Ur funktion?

att driva runt planlöst på det här sättet, det är då jag fungerar som allra bäst.
inga rutiner, inga förväntningar, inga måsten, inga borden, inga tider, inga scheman.
jag gillar inte att planera, alls, jag gillar inte att veta vad som väntar, jag gillar inte att ruta in mig.
jag vill vara FRI. helt och hållet.
jag tycker inte alls om att andra människor påverkas av mitt liv, hur jag lever det och varför. blir till och med irriterad om en vän blir ledsen av att jag inte hör av mig.
av att jag ställer in tider för att de inte passar mig lika bra som när de bokades.
av vilken förnuftig orsak som helst.
för det får mig att känna mig pressad, fångad, kvävd.
andra människor, samhället, livet i det stora hela... allt vad systemet säger att livet innebär... det kväver mig. jag får seriöst spader på allt det.

men just nu driver jag runt. helt fri.
och jag njuter.
och jag trivs.
för jag fungerar.

folk säger att oj, det måste vara sååå jobbigt att vara sjukskriven, och så länge som jag varit det också.
jag svarar bara att nej, det som verkligen skulle vara jobbigt vore att inte vara sjukskriven.

Insikter

att inse saker och ting om sina så kallade vänner, är jävligt påfrestande men absolut inget jag vill undvika. sanningen tär, men ger så otroligt mycket mer än illusionerna. hur verkliga illusionerna än tycks vara.
sista tiden har det nog varit lite väl mycket av insikterna, dock.

#1: någon jag betraktat som vän sen gott och väl fyra år tillbaka ställde plötsligt ett ultimatum.
om jag inte skulle kunna umgås med och respektera hans flickvän, så skulle inte heller han och jag kunna umgås. för därmed skulle jag inte respektera dem och alltså inte honom.
jag var jätteglad åt att han funnit sin kärlek. såg fram emot att få träffa henne. såg fram emot att kunna träffa honom mer, då han skulle flytta närmare.
men ultimatum ställer jag inte upp på. särskilt inte när det gäller en sådan nära vän som han varit, som jag varit. särskilt inte när jag aldrig träffat tjejen och omöjligt kan veta vad jag kommer tycka om henne, om vi alls kommer komma överens, om hon har den sortens personlighet och attityd jag kan respektera. att kunna respektera honom och att hon är hans val, det är däremot inga problem för mig.
men nu tappade jag helt och hållet sugen. vänner som ställer ultimatum kan jag inte respektera. sen om han gjorde det på grund av henne eller sig själv, det är fullkomligt oväsentligt.
dessutom blev jag helt på det klara med vilken självupptagen person han också är. han reagerade nämligen inte alls när jag berättade om kärleken jag funnit. utan vände in det hela på sin kärlek. inte ens när jag påpekade att jag blev ledsen över hans brist på engagemang samt hur hans ultimatum stank, kommenterade han det hela.
att jag har missat detta under fyra år beror nog mest på att han varit kär i mig under större delen av den tiden samt att jag tidigare var en person som brydde mig mycket om andra, men väldigt lite om mig själv.

snipp snapp snut, så var den relationen slut.


#2: min syster, denna eviga källa till konflikter. hon har flera gånger totalt uteslutit mig från sitt liv. blockerat mig på diverse sajter, vägrat svara på samtal och sms etc. senaste gångerna har det varit på grund av mitt cannabisbruk. jag förstår till viss del hennes motvilja inför droger, och jag har aldrig pratat med henne påverkad, aldrig någonsin träffat henne påverkad.
utom av alkohol eller bens, men det är ju tydligen helt ok...
ändå kan hon inte acceptera att jag lever mitt liv som jag vill hemma i min egen lägenhet. förra gången bröt hon kontakten eftersom det tydligen var fel av mig att röka så nära hennes födelsedag, nu senaste var det tydligen för nära hennes sons dop. trots att det aldrig skulle varit tal om att jag dykt upp på vare sig dopet eller kalaset berusad.
den senaste gången fick jag nog. jag har ingen lust att vara helt tillgänglig igen så fort hon har svalnat och behagar höra av sig. har ingen lust att finnas och lyssna när jag när som helst kan knuffas ut ur hennes liv. särskilt inte som jag aldrig får höra något slags ursäkt från henne, inte minsta antydan till förlåt, det pratas aldrig ut om saken, det reds aldrig ut. jag har hittills bara funnit mig i att sparkas undan och tas tillbaka helt på hennes villkor.
hon har börjat höra av sig igen, gett mig tillgång till hennes liv igen. jag tar den inte. inte helt, inte som förr, inte innerligt. jag gör det mest för att få veta något om hur min systerson har det. och det kommer jag heller aldrig mer kunna engagera mig helhjärtat i, eftersom jag aldrig vet när han kommer ryckas undan för mig nästa gång.
också hon är en fruktansvärt egocentrisk människa. något jag vetat om tidigare, till och med irriterat mig på, men eftersom jag brytt mig och älskat henne så starkt har jag sett förbi det. nu gör jag inte det längre.
när hon söker kontakt med mig skriver hon "din bög", "usch", humoristiska citat, etc. aldrig "hej vad gör du?"
hon är på om att jag ska följa hennes fotoblogg, men kan inte ens sätta mitt BDB-konto underbevakning. när jag säger något om att jag är med min älskling gör hon sig lustig och drygar sig.
hon är dryg hela tiden.
visst har vi alltid haft kontakt mycket på det sättet, och hon tycker väl att det är bästa sättet för oss att hitta tillbaka igen, men det är inte ok denna gången, och att en 20-åring inte fattar att hon kanske ska testa en annan teknik någon gång, det är direkt skrämmande.
jag hör aldrig av mig till henne, och jag nappar aldrig på hennes drygheter. borde inte behöva säga hur less jag är på hennes attityd, men det blir bara tydligare att jag måste.

det är dock hemskt skönt att bry mig så lite om henne som jag gör nu. ingen av mina systrar når mig längre. de har bränt sina broar så många gånger om.
jag är utsliten på dem.
det gjorde ordentligt ont i början när min lillasyster tog avstånd. hon är en kul människa, smart, vi har mycket gemensamt i det kreativa och i det psykiska. flera gånger har jag gråtit mig helt tom och blivit väldigt deprimerad av saknaden efter henne, men efter så många gånger av precis samma beteende, så sluter man sig. man kan bara bli sårad SÅ många gånger av någon innan man slutar känna så starkt.
en simpel försvarsmekanism.


#3: den här personen vet jag inte egentligen vad jag tycker om. kanske är allt för konstigt och känsligt nu. kanske kommer det alltid vara så. jag älskade henne och jag vill fortfarande älska henne. och jag trodde det skulle gå. men så fick jag ett mail med en så otroligt onödig och tråkig ton...
ordet jag använder har varit 70% skämtsamt menat, 20% för enkelhetens skull och 10% för att det är så jag vet att det kommer bli, med tanke på känslor och situation och relation.
hon hade inte behövt ha den attityden... att jag skulle sättas på plats och läras veta hut. hon har verkligen ingen orsak att känna det som att jag tar över, vill ta hennes plats. det varken kan eller vill jag, och att hon fått för sig att det är möjligt, från min sida, svider mest av allt. svider mer än hennes tystnad. innan jag längtade jag tills allting normaliserat sig och vi skulle kunna umgås igen. nu känns det som att det gör detsamma, nej, som att jag hellre slipper henne.
situationen är svår och jobbig och ovan. dock är den oundviklig. någon måste lära sig att leva med det.
antagligen båda två.
kommer dock inte ifrån känslan eller tanken att jag offrat en vänskap för ett förhållande... jag vet ännu inte om det är så det kommer bli, men jag vet att jag aldrig menade att det var så det skulle bli.


kort sagt: relationer gör mig fullkomligt utmattad.

