Quousque tandem?

soc igår alltså.
fyfan.
jag var arg, trött, ledsen, uppgiven, bitter. jag härjade på mamma och var spydig mot soc-handläggaren och grät.

för det första, så skickade min kontaktperson ändå in smått värdelösa papper. soc behöver konkreta, sammanfattande utlåtanden om mitt tillstånd, vilket jag sa till henne och som min soc-handläggare sa till henne. hon skickade in vanliga journalanteckningar.
har nyss skickat ett mail till henne när jag påpekar hennes värdelöshet, och ger henne kicken. upprepar att jag vill ha en kontaktperson på PSYKIATRISKA mottagningen, inte beroendeenheten.

sen visar det sig också att soc-handläggaren lite missat vad det är jag vill ha för slags behandlingshem. för soc har egentligen bara hand om sådana för missbruk. det är PSYK som ska sköta en ansökan till ett psykiatriskt behandlingshem. det är de som har såna kontakter, den infon. men både jag och mamma minns hur min förra psykolog och förra läkare satt och sa, att vi skulle vända oss till soc. de skulle ta första kontakten där. och vi gick hem och trodde att de skulle göra det. sen fick ju jag ändå själv ringa upp och göra anmälan/ansökan personligen.
och nu berättade alltså handläggaren att nej, de hade inte alls fått något brev eller samtal från vare sig min förra läkare eller psykolog.
nu ska ett möte bokas med min förra psykolog för att hon inför oss alla, soc, mig, mamma, ska förklara varför de sa som de gjorde, och varför hon bara avskrev mig så fort jag vänt mig till soc. jag fick inte ens nåt avslutande samtal med henne, hon bara sa: ja nu avslutar vi då eftersom du ska få annan behandling.
kanske hade varit vettigt om jag DIREKT fått annan kontakt. men över ett halvår senare har jag fortfarande inte kommit nånstans med någon.
de sket i mig, rätt och slätt. och det ska hon få stå till svars för.

jag är så jävla less på skiten. varför gör inte psyk sitt jobb? varför tar de inte sitt ansvar?
är jag en så pass jobbig patient? är jag ett så pass svårt fall?
eller är de helt enkelt dumma i huvudet?
det finns ett stödboende i den här staden, anpassat för bland annat borderlineproblematik. soc tycker att det kanske är ett bättre alternativ än b-hem. jag håller inte alls med, då det skulle innebära att jag fortfarande kommer få psykiatrisk behandling på psykmottagningen här. och jag har inget som helst förtroende för dem längre.
visst, att ändå få ha en egen lägenhet och garanterat få ha kvar min katt, skitbra.
men att behöva sitta med de behandlare som finns på mottagningen - inte skitbra. inte värt någonstans.

jag vet inte.
en jävla sak i taget.
först mötet med skitidiotpsykologen och se vad för spännande hon ska ursäkta sig med.

mamma är med mig och det är jag så jävla tacksam för. jag håller ingen fasad när hon är med, även om det kanske inte är så jävla vettigt att få utbrott, så är det åtminstone mer ärligt än att sitta och vara vettig och balanserad och förståndig.
för det är jag inte.
inte i dessa situationer.
i såna här situationer är jag bara vansinnig och desperat och jävligt bitter.