Insomniac

det är inte många som vet det. inte nu längre. förr var det i stort sett det enda jag pratade om. nu håller jag det för mig själv, för ingen kan hjälpa mig. det blir inte bättre av att snacka om det, och inte sämre heller egentligen.
men dagligen slår det mig att det inte finns särskilt mycket som tilltalar mig.
jag är inte särskilt nyfiken av mig längre. jag bryr mig inte om att lära mig saker. jag bryr mig inte om att vara med och uppleva.
jag vill bara att det ska ta slut.
jag ska ändå dö någon gång. det är väl det enda som är säkert. en kompis undrade varför jag var tvungen att ha så jävla bråttom till den dagen, då när jag höll på som värst.
tja... varför dra ut på det? så som jag ser det har inte detta livet något att erbjuda mig. och jag kan ärligt talat inte tänka mig ett endaste dyft som kan få mig nyfiken igen. nyfiken på livet, människor, lärdom, kunskap, musik, etc.

inget.

inte nya liv som föds, inte nya sätt att tänka, inta nya sätt att leva.
för allt tjänar bara till att uppehålla oss från vetskapen om att vi är totalt meningslösa.


- - -


ok.
återfall.

Tragikomisk

Livet är en komedi för den som tänker
en tragedi för den som känner

- Petter - Goda dagars magi/God damn it

Val

man har alltid ett val, även om man inte tror det.
även när det inte finns något att välja mellan.
för ett val är inte bara tudelat, eller flerfaldigt. valet kan också röra ens inställning, ens sinnestillstånd.

jag kan välja att hata eller älska mänskligheten.
på grund av den jag är - de sinnen jag filtrar intryck med, den hjärna jag tolkar intrycken och det JAG med vilket jag värderar intrycken - så kan jag inte välja att älska mänskligheten. så jag väljer att hata.
nu är det så att jag är en väldigt empatisk människa, mina känslor sitter utanpå. det gör att jag känner sorg, för de som faller offer för den globala sinnesjukdomen, en sorg som ganska snabbt föder alla möjliga andra slags känslor. som jag inte kan hantera.
det här med att hata mänskligheten blir alltså fruktansvärt plågsamt.
så då kan jag välja att antingen stoppa huvudet i röven på mig själv och älska mänskligheten eller att försöka förändra mänskligheten.
att medvetet välja att vara dum i huvudet - som jag anser antrofiler är - tilltalar mig inte det minsta. jag är inte heller i stånd att älska den här sjuka arten.
så jag har försökt förändra. till viss del. men när responsen 9,99 gånger av 1o består av samma ofattbara idioti, samma sinnesjuka dumhet som är de genomgående drag som gör att jag hatar mänskligheten, när den responsen föder mer hat än innan, då väljer jag att sluta förändra.
jag har ändå tappat tron på att människan kan förbättras. jag har absolut inget hopp om mänskligheten.
så nu kan jag välja mellan att skaffa något slags automatvapen, ammunition och ge mig ut och meja ner folk vida omkring, tills den dagen polisen skjuter mig, och att hata i min tysthet.
och nu är det ju så, att jag inte gärna gör mig skyldig till ett dåd som är vad jag hatar mänskligheten för att vara kapabel till. och det är faktiskt inte enskilda människors fel att jag hatar arten de tillhör.
så jag väljer att lida i tysthet. vilket alltså är fruktansvärt plågsamt.
mitt hat mot min egen art är vitt utbrett, jag kan inte se mig i en enda situation som omfattar människor där jag inte hatar åtminstone 3 inom 100 meters radie. så jag kan inte begripa hur jag ska kunna leva i den här världen.
nu kan jag välja att ta mitt liv. så att jag åtminstone slipper vara en människa, bidra till sjukdomen. jag slippa veta all skit människor utsätter varandra, andra arter och hela vår jord, vårt hem, för.
och jag har lovat de få personer som jag faktiskt älskar, att stanna.
så jag kan inte välja självmord.

jag står nu alltså utan val.
jag är tvungen att leva med all gränslös vedervärdig misär och sjukdom.
så det innebär att jag kan välja hur jag hantera detta faktum.
detta att leva, detta att hata mänskligheten.

jag kan välja att godvilligt acceptera mitt människohat.
och jag kan välja att motsträvigt acceptera mitt människohat.

hur det ska gå till har jag inte ens en tillstymmelse till aning om, men det är vad jag kan välja.
inget annat.

Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet 'mis-' (som betyder "dålig, fel") och anthropos (som betyder "man, människa"), och alltså refererar till en defekt mänsklig art. Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.

Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.

Wikipedia