Meningslöshet

när ska jag lära mig att förlika mig med att livet är meningslöst?
vår existens har inget högre syfte. vi är biologiska varelser. vi ska bara fortplanta oss. det är meningen med livet.
och jag ska inte skaffa barn.
och jag tänker inte skaffa barn heller bara för att få känna att livet har en mening.

detta med gud och andar och själ etc... det är ju bara illusioner, lurendrejeri för att vi inte orkar med att inse att vi är meningslösa.
varför gör vi inte det?
vi är inte metafysiska, nånstans. så varför tror vi att våra liv måste vara något mer än bara äta, knulla, skita, pissa, sova, försörja oss?

nån dag kanske jag ger upp. och förstår att det meningslösa inte är farligt.
men till dess tänker jag supa och knarka. för det är vad som fyller MITT liv med menings just nu.

taskigt läge?

jag blir så matt av mina egna känslor. de växlar så snabbt, jag hinner inte själv med i svängarna. istället slirar jag rakt ner i diket, in i ett träd, klipper ett staket, kör ut över stupet. och där finns det en ny väg.
eller sju.

tänk dig att du sitter på en cykel. vägen delar sig och du styr in på den ena vägen medan cykeln tar den andra.
taskigt läge.

tänk dig att du kör en långtradare och du väljer att köra rakt fram över bron medan lastbilen tar vänster i rondellen, släpet skumpar in på en skogsväg och lasten kanar in på en gata som slutar i en återvändsgränd.
sen blir den kvar där.
en annan lastbil kanske kommer och plockar åt sig rubbet. eller så kanske det kommer småbilar och helt sporadiskt tar med sig saker. ekorrar bygger bo och när du kommer tillbaka och ska hämta lasten finns inte mycket kvar som påminner om det du hade innan.
och släpet är väck och själva lastbilen frontalkrockade med en buss och hälften av passagerarna dog, resten ligger på sjukan i varierande behov av vård.

där står du med en förlorad last och en bil i spillror och är ansvarig för död.
du ska stå för ersättning och reparationer, på bussen också, samt skadestånd och sjukvård för passagerarna och de omkomnas anhöriga.
taskigt läge, eller hur?

och du vet, att när allt är kirrat och klart, betalt och lagat, ska du upp på vägen igen och åter försöka komma dit du ska (eller vill, men inte fan vet jag vart jag vill, jag vill bara undvika katastrofer) och lyckas med att hålla ihop och få med dig allt.

orka?

Onanischema

om jag ska döma efter den ständiga, alltid lika idiotiska, frågan jag får på alla dessa roliga communities:
folk har scheman och tabeller över sitt onanerande.

killar (såklart) frågar mig när jag onanerade senast.
det kan jag gå med på att man vet ganska exakt.
men... hur ofta jag onanerar? hur många gånger per dag? hur många gånger i rad efter varandra har jag kommit som mest? vilken min skönaste orgasm är?

är det så att folk faktiskt vet detta? eftersom jag får frågorna så ofta, måste det tyda på att det är nåt som man vet, oftast?
det kan möjligen vara sant för penisdjuren...
eller så är folk verkligen så besatta av sex.
det senaste skulle inte direkt förvåna mig, men jag skulle ändå bli förbluffad om jag fick fakta.

jag kan verkligen se det framför mig.
folk skriver in i sina mobilkalendrar och agendor när de pillade på sig själva. och får påminnelser om att de måste göra det igen.
-pip pip-
"-ursäkta, jag måste ringa ett samtal"

jo tjena.

Drömverklighet

mitt liv är en mardröm.
mina drömmar är det inte.
jag försöker alltid somna om så fort jag vaknat.

om jag kunde, om det fanns en sömnmedicin som alltid funkade, så skulle jag hålla mig sovandes.
koma?
ja tack, hemskt gärna.
död?
ja tack, allra helst, men det vägrar ju ni gå med på.

Verksamhetsrapport:

en polare frågade mig för ett litet tag sen via sms, hur affärerna gick.
jag svarade:

"Ptja, låt se... Alkoholen har sålt lite väl bra på sistone, det går inflation i det sociala umgänget, humöret har gått i konkurs och kroppen är till salu för lite intellektuell bekräftelse. Så kan man nog sammanfatta verksamheten."

Störd tillit

på tisdag.
då är det dags för terapi igen.
jag vill inte se människan som är min terapeut.

sist jag var hos henne var den 30 juni. veckan därpå skippade jag och sen gick hon på semester i 4 veckor, men nu ska jag alltså dit igen. enligt pappret åtminstone.
min hjärna och jag har inte alls bestämt oss än.
sist gick det nämligen minst sagt åt skogen.

i ca 3 månader har jag mest bara varit maffigt ilsk när jag haft mina sessioner. riktigt vad ilskan beror på vet jag inte, men antagligen är det så att jag sen tidiga år lärt mig att göra om ledsenhet och ensamhet till ilska och aggressioner istället. för det är lättare att hantera.
mest förbannad blir jag ju på folk sådär i största allmänhet, och det har varit det som de flesta sessioner har handlat om senaste tiden.
den här gången drog jag allting ett steg längre. började berätta om något väldigt privat, väldigt hemligt, väldigt jobbigt och väldigt svårförståeligt. jag har antytt om det under en lång tid, kanske i flera år i terapin, och jag har känt det ännu längre. men just där och då, under mitt senaste terapitillfälle, kändes det som helt rätt punkt att gå in mer på det.
jag hann inte långt innan hon nästan avbröt (jag tystnade mellan en mening/tanke och nästa) och påpekade hur otroligt hopplös jag verkade. att den där hopplösheten så tydligt beror på SÅRBARHETEN man pratar om i DBT, och att vi måste jobba med den för att minska hopplösheten och uppgivenheten.

jag blev som nollställd. kunde inte fatta riktigt vad hon pratade om.
jag öppnade för en gångs skull upp. för en känsla, för något som ligger djupt. jag pratade faktiskt om något som påverkar hela min existens, vilket är själva meningen att vi ska prata om nu, i fas 2.
och vad gör hon?
hon slutar lyssna och menar istället på att detta bara handlar om att jag inte äter, sover, motionerar som jag ska, att jag inte har tillräcklig struktur och inte undviker droger och andra liknande påfrestningar.
det vill säga, hon FETinvaliderade mig.
jag hade redan sprungit ut från mötet innan detta. men kommit tillbaka, gett det hela en chans till.
nu blev det bara helt blankt. jag stirrade på hennes bandare på skrivbordet. jag såg att hennes mun rörde sig, uppfattade att hon pratade med mig. men det enda jag kunde tänka på var att ta bandaren, lyfta den och kasta den på hennes huvud, ansikte.
men jag gjorde det inte.
jag sa till slut bara att jag ville gå. att det inte var nån idé att vi fortsatte det här, för att jag var alldeles åt skogen för arg. att det enda jag kunde tänka på var att krossa fönstret med bandaren, att ta bandaren och kasta genom glasrutan.

"hur ska du få ner den känslan då?"
"ja, jag ska gå härifrån"
"det är den metod du kan komma på?"
"ja, det är den enda metoden"

men det fick inte ner känslan. jag åkte hem och låg i sängen med psykbryt i ett par timmar. rå ångest. fet panik. hysterisk ilska.
allt jag ville var att skada. jag tänkte på litervis med sprit och kilovis med benso. jag fantiserade om knivar, rakblad, skalpeller, snittad hud, uppskuret kött, blod, blod, blod.
men jag gjorde det inte. däremot klöste jag med naglarna längs handlederna. jag messade de få vänner jag vet att jag kan messa sånt till.
"skära supa knarka"
det var det enda jag skrev.

jag har haft den där terapeuten i gott och väl ett år. hon har varit extremt bra på alla sätt och vis. professionell, lyssnande, förstående, klok.
jag har gillat henne som fan.
men efter detta.. när hon gjorde så, så gick något seriöst sönder inuti mig. den lilla tillit vi byggt upp, kanske. den relation hon och jag hade gick sönder.
jag kan absolut ta att hon gör misstag. det är inga problem, hon är människa. men att på ett så otroligt fult sätt invalidera mig... när hon vet vem jag är, vad jag är, hur jag funkar med andra människor.
jag vet inte hur många gånger jag suttit hos henne och spytt galla över hur alla vänner och bekanta och familj och andra sorters människor invaliderar mig, hur de inte lyssnar, hur de inte låter mig tala till punkt, hur de inte tar på allvar.
och sen gör hon precis samma sak själv. fast gånger 120.

