orkar inte ta mig för nåt vettigt, är bitter och håglös hela tiden och har ingen motivation till nåt.
vill supa och röka, det är allt.

fanskap.
den här sommaren kommer suga utan THC.

Inför psyk-vaka

när jag vaknade igår hade jag fått ett erbjudande om att låna pengar till en halva gräs och röka den i sällskap under kvällen. jag tackade nej med orden: "har läkarsamtal imorn och tänker hålla mig hemma och nykter".
och framåt kvällen igår så ångrade jag det beslutet så hårt, blev riktigt sur och bitter till slut. '
en rökare som tjurar ihop över ett missat tillfälle att röka ner sig?
nej.
läkarsamtal på psyk.
jag hatar psyk. det stället är så fruktansvärt mycket ångest för mig numer, efter alla vändor dit när jag pratat med störda läkare och blivit sviken av psykologer. innan terapisessioner har jag sällan kunnat sova, och nu gäller det ett samtal med en jävla läkare. jag visste att natten inte skulle innebära skön sömn, utan oro, ångest, sömnlöshet.
jag ville inte möta det själv och alltså ångrade jag beslutet att INTE åka till en vän och röka och prata och skratta och se film.
haft vettigare saker för mig än ångest, helt enkelt.
och det inser jag inte förrän jag legat i sängen och ryckt med benen och knakat med tårna och läst kapitel efter kapitel av "känn pulsen slå".

nu skiter jag i sängen och försök till sömn.
det är ingen som helst ide. jag kommer vara bättre förberedd för läkarsamtal om jag är vaken, än om jag ligger i mörkret och försöker sova.

jag undrar bara hur det kommer bli. hur jag kommer vara. under samtalet alltså.
sur, cynisk, tyst eller sammanbruten? alltihop eller helt likgiltig?
det kan bli precis hur som helst.

Standard-konversation

Jag: jag vill ha en kram, en fet och en bra film
Han: du kan ju höra av dig till han. du kanske har mer tur än jag
så har du ju dina 3 :P
Jag: ne för en kram är inte bara en kram för killar
Han: få tag på nån brud me fet då
Jag: för kräsen för brudar...
Han: ja då får du la sitta och krama dig själv. eliminerat alla andra så :P
Jag: eller så kan kåtdjuren skärpa till sig, komma hit, krama mig, mekka åt mig och dra på en bra film
Han: där har vi me en grej. varför e de bara du som ska få ut utav de? ;)
Jag: där har vi en annan grej, varför kan ingen annan än jag få ut tillräckligt av BARA kramar??
folk får ut så mycket av mig annars
ibland vill jag vara ego och njuta på mitt sätt
Han: ja jo. sist du va här så va de fortf du som tog initiativ till saker. hmm.. nu får jag tänka. inte helt säker på den gången. men gången innan de iaf =)
Jag: klart jag tog initativ
var inte det jag menade
menade att det vore fint att krama nån och veta att det är tillräckligt för honom också, slippa ha den där känslan av förhoppning på sig
Han: jag har inte haft några förhoppningar alls sista gångerna vi träffats. jag har varit inställd på att de inte ska bli något.
Jag: ja
och varför kan ingen vara inställd på bara kramar
varför kan ingen annan bara vilja ha närhet
MYS
och inte "mys"
handlar inte om dig och mig nu. utan om folk i allmänhet
bara ligga sked o kramas och andas
bara vara nära


VARFÖR KAN DET ALDRIG RÄCKA SÅ???


Jag: är trött på det, hur som helst...
Han: jag e rätt trött på att alla flickor man lär känna blir kära i en. e la typ samma sak fast på ett annat sätt funkar åt båda hållen fast mot tjejer e de kärlek och killar sex
Jag: idiotiskt alltihop
döda folk
och med kärleken får ni iaf knulla
jag får ALDRIG bara närhet
oavsett

Icke-tillstånd

orolig dag.
nånting lever om inom mig. jag vet inte vad det är, jag vet inte hur jag mår. kanske är det rastlösheten i stilleståndet. jag vill bara fylla och förändra mig själv.
jag tror faktiskt jag föredrar de extrema tillstånden, som ångest, ilska, glädje, sorg.
dessa mellantillstånd, stillestånd, är jag värdelös på att hantera.
ångest och allt det vet jag iaf nåt sätt att hantera. även om det inte är sunda sätt.
men tomheten? detta Icke?
jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
så jag kedjeröker och häller i mig x-ray.
i brist på annat.
jag skulle så mycket hellre ha annat.
massor av annat.