Faderskada

Svaga minnen från midsommarfirandet.
Jag drack rejält...
Jag minns att jag satt och pratade med min far, minns diskussioner om sådant som han helt enkelt inte kan förstå. Sådant han helt enkelt inte kan förstå med mig.
Och det är otaligt som han inte kan förstå med mig...

Jag minns inte de exakta ämnen, men jag minns att jag grät. Jag vet inte vad vi pratade om, eller ifall jag skrek åt honom, eller ifall han skrek åt mig.

Men jag vet detta:
Min far kommer aldrig förstå mig. Kommer aldrig förstå min person, mina egenskaper, mina egenheter, mina problem.
Han KAN helt enkelt inte.
Men ändå är det alltid hans tyckande, gillande och avslående jag desperat kretsar kring.
Det är alltid honom jag jämför med, det är alltid i hans ögon jag försöker duga.
Det är hans mall jag försöker passa in i, det är hans åsikter jag jämför mitt liv och mina handlingar med.
När min sjukpensionering gick igenom drog jag mig länge för att berätta för mamma och pappa, för "vad ska pappa säga om detta?" Att ha en dotter som fått frikort från arbetslivet. Pappa, som arbetar även om han känner sig döende. Som aldrig i hela sitt liv skulle kunna säga "jag har sovit för dåligt för att orka" eller "jag är för stressad för det".

För en sådan som han finns inte den sortens problem som jag lider av.
Och jag vet att han inte förstår, jag tror inte ens att han tror på att jag faktiskt HAR problem. Jag tror inte han tror på den sortens problem över huvud taget.
Avhuggna armar är ett giltigt problem för honom, ungefär.


MEN DET ÄR JU FÖR FAN HAN SOM LIGGER BAKOM ALLA MINA JÄVLA PROBLEM

Oavsett vad den söta lilla jävla etiketten än säger, om det är Asperger eller ADHD eller PTSD, så kommer det från honom.

Att han då har mage att säga "jag förstår fan inte dig", att han har mage att anmärka på vad jag gör eller inte gör, på vad jag kan eller inte kan, det provocerar mig nästan mer än något annat han har för sig.
För det hugger upp mitt allra jävla innersta.
Inte mina åsikter, mina principer, min moral.

Det hugger upp MIG.

Identitetsförakt

Jag försöker stenhårt hålla ihop mig själv.
Försöker desperat förhindra mig själv från att gå sönder i tusen sköra skärvor.

Förvirring.
Osäkerhet.
Tvivel.
Svaghet.

Jag löses upp och blandas ut, både i ensamhet och i andras sällskap.
I min ensamhet finns det inget att förhålla mig till - det blir mest ett vakuum, och i andras sällskap får jag fullt upp med att försöks hänga med, ta in, förstå och hantera alla andra, för att ens försöka ha koll på mig själv.

Hur är det möjligt att vara så förbannat jagsvag?

Det känns som om jag bara blir värre och värre också.
Inte bara när det gäller den här ständigt pågående identitetskrisen, utan när det gäller min personlighet och mina egenskaper i allmänhet.

Jag vet fan inte... Jag försöker fånga känslorna, beskriva mina tankegångar,  men jag blir osäker på om det är så jag verkligen menar, eller så jag verkligen känner, och så slår jag bort orden.

Jag känner mig stel, i huvudet. Oböjlig. Rigid?
Jag känner mig mycket ovillig att ta in något utifrån kommande. När någon tycker helt annorlunda än jag, så reagerar jag precis så som jag föraktar när andra gör. Trångsynt, käftig, förminskande.
Jag diskuterar inte så som jag vill diskutera, utan oftast så tjafsar jag bara. 

Det är som att jag är frustrerad hela tiden. Väldigt frustrerad. På gränsen till explosion, konstant.
Det är inte trivsamt, jag vill inte vara där. Men jag vet inte ens hur jag hamnade där, så jag har ingen aning om hur jag ska ta mig därifrån.

Jag lever i ett påtvingat förhållande med en person som jag föraktar och är förtryckt av, och det finns inget sätt att fly.
Jag vill bort från mig själv...