men det får mig att tänka på att hon hela denna vår har känts tafatt. som att hon inte har en aning om hur hon ska hjälpa mig längre.
vi kommer inte vidare i fas 2. alla planer vi lagt upp på hur vi ska jobba har sen bara inte blivit av. hon har känts nervös och osäker, och det har fått mig att tvivla på hela terapin och jag har uteblivit många ggr. allting återgår bara till att handla om detta med sårbarheten, och jag orkar inte peta med den längre. för det hon inte vill fatta är att allt handlar om sömnen. kan jag inte sova ordentligt, då kan jag inte finna energin eller engagemanget till något annat heller.
om sömnen strular, då skiter jag i att städa, diska, fixa mat och gå ut. jag blir en zombie.
och vi har haft åtskilliga samtal om detta. jag har tjatat hur mycket som helst på läkare att piller inte funkar, jag måste få gå till botten med mina sömnproblem.
min förra läkare sa bara att det beror på terapin. när jag sa att mina sömnproblem startade långt innan, så svarade han att ja, men ditt liv har ju alltid varit fullt av stress och otrygghet etc. när terapin gjort sitt kommer du sova.
jag bara tittade på honom. orkade inte ens påpeka att utan fungerande sömn orkar jag inte med någon terapi på ett tillfredsställande sätt.
men såna där människor förstår inte. för de har aldrig haft den här sortens sömnproblem. i perioder kanske, men inte ständigt och jämt, i hela sina liv.
de skulle aldrig klarat att genomföra sina utbildningar då.

hur som helst.
jag litar inte ett smack på min terapeut längre. jag litar inte på henne och inte på att hon vet vad hon gör.
på tisdag - om jag kommer iväg till henne - tänker jag föreslå att vi kontaktar en extra terapeut, som får konsultera eller medla mellan oss.
det står i alla DBT-papper, att vid problem ska en annan person i teamet kunna kontaktas. och det är fan dags för det nu.

relationsterapi med terapeuten. fan så bra...

the BIG effect

jag är inne i nåt stim och orkar faktiskt ha maraton med dvd-spelaren.
jag ägnar dagarna åt att se på sex and the city.

och även om jag hatar att jämföra mig och mitt liv med filmer, serier och musik, - det är så jävla patetiskt - så är det oundvikligt att jag gör så, jag som så sällan känner igen mig själv i verkligheten omkring mig.
och ju fler avsnitt jag ser, och mer och mer kommer in i serien, så börjar jag mer och mer tycka att D, mitt ex sen över 4 år, är min BIG.

för när jag träffar potentiella pojkvänner, partners, älskare, själsfränder etc... så väntar jag hela tiden på den där känslan.
som fanns mellan mig och D.
ibland känner jag en antydan om den. ibland ser jag gnistan av den.
men det blir aldrig mer.
jag tror inte jag vill ha D tillbaka. åtminstone inte för hans egen skull. jag vill nog mest ha tillbaka honom just för den där känslan.
och när jag känner att jag förlorar möjligheten till den känslan, dvs när någon jag snackat med på nätet i över ett halvår bjuder in mig att träffa honom hemma hos sig och jag tar chansen, och jag har jättetrevligt och verkligen gillar honom och han sen blir oåtkomlig och skum och jag ger upp, så är det D jag saknar, längtar tillbaka till, längtar framåt till.

för bortsett från hur sjuk jag var då, och hur sjuk jag gjorde honom, så är det så jag vill ha det. den kontakten, den gnistan, den känslan, den tryggheten.
det är det jag vill ha. med Någon.
D eller J eller L eller G eller vad än deras namn är.
men det är D jag tänker på... som jag minns... som jag vill ska ringa, skicka mess, maila...

D är min BIG men D kommer aldrig leta reda på mig i någon stad och säga att det är jag som gäller.
jag får helt enkelt hitta någon annan att få den känslan med. men är det möjligt? eftersom man aldrig kan ha exakt samma känsla för två olika personer?
kommer jag bara leta efter någon som är så lik D som möjligt, eller kommer jag nöja mig med en känsla som är så lik den jag hade med D som möjligt, utan att vare sig personen eller känslan är riktigt Den?
är det inte en person jag ska leta efter? och inte en känsla?
kommer inte känslan komma ändå, om jag hittar rätt person?

oväsentligt.
jag tror inte jag kommer hitta någon Person heller.
jag är för feg, skeptisk och misstänksam.

Nevermind

jag kan inte ens se meningen med att resa mig och hämta ett glas vin. eller en burk öl.
och tårarna fyller ögonen och klumpen i halsen kväver mig.

äsch.
jag är bara trött och har PMS.

inget att bry sig om.
alls.

Drömvävare

jag är en värdelös människokännare.
jag vet det.
det gör att jag ideligen går på minor.

vissa människors ord struntar jag i att analysera. jag vill så desperat gärna bli sedd. på riktigt, bli förstådd och bekräftad och accepterad och älskad och omfamnad. så länge människor säger det jag vill höra, så köper jag det. jag menar det som jag allra innerst inne vill höra.
det där som jag bara kan lyssna till via nätet. utan att jag syns. utan att jag måste bli sårbar framför dem.
jag blottar mig här. Internet.
det är bara här jag kan blotta mig.
och logiken i det resonemanget är så skev, för minorna som exploderar i mitt ansikte gång på gång är väl ett tecken om något på att jag inte ska öppna mig ens här.

jag blir förälskad i alla som tycker som jag angående sådant som ligger mig närmast. som förstår mig, som jag förstår och håller med och kan utveckla känslan/tanken/åsikten med.
i och med varje förälskelse tror jag att jag funnit min borttappade själshälft. jag hoppas för mycket, jag vågar tro för mycket, jag bildar mig en hel framtid utifrån en enda delad syn på det där Viktiga. jag väver en dröm av skörast möjliga material.

men jag vill ju.
jag vill ha det där.
har alltid viljat. jag tvivlar på att jag någonsin kommer sluta leta efter de där ögonen som kan se mig...
att mina egna ögon skulle kunna vara dessa?
fan heller.
ensamheten äter upp allt.
så less på att vara ensam med allting inuti. och utanpå.
ensam med allt, alltid.
och jag är så less på att få höra att det är jag själv som gör mig ensam.
för ni vet inte. ni vet inte allt.
ni vet inte ett skit.

Mord

när man hotar med att ta livet av sig
då är man patetisk
när man hotar med att ta livet av nån annan
då är man farlig

Sömnfobi?

när jag tog en cigg nyss tänkte jag på att klockan trots allt är kvart i 2 och att jag kände mig lite trött och att jag nog kanske skulle försöka sova snart.
jag hann bara in i lägenheten igen efter att ha fimpat så började ångesten dunka.

hurra.

undrar just varför jag inte får ångestpanik av att tänka på att sova under dagtid, när det är ljust och så.

imorn ska jag iaf verkligen försöka ringa om en tid hos gyn.
upptäckte än en gång att p-pillerkartan tog slut. och alltså fick senaste tidens ilska, extrema folkhat (mer än vanligt alltså), asocialitet (böjning, hallå?), tvärdepp, rakblads- och bensosug samt självmordsfantasier ett svar.
jävla pms-fanskap.

ge mig nåt kul piller som dödar hormoner.
eller plocka ut äggstockarna.
skär bort tuttarna när ni ändå är igång.

