Jakt

tårarna springer fram med jämna och ojämna mellanrum. egentligen vill jag inte sluta gråta, men när tårarna runnit över en gång är gråten tillfälligt slut.
rasera mina dammar och låt sorgen flöda vilt.

en del tycker inte man ska vara ensam om man har något enormt svårt inom sig som behöver komma ut. och egentligen tycker jag det skulle vara helt fantastiskt om det fanns någon jag kunde ha här.
men eftersom jag inte litar ett smack på någon och (omedvetet) spelar en roll även inför de som står mig närmast, så skulle det inte hjälpa att ha någon här. det jag vill ha någon till - nån som lyssnar, tar emot, håller om mig - är inget som skulle inträffa. för jag kan inte, jag vet inte hur man gör när man låter sånt hända.

kanske kan jag lära mig hur man verkligen gör på det där stödboendet. kanske kan jag då lära mig det där med att söka någon när jag behöver.

jag är så stressad nu, för precis allt.
och det är inte den stressen man känner när man har för mycket att göra på för kort tid.
detta är den stressen man känner när man är jagad, när man springer för livet, när man kryper ihop i en håla i marken och gömmer sig för det som jagar en och hoppasönskarvill att det ska gå på ens fint och jaga vidare.
hitta något annat att jaga.

det är bara så jävla svårt när den som jagar är en själv.
samtidigt som det är annat och andra som liksom stör.

det är så mycket glapp i kommunikationen.
inte mycket blir som det är sagt. och mycket av det som sägs är så jävla skevt.
jag blir så störd av hela grejen, jag tror ju på det folk säger. jag tar saker och ting ordagrant. jag gör misstaget att döma andra utifrån mig själv, och jag vet att om jag var i deras sits, deras roll, deras maktposition så skulle jag göra allt för att det ska bli exakt så som det ska bli.
jag blir störd av att folk inte fattar att jag har ett handikapp, trots att det är väl dokumenterat att jag lider av ett. nej, det syns inte, men det finns. och det syns om man bara öppnar ögonen och vill tyda de små signalerna, tecknen jag ritar i luften framför mig.
jag blir störd av att bli behandlad som en idiot. jag blir störd av att så kallade proffs behandlar mig som en lögnare, någon som inte säger hela sanningen, någon som inget fattar om sig själv. jag har mer självinsikt än många andra, och jag har aldrig hållt inne med ett enda problem. jag har erkänt och talat öppet om allting jag vet om är fel. och somliga behandlar mig som om det är ett klart och tydligt fel jag missar. trots att jag erkänt samma fel en gång innan, det bara yttrade sig lite annorlunda då. den gången var det DE som inte ville se det felet. men jag gjorde något åt det felet alldeles själv den gången och har aldrig gjort om det. varför skulle jag göra om det felet nu, i den här situationen?
jo, för jag är ju dum och störd och en lögnare.

men det är väl så, att jag ska skita i att göra något åt att somliga tror så. den kampen är ingen jag ska välja för jag har viktigare kamper. oerhört mycket viktigare.
all min energi går åt till den nu, och inget annat får komma och nalla av min ork.
alltså isolerar jag mig och skiter i precis allt annat. jag bryr mig inte om något eller någon annan.
jag är egocentrisk numer, och jag står för det. med nöje.
jag förstår att man anser någon vara narcissistisk om denne beter sig som jag gör.
jag förstår också att man inte bryr sig om att se bakom det när man anser att någon är narcissist.
jag kan leva med det.
för precis som med somliga som anser att jag är en lögnaktig idiot, så är det inte en kamp jag tänker välja.
jag har mycket viktigare kamper.
och vill de inte veta något om den kampen, så har de inget värde för mig heller.
det blir intressant att se vilka som står kvar när kampen är över, men inte heller det är något jag bryr mig om nu.

jag är orolig.
sover värdelöst. äter bara om jag är tvungen. undviker kontakt och socialt umgänge. undviker alla sorters påfrestningar, vad de än består av.
jag bäddar in mig i ett litet klot av kevlarskal med bomull invändigt.
jag skyddar mig.

inget annat har något värde för mig än att orka med det som pågår nu.
jag önskar bara jag hade fler verktyg för att fylla mig med mer kraft.
jag ska vara ute och gå mer. hitta mer öde platser där jag kan andas i tystnad.
cykeln får bli min bästa vän igen. och min analoga systemkamera.
imorgon ska jag köpa film och sen ge mig ut.
och jag ska resa in i mina böcker.