på tisdag börjar den.
min utredning. den som äntligen ska gå till botten med allt som i nuläget finns tillgängligt.
det kommer bli intensivt, det kommer bli krävande, men det kommer finnas ett svar i slutet.
äntligen kommer jag få svart på vitt vad det handlar om. exakt hur svaret ser ut kan jag inte veta. det kan visa att den diagnos jag redan har stämmer, men då har man åtminstone bevisat det. diagnosen kommer inte längre vara grundad på två vanliga samtal, 5 olika sjukintyg samt ett "försök att läsa min journal".
och kanske kommer resultatet visa på ytterligare problematik. kanske kommer inget nytt dyka upp.
men jag kommer åtminstone veta.
och då kan jag gå vidare.
jag trivs. fan, som jag trivs!
jag har ännu ingen ordning eller struktur i hemmet. de enda ställen som är som de är menade att vara är mitt sovrum och datahörnan. resten kan verkligen vänta. mina böcker och mitt material ska ställas på plats. hörnan för min konst och mitt skrivande ska göras i ordning. köket ska målas om och sedan ordnas, möbleras.
jag har tid.
här kan jag landa.
jag tror på det. och för första gången på så oerhört länge, vågar jag verkligen tro också.
jag lär känna personalen, jag berättar om mig själv, jag har redan vågat be om att de ska sätta sig ner och lyssna på mig när jag spyr ur mig bitterhet över system som inte är främjande för någon i min situation. och de lyssnar. de kommer inte med plattityder, de kommer inte med överslätande fraser. de ser på mig, de lyssnar, de förstår, de respekterar, de validerar. jag får tycka så, jag får känna så. och sen gör de vad de kan för att hjälpa mig, med det som går att hjälpas.
jag trodde det skulle bli hemskt svårt att alls ta kontakt. men jag har redan två kvällar suttit hos dem, flera timmar, och pratat, pratat. om det jag behöver hjälp med, om min katt. om vad jag gillar att göra, om hur det fungerar. om deras jobb, om samhället. jag tänker - om jag söker mig till dem när det bara är för nöjes skull, om jag vänjer mig vid att helt enkelt umgås med dem, blir det mycket lättare att vända mig till dem när det är kris. när det behövs som mest.
än har vi inte börjat strukturera min vardag. själva boendet står själv under omstrukturering. jag har inget emot att det dröjer med att vi tar tag i min situation på allvar. jag vet ju inte ens var jag ska börja. så vi tar en sak i taget. fyller på vartefter. jag gillar verkligen mina kontaktpersoner, de har verkligen tagit emot mig och jag ser att de kommer finnas där. vi kommer börja smått med att styra upp det i mitt hem. efter utredningen vet vi alla mer vad vi ska fokusera mest på.
än så länge kan jag bara landa.
och det enda stora strulet som varit har jag själv släppt, jag förstår att det inte är något jag kan rå på, jag har lämnat över det till de som möjligtvis kan rå på det. det kommer ordna sig.
men hur en så pass stor myndighet kan ha ett så pass snett system, hur man kan betala ut de pengar man ska ha till sitt boende i efterhand, inte inför, när alla hyresvärdar i hela landet driver in hyrorna i förhand, det är något jag inte kan förstå, men heller inget jag kan göra nåt åt.
det är skit och jag blir bitter och arg, men andra får lösa det.
visst, jag är stressad och orolig och allt det där som jag alltid är. det som ligger under allt.
men det är så. jag är sån, det finns helt logiska orsaker till det. men det är inte helt överväldigande nu. jag känner mig lite lättare om hjärtat.
när jag satt på informationssamtalet idag, inför utredning, och pratade om hur glad jag är över att äntligen få göra den, brast det nästan för mig. tacksamheten. lättnaden.
jag vågar knappt erkänna det, men jag erkänner det ändå. smakar på det. ger det substans.
jag börjar få framtidstro.