Stresskärvor

om jag åtminstone kunna falla samman.
om allt ändå bara kunde ta och falla isär, sönder, i bitar.

då skulle det vara nån meningen med det.

men officiella 45-60 minuters bryt med tårar och bitterhet och rädslor och bekännelser som sen aldrig följer med mig hem, är mest bara retsamma.
att bryta ihop under provokation är fan ingen svår konst. det är inte svårt alls att gråta konstant och på riktigt när jag har någon där som förstår, som lyssnar, som ställer rätt frågor och som aldrig dömer mig, bara hjälper mig att komma fram till något.

det är ju här, hemma jag vill kunna gråta. hopkrupen bland ett halvt dussin kuddar i min säng med musiken som dånar.
eller hos mina vänner.
eller vid kanten av min sjö.
eller i min stuga i skogen.

men i min stuga i skogen finns oftast inte de tankarna och känslorna med mig. allting släpper när jag sätter foten på grusplanen, när jag öppnar dörren till mitt lilla hem, när jag sitter på en mossig sten eller stubbe under alla de där lövverken och bara lyssnar, andas, finns.
det behövs ju inte där. men just därför önskar jag att jag kunde släppa taget, öppna dammarna, frigöra hela skiten.
där uppe sov jag en hel natt för första gången på vad som kändes som månader. och det är nog faktiskt ingen överdrift. jag satt i mycket långa stunder och gjorde inget alls. iakttog bara det som pågick kring mig, utan att engagera mig i det över huvud taget. jag tyngdes inte av det där eldröda raseriet och lusten att döda Alla Jävla Människor som trängde min högst privata sfär. jag kunde till och med skaka av mig deras idiotiska stirrande på mina ärrade armar.

om jag fick några månader, ett halvår av det där jag får i min stuga i skogen (som ju faktiskt inte alls är min, men så nära som det alls är möjligt) skulle jag kanske få det lugn och den trygghet jag behöver för att orka släppa taget.
men alldeles för snart åker jag tillbaka hit. till staden, till hyreshuset, till lägenheten.
till störande grannar, störande folk, störande ljud, störande tider, störande krav, störande stress, störande uppgifter, störande förväntningar, störande relationer, ALLT som bara stressar och stör mig.
alla dessa faktorer. som jag inte har räknat ut ska vara där. som någon annan har räknat ut ska vara där.

och därmed sover jag inte gott om natten, igen. jag sover inte alls om natten här. jag sover om dagarna, då jag slipper vara medveten om allt som händer, allt som alla andra gör en enda vägg ifrån mig. en enda vägg är inte ens 50 cm tjock. ett 50 cm långt avstånd är vad din integritet består av, mätt i fysiska mått. mindre än så är ett direkt hot mot hela mitt jag - vad nu det är - och jag behöver betydligt mer avstånd än 50 ynka centimeter.

här har jag hjärtklappning, ångestklumpar i magen som jag inte ens lägger märke till, stressklåda, en tyngd över hela mig som pressar ner mig tills jag inte ens kan krypa.
min lägenhet måste städas. från grunden. den är långt bortom stökig. den är till och med långt bortom skitig.
den är rätt och slätt misskött, rentav en sanitär Olägenhet. inte längre en lägenhet.

och sen har vi min behandling som ska skötas, som behöver mitt engagemang, min vilja, min ansträngning, min tid. det är inte bara en terapeutisk session i veckan som behövs, arbetet är tänkt att fortgå resten av min vakna tid. färdigheterna ska användas, kontraktet ska följas, sårbarheten ska minskas och kompetensen ska ökas. jag har en överflödande kropp att ta hand om, ett drog(miss)bruk att ta ställning till, relationer att vårda och en hel omvärld att förhålla mig till.

låter väl inte så övermäktigt, kanske.
låter väl som sådant som alla klarar vare sig de vill eller inte. det är ju det normala, det gör man ju. det är ju så livet är.

men för sådana som jag är det inte självklart, det är inte lätt avklarat, det är inte sånt man gör motvilligt eller villigt.
och det är inte heller lätt att förklara varför det ska vara så svårt. det är en lång serie omständigheter - psykiska problem, känslomässiga svårigheter och själsliga störningar - som gör att det är så.

fast... mycket ofta tänker jag att: "jag är helt enkelt bara lat och egoistisk och har ingen självdisciplin och gillar att ställa till det för andra eftersom jag är ett sånt jävla svin, det är inga fel i min hjärna, jag är bara en outhärdlig människosort och det är banne mig dags att sluta inbilla mig själv och alla andra något annat"

och egentligen vet jag att det inte stämmer?
egentligen har jag faktiskt djupt rotade problem?

jag vet inte.
mitt splittrade Jag tillåter ingenting att vara säkert. det finns ingen vetskap i mig, det finns inga fakta, det finns inget att lita på.

jag är en krossad spegel. ni vet väl hurdan bild en sådan återkastar?

Frestelse

hittade häromveckan en filmburk som skramlade lovande. det som skramlade var ett runt, blått piller.
jag frågade en suparpolare om det var hans filmburk, och vad det var för piller...

T: Ah har letat efter den... Det är fulimporterad valium. Hjälper mot ångest men man blir inte bäng alls. inte det minsta...
J: Shit!
T: Ta den om du vill, jag har så jag klarar mig :) men spara den till ångest
J: Ja eller hur.. Jag lär väl fejka ångest bara för att få ta den
T: Men den gör inte bäng alls. Bara botar ångest
J: Haha det är benso och det är allt jag behöver veta. Blev lite till mig när jag hittade den för jag misstänkte vad det var. Och nu när du bekräftade började hjärtat slå hårt som fan. Bensotorsk FTW
T: Men jaga inte upp dig. Den är skit i det avseendet...
J: Spelar ingen roll vilken effekt den har. Det är själva substansen det handlar om

tänk att folk som själva pundat inte fattar hur en torsk funkar...
men två dagar senare lämnade jag tillbaka burken. med tabletten intakt.
stolthet?
ja jag tror det...

Sömnpanik

frossa.
kallsvett.
hjärtklappning.
klåda.

nej, jag skiter nog i att försöka sova.

jag tar mig själv på allvar. det gör jag faktiskt. det är det att ingen annan gör det. och alltså går jag inte till vårdcentralen för att åtminstone få stressklådan undersökt och konstaterad.

känns som om jag numer har enbart fysiska symptom. men inga psykiska.
blir kanske så när man stänger av. blir nog så när man aldrig känner efter.
trodde aldrig jag skulle bli en sån som stängde av. jag har ändå högaktat mina känslor, hur intensiva eller extrema eller äckligt obehagliga de än varit.
men utan rakblad o benso kan jag faktiskt inte hantera mitt känsloliv. så jag stänger av det.

satt på DA igår och tittade på konstverk folk tillägnat Heath Ledger och visst, tårarna fyllde mina ögon. en gång rann de över, en tår för vardera ögat.
men absolut inget mer.
det går inte.
sen hörde jag en låt som jag tycker är otroligt vacker och som berör mig starkt.
synfältet blev dimmigt. men inget mer.
jag försöker. jag försöker känna. men det är inte tillräckligt. efter en liten stund klingar känslorna av. inte för att jag är färdig med dem. utan för att jag inte orkar med dem.

en vän sa till mig att jag nog försöker för mycket. att jag blockerar mig av ren press. jag har ju alltid reagerat tvärtom på måsten, och jag vill, behöver, måste känna. måste gråta. måste släppa taget.
och då är det fan inte konstigt att det inte går.
hon tyckte jag skulle hitta andra sätt att känna. andra sätt att få utlopp för känslorna.
mitt sätt att känna allting utan villkor har alltid varit konsten. tecknandet, målandet och skrivandet.
jag gör inget av det där längre. fotar, javisst. men det är inte samma sak. det är en uttrycksform, jo, men ännu mer en intrycksform. det är mer impressionistiskt än expressionistiskt.
och jag måste uttrycka mig.
så jag måste (behöver, vill) jobba mer för att återgå till pennan. känna på det sättet. få ur mig känslor på det sättet.
för som det är nu är det så helvetiskt mycket känslor och tankar och ord och reaktioner som bara packas inom mig, kväver mig.
jag har låst mig, och jag behöver verkligen bryta sönder det där låset nu.
jag behöver bryta mig in i mig själv.

borderline-personlighet.
en välsignelse på många sätt.
på lika många sätt, eller fler, är det den grymmaste förbannelsen jag kan tänka mig.
för jag vet aldrig någonting om något alls.
jag kan varken få kontroll eller släppa kontrollen.
jag hittar varken in i mig själv eller ut ur mig själv.
jag förstår ingenting och jag förstår alldeles för jävla mycket.

motsägelsefull... jo tack.
och det är varken spännande eller intressant.
det är bara dödligt tjatigt.

