Jag har stött på en person.
En ytterst fascinerande person.
Vi har pratat nästan dagligen i snart två månader.
Det var jävligt längesen jag hittade någon jag faktiskt pallade prata med så pass kontinuerligt. Jag brukar tröttna väldigt fort, tappa intresset, tappa flytet i själva samtalandet, få slut på saker jag vill prata om, fråga om, dela med mig av.
Men det finns ett stort intresse från min sida, ett intresse jag inte känt för någon på åratal.
Men det intresset väcker en mängd jobbiga tankar och känslor. Sånt som jag ägnat mycket kraft åt att låsa in, tränga bort.
Så till den grad, att jag faktiskt trodde att jag helt slutat tänka det, känna det.
Men det finns där, precis lika mycket som förut, och nu trycker det upp sitt fula, vidriga tryne och jag har inget försvar.
Ensamhetskänslan.
Som såklart förstärks av att jag återigen faktiskt ÄR väldigt ensam, utan personalen på stödboendet och Känslan av Sammanhang jag vande mig vid under de senaste åren.
Längtan efter kärlek från En Speciell Person.
Den där kärleken som jag fan inte orkar eller vågar tro på att den finns längre, eller att JAG skulle kunna få tillgång till den, men som jag längtar efter så jävla hårt.
Längtan efter någon som Älskar så som jag gör.
Mitt värdelösa självförtroende.
Hur jag inte tror att någon skulle vilja ha mig, hur någon skulle kunna titta på mig och anse att jag är vacker, hur någon skulle kunna lära känna mig och fortsätta vilja ha just Mig. Ta i mig. Lyssna på mig. Intressera sig för mig. Vilja spendera tid med mig.
Hur jag fan inte längre tror på att jag är kapabel till det; ett förhållande, ett sådant samförstånd, en sådan gemenskap.
Dömd att vara ensam, på livstid.
Och jag har lyckats intala mig själv att det är vad jag vill.
Att jag inser och accepterar mina begränsningar, och omfamnar ensamheten och njuter av den.
Till viss del gör jag det.
Jag gillar ensamhet, jag tycker om att vara för mig själv. Jag kan ju gå i veckor utan att ens överväga att ta kontakt med en enda människa. Jag saknar inte mina vänner, jag känner mig nöjd med att bara se fram emot nästa gång vi ses. Sådant.
Men det har alltid funnits en mer plågsam ensamhet i mig, under hela mitt liv. Den där ensamheten inuti, som finns där oavsett vem jag umgås med eller hur mycket. Känslan av att inte riktigt höra till.
Jag minns förr när jag skrev här, hur ofta mitt mående kretsade kring just detta med ensamhet. Hur det riktigt tärde på mig.
Det är lite samma läge nu, fast inte ihållande hela min vakna tid som då. Men det kommer säkert.
Den här människan har väckt den best som sov.
Vilket gör att jag på ett plan önskar att jag aldrig hade träffar den.
Ja just det, och sen en annan sak.
När man hittar en fascinerande, intressant, rolig, smart människa... En människa som det helt enkelt är väldigt givande att umgås med...
Och den människan säger: Jag drömmer om att skaffa barn.
Bara skjut mig.