Relationsdjungel

mänsklig dumhet är oändlig.

folk pratar samtidigt som jag, dövar mina ord och lägger närapå sina egna i min mun. allt för att de ska få prata om Sig och Sitt fortast möjligt.
spelar ingen roll hur länge jag är borta. vilken betydelse den platsen har för mig som jag varit på. de vill inte veta hur jag haft det där eller vad jag gjort där. faktum är att de inte ger mig något utrymme att få berätta om det självmant.
utan de dränker mina upplevelser av kärlek, trygghet, samförstånd, energi, tillit, lugn, vänskap, systerskap, skönhet och lycka, i sina skruvade vardagligheter.

för den där mytomanen gör de där sakerna hela tiden, som hon får att låta revolutionerande. han säger de där orden inte bara när jag är borta i fyra dagar och höjs till skyarna.
hennes studier är något ständigt återkommande, och det att hon saknar mig och vill bjuda hem mig är mest bara för att hon nu inte har nån kontakt med den andra av oss tre.

och så finns det folk som kräver uppmärksamhet att de flippar ur när man vill ha lite uppmärksamhet och bekräftelse för egen del.
jag skickade ett sms till en av mina äldsta vänner (?) när jag avslutade en del av min terapi som varit mycket krävande för mig, som jag verkligen kämpat med. hon svarade inte förrän jag skrev, att det vore trevligt om hon åtminstone kunde skriva grattis. eftersom den delen av terapin har varit så avgörande för möjligheten att klara av den verkliga terapin, det riktiga jobbet som börjar nu.
"Oj. Förlåt. Grattis, jättekul."
gratulationer och deltagande som inte alls direkt kändes som om det kom från djupet av hennes hjärta.

låt gå för att hon känner sig svikt eller besviken. låt gå för att hon inte alls har något förtroende för mig längre. låt gå för att jag sa att jag får jobba hårt för att återfå hennes förtroende.
men vi är fortfarande två i den här relationen. för att jag ska kunna visa henne att jag är värd att tro på, måste hon låta mig. hon måste också bjuda till.
det gör hon inte. så kanske är detta en hopplös relation som ska avslutas.

jag skickade just iväg ett mail med frågor rörande enbart hennes uteblivna grattis-hälsning och det känslokalla grattis-smset.
om man börjar där kan man snart ta reda på vad för slags relation vi kan ha, eller om vi kan ha nån alls.

jag undrar bara mer och mer hur man kan må bra så länge man är insnärjd i relationer.
det sociala spelet tröttar ut mig.

Misantropi

ett
satt på psyk och väntade på min terapeut. 20 min efter sessionen skulle börjat gick jag ut till receptionen igen och frågade om hon ens var där idag. människan gick och kollade på nån lista, kom tillbaka och sa lite skamset: "nej hon är visst inte här".
no shit.
bör inte en behandlares möten ställas in om denne sjukanmäler sig? dvs, när man anmäler sig inför mötet borde det stå på skärmen där receptionisten bockar av en.

det är så satans viktigt att en annan (vi lägre stående varelser) sjuk/frånvaroanmäler sig innan möten. varför är det aldrig lika viktigt för behandlare/socionomer/arbetsförmedlare etc?
jag hade kunnat åka till något jävligt mycket roligare ställe för de pengarna jag nu fick lägga på en totalt onödig resa på en kvav och parkinsonskakig statsbussjävel tillsammans med svettstinkande korkade idiotmänniskor.

+ två
några tuffa snorungar eller gladpackade tonåringar eller för all del 20-30+are hade trashat min cykel. luftat bägge däcken och slängt ventilgummit åt helvete samt vridit till metallhöljet för kedjan vid tramporna.
så inihelvetes jävla beteendestört..
man rör inte folks cyklar. det är en jävla naturlag.
men men. så går det, när man ställer sin cykel utan tillsyn på en plats där det bor människor.
misslyckade skitvarelser.

och de anser att jag har en personlighetsstörning... tillåt mig fnittra hysteriskt.

+ tre
läste en mycket intressant artikel i en dagstidning på psyk, om en jourläkare som sov med öronproppar när akutlarmet gick för ett hjärtestillestånd. som slutade med dödsfall. han fick kicken, men ingen varning. myndigheten som tog emot anmälan ansåg att han ju inte varit direkt inblandad i dödsfallet, att han ju "bara" missat att vara där och att inget tytt på att kvinnan skulle överlevt om han gjort en insats.

det spelar väl för fan ingen som helst roll?
har du jour på ett sjukhus sover du inte med öronproppar! det är väl självklart?
tydligen inte...

+ fyra
så fort en människa av honkön är lite bitter och cynisk och less och säger emot, ja då har hon ju bara en släng av PMS och ska absolut inte tas på allvar. istället ska man vara totalt arrogant och nedvärderande och fördummande. så blir hon förmodligen mycket vänligare inställd.

=
jag hatar mänskligheten så jag vill gå till någon jävligt offentlig plats och spy på precis alla jag ser. i kaskader.
ge mig en kalashnikov och jag skrattar av ren och skär glädje.

Flykt

det är bara under tiden som jag ligger i min säng och försöker somna, som jag egentligen har tid att tänka, tid att känna.
resten av dygnet håller jag hjärnan jävligt upptagen. blockerar alla djupare tankar och känslor från mig själv.
det är inte främjande för mig, inte alls. vore ju bättre om jag kunde ha rensat hjärnan innan jag lägger mig, så att mina sömnproblem blir i alla fall lindriga.

en känsla som slagit mig hårt, är ensamheten.
ibland kan jag inte somna om jag inte håller om en kudde. och ibland skulle jag kunna somna när jag håller om en kudde, men känner mig bara patetisk och ännu mer ensam som kramar om ett dött ting.
jag längtar så hysteriskt efter kärlek och närhet.
närhetsabstinens.
samtidigt, så finns det ingenting på denna jord som skrämmer mig mer än just närhet.
närhetsfobi.
ständigt dessa motsättningar.
jag blir vansinnig på Borderline.

en annan känslan är det där med Flykt.
flyktbehovet jag haft inom mig lika länge som Tomheten. som är vad som får mig att stänga av ibland. som får mig att isolera mig från vänner. som fick mig att börja karva i kroppen. som får mig att supa sönder skallen. som fick mig att punda benso. som får mig att i panik lämna lägenheten, bostadsområdet, stadskänslan.
den där flykten i mig skriker nu med en röst som mycket snart kommer spränga mina trumhinnor.
den börjar bli fysisk på ett sätt som den inte varit sen den tiden jag skar mig. när jag började bensa kunde jag fly men ändå stanna kvar. när jag hade skurit mig kunde jag fortfarande rusa ut ur lägenheten, ut i skogen eller vart som helst där jag kunde andas och tänka och se klart igen.
flykten jagar och stressar mig hela tiden. jag har stressklåda över hela kroppen, jag kliar sönder mig och river sen upp såren så att de aldrig läker. jag pillar sönder huden på fingrarna kring naglarna. min rygg är helt paj på alla sätt och vis, inte ens jag kan klämma på mina knutna muskler någon längre tid eller särskilt hårt.

jag vet inte om det är så att tillräcklig eller för lång tid gått sedan jag senast flydde, eller för att det finns ett behov med tanke på allt som är och händer, eller om det bara är så att just för att jag inte behöver fly längre, jag har ju dessa formidabla färdigheter, så vill jag fly ännu hårdare än någonsin förr.

jag vet bara inte hur.
jag vet bara att jag vill dra. långt bort. klippa alla band och avsäga mig allt ansvar.
jag vill fan bara försvinna ett tag.

det är för tungt, på alla vis, att vara den jag är, inför andra. jag tyngs av alla roller jag spelar, alla titlar jag innehar.
jag har försökt acceptera och förlika mig med det där. men jag får inte ihop det. jag blir förvirrad, rädd, dissociativ.
jag får absolut ingen känsla av att alla de där rollerna är jag, att alla egenskaper kommer från mig.
jag vet inte vem jag är mer nu än jag gjorde när jag var tio.
jag är bara vilse och tappar bort vad nu Jag är hela tiden.

jag vill fly till en plats där jag kan nollställa, ta reda på vem jag är. lära mig att vara mig själv både på egen hand och med människor utan tyngden av förväntningar och roller.
det är något slags isolering som lockar. återgå till att kommunicera med mig själv, genom tecknandet, måleriet, skrivandet och fotot.
och jag måste ha frid när jag gör det. jag måste iväg någonstans.

den där stugan i skogen vid en sjö drar i mig mer och mer.
men helst skulle jag vilja dra till en helt annan del av världen.
och glömma bort tanken på återvändo.

Take me back again

det har kommit till den punkten att jag inte ens vill gå och lägga mig.
det finns inga garantier för sömn.
vad som är garanterat är de snurrande tankarna. som aldrig stannar upp.
närhetsabstinensen. längtan saknaden begäret desperationen efter närhet.
jag kan inte somna om jag inte fantiserar om hur någon rör mig. bara är nära.
ångesten.

vad fan är meningen?

jag tycker inte om att känna mig ensam. jag hatar det. jag vill inte ha något behov av andra människor. jag vill inte leva på deras villkor. jag vill inte att de ska ha något som jag vill ha.

men vad det egentligen handlar om, är att jag vill ha någon där, som aldrig går.
som jag aldrig någonsin har någon orsak att tvivla på.

jag behöver så mycket bekräftelse att jag vet att det inte finns någon som kan ge mig den.

someone please acknowledge me
whatever it takes for you to love me

- boysetsfire, fashion as a weapon

varje kväll hoppas jag, väntar på, att Han ska logga in på msn.
efter några veckor med det hoppet inser jag att det inte kommer hända under nu, än på ett tag, och så släpper jag det. slutar vänta.
det är alltid DÅ som Han loggar in.

jag orkar inte.

jag letar bara efter någon som kan ersätta Honom. och det finns ingen sådan. för jag låter ingen göra det.
Han är den där ribban som ingen någonsin kan komma över.

jag har funderat på om jag håller fast i Honom för att slippa se någon annan.
jag lever hellre med det fåfänga hoppet att Han ska vilja ha mig tillbaka, än med rädslan för att någon annan ska lämna mig.
men Honom vet jag vad jag får. det vill säga, Inget.
med någon annan är det ovetskap som gäller.
duger jag? är jag störd? vill han? stannar han?
eller hon.

jag orkar inte.

tre och ett halvt år. snart fyra.
tid spelar ingen som helst jävla roll.

sucker for it.
Him.

släpp taget.

hur fan då?

Hudnära

det är en sån sjujädra ironi att jag skrattar och gråter om vartannat.

jag är så sjukt jävla ensam.
längtar efter en varm famn, mjuk hud, äkta, okomplicerad, vacker, meningsfull närhet.
jag längtar efter att ligga nära, nära. känna andetag mot min rygg. känna doften av någon. borra in näsan mot len halshud.

men jag är fullkomligt övertygad om att det inte finns någon som är värd att vara nära.
jag litar inte på någon annan för att kunna komma så nära igen. det kommer aldrig bli så.
det blir svart i skallen på mig när jag tänker på att bli berörd.

jag behöver och vill ha närhet. bekräftelse.
men jag vågar inte.
jag vågar tamejfan inte.

eller, så litar och tror jag inte det allra minsta på att Jag är värd att vara nära.
fan vet.
ironin och ambivalensen driver mig till ett stillsamt vansinne.

jag är så jävla less.


- - -


och jag saknar Honom så jävla mycket att jag vill krypa ur skinnet...

Självförgörelse

tomheten är så vansinnigt stor och stark och frätande just nu.
jag vill bara ha en hög med flödder och en flaska sprit.
det har alltid varit och kommer alltid vara det bästa vapnet mot tomheten

jag skäms över mitt vidriga äckliga stinkande jag.
jag är en förstörerska. jag kan inte leva utan något destruktivt i mitt liv.
det är vad jag är torsk på.
destruktion.
jag vill förstöra för mig. inte nödvändigtvis mig själv, utan mitt liv. allt runtomkring. allt som är bra i mitt liv, för mig.
jag måste förstöra för att må bra.

jag är så jävla mänsklig.

så. ge mig benso och alkohol.
jag orkar inte tänka eller känna.
tomhetshatet måste dövas, bekämpas.
jag måste förinta mitt medvetande.

Psychosis

mitt synfält är randigt
kroppen känns ihålig
tankarna verkar komma utifrån
varenda muskel är spänd och jag väntar bara på

snap

det fullkomligt stinker av overklighet
är det inatt det händer?
psykbrytet jag väntat på så länge

snap

hjärtat skallrar innanför revbenen
mitt synfält når bara en meter ifrån mig
musiken som når mina öron låter döv

snap

lite kaffe på detta så är det nog ett faktum sen

Kaffe AT

och jag kan inte sova.
igen.
jag vet vad det beror på och jag står ut. det är ju inte som att jag måste ligga bland alla mina sömntyger och ledas ihjäl. jag har en så kallad kreativ hjärna.
jag vill bara slippa den.
dricker pissljummet kaffe och väntar på kicken. jag märker den knappt.
mest märker jag när koffeinet går ur systemet. det känns som alla de där tjackavtändningarna jag borde haft.
ett slags rastlös avgrundsångest.
jag vet inte riktigt varför jag vill ha den känslan.
den är väl alltid nåt, kanske.

eller kanske är det nåt slags straff.
jag är så så tröttsamt naiv och lättmanipulerad.
folk behöver bara känna mig på pulsen lite och sen säga rätt ord, och jag köper dem, sväljer dem med hull och ull, går på det, blir som i extas.
för jag vill ju bara att nån ska mena det på riktigt.
men det är aldrig på riktigt.
och det borde jag verkligen veta vid det här laget.

på det stora hela är jag inte ens hälften så misantropisk som jag vill vara. eller pessimistisk.
för jag blir alltid besviken.
innerst inne tror och hoppas jag alltid till en början att den där människan jag stött på, är fin och bra och värd mitt förtroende.
men det är så jävla sällan så. om någonsin.
och ofta dröjer det tills jag har blivit rejält sårad innan jag fattar att också denna människan, är precis som alla andra jävla ruttna ägg.

ingen är någonsin värd allt jag är beredd att ge.
ingen ger någonsin lika mycket tillbaka.
och då får det vara.
jag vill faktiskt ha valuta för allt jag är.

Det handlar om rädsla

"Jag lämnar dig inte, hur jävligt det än blir.. Jag är helt beredd att lida för dig, vet att det finns en skatt vid regnbågens slut.."

ord som jag har viljat höra i hela mitt liv.
ord som jag inte kan, inte vill, inte vågar lita på.

jag vet fan inte vad fan jag ska ta mig till...

Ironi

nervositet, obehag, rädsla, flyktimpuls...

jag är inte van vid att inte behöva jaga bekräftelse i en relation. jag är inte van vid att vara den som är önskad. jag är inte vad vid att vara den som får.
jag är van vid att vara den som ger och ger och ger tills jag blir tom, tills jag själv försvinner och det bara är den andra som räknas.
det känns som om han dränker mig i bekräftelse. som om han ser mig. som om han är intresserad. som om det ger honom något att prata med mig. att ha kontakt med mig.
som om JAG ger honom nåt.
vad ger han mig?
det jag just skrivit upp.
och jag är van vid helt andra känslor. osäkerhet, främst.
den där plågsamma känslan... av att jaga uppmärksamhet, jaga intresse, jaga bekräftelse. och aldrig vara säker på att få det.
aldrig vara säker på något alls.
jag vet inte hur jag ska hantera det här.
det är ju inte så att jag inte får ut något alls av att prata med honom. vi delar mycket tankar. och beteenden. att prata med honom är lätt.
"intelligens uppstår mellan människor"

jag behöver bekräftelse. jag behöver den så mycket att jag har börjat vänja mig vid att ingen kan ge mig den.
och så får jag den, helt gratis.
och jag blir chockad. och rädd.
och vill springa min väg.

springa långt jävla bort att aldrig se mig om.

Goddess in me

Jag behöver inte få sexuell bekräftelse längre. Jag vill inte ha den mer.
Jag vet att jag är en gudinna i sängen.

Det jag vill nu, det jag önskar, är att någon kunde se Gudinnan i Mig.

I told you so

vad var det jag sa?

jag är trött på att säga de orden till mig själv. trött på den känslan.

"jag gillar dig och du är en go tjej. men jag tror inte vi skulle funka ihop"
skrev han (nej, för vem fan vill ha en småfet tjej som knappt ens är en tjej, en kille vill väl ha en Tjej, helst utan tunga knutar av problem och strimlade armar och strimlade ben och strimlade bröst och sönderknullad fitta, sönderknullad hjärna, jag är inte direkt en sån man tar med till julmiddagen och grillfesten, jag är märkt med ett sedan länge bäst före-datum, jag är förbrukad), dagen efter att jag sagt att jag får ångest när vi pratar sex. när vi antyder och hintar om att vi skulle ha sex.
alltså, när sexet vi snackar om rör honom och mig, oss.

så han är intresserad av mig. inte på det sättet jag är intresserad av honom. jag är sugen på Honom. inte bara hans kuk och hans sprutande sperma.
han är bara intresserad av det sexuella med mig.

min ex-kk föreslog en gång en trekant med honom och en av hans vänner. jag sa "nja". och han drev vidare, "han älskar också tjejer som sprutar, vore så jävla nice alltså"
jag var full då. vet faktist inte hur jag lyckades säga nej. kanske för att jag satt hemma, och snackade med honom på msn.
så han pratade med sin vän om mig? om lilla kåta sprutande jag?

objekt.
det är vad jag alltid känt mig som när det gäller sex.
en enda stor våt skälvande sprutande fitta som man kan knulla när fan man vill.
jag är trött på det.
jag vill inte bli sedd och bekräftad och dyrkad för mina sexuella förmågor.
jag vet att jag kan knulla.

jag vill bli älskad, dyrkad och bekräftad för Mig.
mitt Jag.
jag vill att någon ska hålla om mig, riktigt nära. få bånge och säga: "förlåt för mitt stånd". och sen fortsätta med att Bara hålla om mig.

jag vill bara ha närhet.
men jag kan inte få det. inte bara för att jag inte litar på att den andre, den jag får närheten av, ska klara av att Inte manipulera in närheten på sex.
jag litar inte heller på mig själv, att jag ska klara av att inte manipulera in närheten på sex, eller låta närheten manipuleras in på sex.
och det behöver inte ens gå så långt.
jag vill inte ens behöva känna att jag måste betala för den närheten med sex för att få uppleva bara närhet igen, en annan gång.

hora.
jag känner mig bara som en jävla hora.

jag orkar inte ens vara så bitter som jag skulle vilja.
vad fan vore meningen?

Disgustipated

jag är förstörd.
helt jävla sabbad.

jag kan inte ens prata om sex på en personlig nivå med en snubbe utan att få ångest. en fet obehagskänsla sprider sig i hela kroppen, tills jag bara vill dö.
vad fan.
jag klarar inte av att hinta, pika, flörta. jag klarar inte pressen, förväntningarna, kraven.
även om det inte finns något sådant. jag är så sabbad att jag skapar det där själv. för det är vad alla innan har krävt av mig till slut. det är vad jag alltid tror att jag måste ställa upp på.
jag kan inte ens åka till honom och bara se på film. jag är för rädd.
räd för att han ska titta på mig på ett speciellt sätt. föreslå att jag ska ligga i hans famn medan vi tittar. råka snudda vid mig på något sätt.
vad som helst.
jag är i desperat jävla behov av närhet. kramar. ligga nära. skeda. låta fingrarna glida över varm hud.
men jag vågar inte. för jag är så skadad. jag har alltid behövt betala för sån närhet med min fitta.
och jag kan inte säga nej. jag litar inte på att mitt nej ska respekteras, ens höras.
den första killen jag låg med blev förbannad på mig när jag se nej de första gångerna. jag klarar inte när nån är arg på mig, på grund av min pappa. jag vet inte vad han har gjort mig, men jag vet att jag alltid frusit till is när han blivit arg.
så när den här killen för tredje gången drog i mina trosor, så gav jag upp.
efter det har jag bara varit med en enda kille som inte krävde sex av mig. snarare var det jag som krävde sex av honom. sex var alltid mitt initiativ med honom.
alla andra har pressat mig på ett eller annat sätt. jag har alltid ställt upp.
de senaste åren har jag knullat runt på fyllan. jag vet inte vad som händer när jag är full. men är jag full tillsammans med killar så har vi sex. ofelbart.
det finns en kille som det inte har varit så med. han är min bror. visserligen bara i hjärtat, men vi är syskon och det finns inget incestuöst mellan oss.
och detta med fyllesexet lägger ytterligare en ångestfaktor till hela sexgrejen.
jag kan ärligt talat inte föreställa mig sex nykter.
på tre och ett halvt år har jag inte haft sex i nyktert tillstånd en enda gång. jag har alltid haft nåt gift i kroppen, alkohol, benso, thc, tjack, whatever.
när jag börjar tänka på det, att ha sex nykter, jag kommer inte mycket längre än till blickar, tafatt sekundsnabb beröring - sen slår ångesten bort bilden från mitt inre synfält.
det finns inte.
inte sex nykter, inte ens nyktert sexsnack.

jag vill fan bara kunna träffa den här killen. men jag vågar inte.. och sexet är en fet anledning till det. sen finns naturligtvis en massa andra orsaker också, men allt slutar med rädslan för sex.

fy fan.
jag vet inte om jag ska gråta eller ta den största kniven jag har, åka till min exkk och slakta hans kuk.

eller om jag ska slakta mig själv.
hur fan kan man göra så här mot sig själv?
mina mentala problem hör fan inte hit.
hur i helvete kunde jag göra såhär mot mig själv?

Paus, fast forward eller rewind?

jag vill inte tänka och jag vill inte känna.
grät när min terapeut ringde och frågade var jag blivit av.

- jag vill inte
- det är alltså en massa motstånd just nu. vilka färdigheter kan du använda?
- jag vill inte använda några färdigheter
- men vad händer då?
- det händer ingenting och det är så jag vill ha det
- hur har det känts förr när något har hänt och du gått emot känslan?
- jag har mått bättre av att komma och prata, jag vet det, men jag vill inte prata. jag orkar inte
- vad kan du göra inför nästa tisdag?
- jag tänker inte göra nånting, jag får se hur det känns till helgen, kanske vill jag göra nåt då för att ta mig till dig, men just nu finns inte nästa tisdag


jag saknar mina pausknappar.


i tre hår har jag kämpat desperat för att kontrollera ångest och hysteri, psykoser och självstympning.
i tre år har jag hållt tillbaka allting, alla känslor och impulser.
i två år har all skit inuti och utanpå inte fått annat utlopp än tårar. tårar som aldrig är tillräckliga, som aldrig varar tillräckligt länge för att göra någon nytta.

nu, helt plötsligt, ska allting fram.
alla känslor och tankar som förkrympt mig i hela mitt liv ska ut i ljuset.
jag hänger inte med. jag vet fan inte hur jag ska göra.
jag vet hur jag ska hålla tillbaka allting. det har jag hundra metoder till.
men jag har inte en enda metod till att släppa kontrollen.

smärta. alkohol. sex. benso.
de är inte alls verktyg som hjälper mig att hantera skiten.
de är flykt. bara flykt.
pausknappar. metoder för att slippa tankar och känslor.

jag kom ingenstans med dem, jag kommer ingenstans utan dem.
jag kan lika gärna lägga ner.

i förrgår körde jag en nål genom mitt ögonbryn. separationsångesten blev för mycket.
jag använde ångesten för att få kraft till att få nålen genom huden. sen jag slutade skära mig har jag blivit en mes när det gäller smärta, jag klarar ingenting.
jag har viljat pierca mig länge.
nu vet jag inte om jag kanske bör skämmas över mitt nya hål, eftersom det kom till som en slags ångesthantering - och att hantera ångest med smärta är ju fyfyfy - eller om jag ska vara sådär nöjd som jag brukar vara nära jag uttökat min samling bodymods.

jag vill slippa tänka och jag vill slippa känna.

Desillusionerad

jag har inga illusioner kvar.
jag tror inte på någon eller något.
jag bara väntar på nästa blåsning, nästa kniv i ryggen.
nästa idiot.

Gråt

jag kan inte gråta.
och det är min förbannelse.

enda gångerna jag gråter numer, är i det där lilla rummet när min terapeut provocerar mig till det. när hon trampar på alla tår, när hon trycker på alla knappar och tar sig in bakom ilskan, den sönderfrätande vreden.
att vara arg är att slippa vara ledsen. slippa vara rädd.
att vara ledsen och rädd är att erkänna att man blivit dödligt sårad, att man har blottat sig och låtit nån annan såra en.

jag vill gärna att tro att jag grät mer när jag var yngre, mindre, liten. men det jag minns är bara att jag blev så arg att jag grät.
jag tog till smärtan istället.
först var det helt sporadiska grejer. sen blev det systematiskt. sen blev det tvångsmässigt.
jag karvade, skar, snittade, högg, slaktade, strimlade, brände, slog.
känslan efter att man gjort sig seriöst fysiskt illa, är densamma som lättnaden man upplever när man har gråtit.
och jag är övertygad om att ALLA behöver den lättnaden.
varför skulle vi annars ha fått tårarna?

men om jag ska vara ärlig så har det aldrig räckt med tårar.
sist jag grät, för att jag hade ont, inuti, var för över 3 år sen. på grund av samma människa som jag vill kunna gråta över nu.
och jag grät. och skar. och söp. och drogade. men det gjorde lika ont för det. så ont att jag var helt och hållet färdig att skita i allting.
mamma åkte många mil för att ta med mig hem och ta hand om mig då.

jag vet inte varför det är så jävla svårt att gråta.
kanske för att det gör alldeles för ont för att det ska funka.
kanske för att jag är rädd att jag aldrig ska kunna sluta om jag börjar.
kanske för att det får mig att känna mig ensam.

jag vet bara att jag är låst.
"hämmad" som min första psykdoktor stämplade mig som.
jag kommer så långt som till att ögonen fylls. men de rinner aldrig över.
bara hos min terapeut. därav att jag tror att det kan vara så att jag känner mig ensam när jag gråter.

men jag vill kunna gråta. jag vill fan bara kunna lätta på trycket.
av olika anledningar har jag inga andra metoder längre.
jag skär mig inte. jag super/knarkar inte.
och jag vet inte hur man hanterar dessa äckligt intensiva känslor, denna smärta, utan de där snabba kraftiga verktygen.
så jag har nästan inga såna känslor längre.
men ibland kommer de, slår ner på mig som rovfåglar, attackerar mig som monster ur mina innersta, mörkaste mardrömmar.

och jag har inget sätt att befria mig från dem.
jag har inte en endaste jävla aning om vilket sätt det handlar om, eller hur jag ska kunna lära mig den metoden.

Saknad

saknar din sömn i mina lakan

saknar dina vätskor i min kropp

saknar din kropps avlagringar i mitt duschvatten

saknar din nikotinutandning på min balkong

saknar din kärleksvärme och dina trygghetshjärtslag i mitt sinne som fann frid för en stund

Tomhetssömn

depression.
ligga i sängen i 24 timmar och inte finna motivation ens att gå på toa. skulle det hålla i sig i flera dygn, som var fallet förr, skulle jag inte ens gå på toa.
varför äta? varför dricka? varför bry sig det allra minsta över huvud taget?
tomhet.
ligga i sängen i 24 timmar och inte finna någon lust alls att fortsätta ligga kvar, att somna om. och inte heller att kliva ur sängen.
varför tycka? varför känna? varför finnas? varför bryr sig det allra minsta över huvud taget?
sömnlöshet.
om jag alls somnar, så är det på dagarna. och inte ens varje dag. om jag somnar på natten sover jag högst 2 timmar. sen är det vaka som gäller.
i det här tillståndet - stilleståndet - handlar inte sömn längre om ett behov, en instinkt, ett sätt att ladda batterierna och smälta intryck.
det blir ett sätt att förstöra batterierna och slippa intryck. ett sätt att fly. ingen drog, inget missbruk kan ge mig samma tillfredsställelse som sömnen ger.
att sova, sova bort flera dagar i sträck, är som att dö. litegrann. sömn är det enda sättet för mig att dö och ända finnas kvar.
sömnen är min pausknapp.
eller, det vore min pausknapp om jag hade någon som helst kontroll över den.
men sömnen kan lika gärna komma så lätt som att jag bara behöver lägga mig till rätta och blunda, som den kan utebli flera dygn i sträck, och ingen av de kemiska substanser som läkarna påstår hjälper, som naturen påstår hjälper, hjälper då verkligen.

det är lönlöst.
precis allting.
och alltså ligger jag i sängen i timtal i sträck, utan att bry mig om någonting alls ens det allra minsta.

medicin? jo, tjena

jag ligger på mage i sängen. surfar runt på mina fotosajter. slentriansnackar med meningslösa människor via msn. stoppar i mig låtsasbenso på löpande band. jag gör det faktiskt inte som en flykt, som ett sätt att fylla, tömma, döva, dränka.
visst kommer jag bli flummig och det ser jag fram emot.
men den riktiga orsaken är att jag har min gamla vanliga rethosta från helvetet, och jag har inget låtsasmorfin aka coccillana,. så då får det bli låtsasbenso.

kanske kan jag sova som en däckad av det också. sen en vecka tillbaka väcks jag alldeles för jävla tidigt ur mina trippade drömmar, av panikångesten.
sjöblöt av svett med skenande puls och huttrande av frossa med kvävande andnöd.
det är inte ens hälften så kul som det nästan låter.

och det är ju antingen detta; panikångesten, eller svårt somna, eller ständiga uppvaknanden eller bara tidiga uppvaknanden.
aldrig bara rätt och slätt sömn. för även om jag kan somna och sova sisodär 8-9 timmar, så är den sömnen fylld av mina galna drömmar. färgstarka, överdrivna, hallucinogena, bisarra, oroliga. nog för att allas drömmar är ologiska, men ingen förstår något alls av mina drömmar. även om de inte är rent ut skrämmande, så är de mardrömmar.
när man drömmer är man inte djupsömn, och jag minns alltid mina drömmar. jag får nog inte särskilt mycket djupsömn, och det är ungefär lika med att jag inte får sömn alls, egentligen.
jag vaknar aldrig utvilad, och jag är så fanatiskt trött på det.

läkarna säger att det är terapin. att panikångesten kommer försvinna. sen ger de mig piller. jag vill inte ha piller längre. jag hade det såhär innan terapin, så det köper jag inte. då säger de att då var det för att allt var så kaotist i mig och omkring mig. att jag ska ge det tid. det går över.
jag köper inte det heller, att de inte hjälper mig mer direkt. jag vill göra en komplett sömnutredning. det har jag tjatat om länge. men det får jag inte, och ingen kan svara på varför.

jag är så trött på läkare. de är till för mig, för sina patienter. men de hjälper dig bara så länge de tjänar pengar på det. de är uppköpta av läkemedelsföretagen och får provision på de droger de skriver ut till er. tror ni verkligen att det är "mediciner"?

bensodiazepiner är ett preparat som skrivs ut som ångestdämpande medicin och sömnmedicin. även mot tvångstankar och fobier och en hel del med. det är den nya mirakelmedicinen. läkarnas favoriter. det sätter sig i det centrala nervsystemet. det får din kropp att domna bort, det stänger av dina känslor. det är narkotikaklassat, med hög beroenderisk, för att inte säga att du med största sannolikhet är torsk så fort du tagit en enda dos. likförbannat skrivs det ut till människor som är alldeles för unga för att få sitt nervsystemet söndertrasat. benso tillhör opiaterna, och där ingår även heroin. att sluta med benso hävdas vara långt värre än att sluta med heroin. jag har lyckats sluta med skiten, och även om det ändå gick jävligt smärtfritt just för mig, så får jag räkna med alla möjliga sorters abstinens i många år. jag kommer förmodligen alltid att ha spontana muskelryckningar, spasmer, tics.
en antideppressiv medicin som kallas venlafaxin ger dig ett tillskott på signalsubstanserna seratonin och noradrenalin. om en normaldos på 150 mg uteblir skjuter som elektriska stötar genom kroppen, efterföljda av något slags rysningar. uteblir flera doser, så är det psykoser, hysteria och paranoia som gäller.

jag anser inte att man ska få dessa besvär av mediciner.
du får ingen abstinens när du slutar med bafusin. du får inga psykoser när du slutar med penicillin. det som idag kallas mediciner är egentligen rätt och slätt knark. särskilt psykofarmaka.
jag tycker man ska sluta med sitt mixande av kemikalier i labben. istället kan ju läkarna ta av sig sina vita rockar och överlägsna miner och ge sig ut och besöka sina patentier, se vad deras medicinering har gjort med dem och sen försöka hjälpa dem på riktigt. med lite vanlig jävla omtanke, förståelse och respekt.

Fråga

När övergår gravplundring i arkeologi?