Tillfälligheter

Jag är ute och går.
Det blåser nästan storm, och jag känner mig vid liv.
Som jag alltid gör när det blåser, när det är "o"väder.
Det är eftermiddag, och det är natt. För det är November, och solen gick ner för flera timmar sen. Och ett tjockt molntäcke ligger över min stad.
Månen skimrar bakom molnen, över trädtopparna.
Qntal i öronen, vinden leker med mina lösa byxor, luvan på min jacka, och med mitt korta, korta hår.
Vinden ger mig tårar i ögonen, jag låter dem rinna utför mina kinder och svepas bort.
Och just här och just nu, är jag Lycklig.

Jag vill bara få vara ifred

jag vill inte tillbaka.
har varit sjuk i drygt två veckor. tänkte ställa larmet för att se imorn om jag kände mig pigg nog att komma tillbaka.
och jag kände motståndet. lät det vara där ett tag, kände på det.
och bröt ihop.
låg och grät i en kvart eller så. det är jävligt länge för att vara jag.

jag vill inte tillbaka. jag vill verkligen inte.
jag vill inte lära känna de andra i klassen. inte lärarna. jag vill inte behöva ta ansvar för nån annan än mig själv, vill inte behöva samarbeta, vill inte behöva tänka på alla andra.
jag har varit borta från sånt där för länge, och jag har lärt mig att klara mig utan det - och upptäckt att jag älskar att vara utan det.

arbetsträningen räknas inte. det var ingen som ställde några krav där, ingen som förväntade sig något av mig. annat än att jag kom dit. fick jag en ide fick jag följa den. behövde jag ideer, något att göra, så fanns det förslag, sådant som behövde göras.
inga tvång, ingen press, ingen stress, inga krav.

men det är skola som gäller nu. SKOLA.
jag hatar skola... även om folkhögskola är ett klart bättre alternativ, så är det ändå en skola.
jag funkar inte i den miljön, det vet jag redan. har testat. och visst har jag kommit långt med mig själv de senaste åren, men ingenting i min utveckling, ingenting alls i min person, säger mig att jag fungerar bättre i den miljön nu än för åtta år sen.

jag klarar inte av diskussionerna som uppstår. när alla ska försöka sitta ner och jiddra sig fram till något slags gemensamt beslut. jag klarar inte av gemensamt ansvar, jag klarar bara ansvar för mig själv och mitt. jag avskyr att anpassa mig till andra och jag avskyr att behöva anpassa andra till mig. givetvis är det så det ska fungera i en skola, på en arbetsplats, i en familj etc. jag säger inte att hela den iden är dålig. men JAG klarar inte av den. 
det finns människor som älskar att finnas i en gemenskap, som verkligen trivs med andra människor och tycker det känns helt naturligt att sitta tillsammans med andra och komma fram till saker och ting tillsammans.
men jag gör inte det. det känns inte ett dugg naturligt. det känns inte ok.

och jag avskyr detta med att behöva köpa ett helt komplett upplägg. jag tackade ja till platsen på linjen - och då tackade jag ja till detta, och detta, och detta. flera saker jag tycker är värdelösa, men eftersom de ingår i hela konceptet jag tackade ja till, så måste jag acceptera även dem.
som detta med att vi ska börja flera dagar i veckan - om inte alla? - med "nutidsorientering". det vill säga: sitta och glo på nyheter och sen diskutera dem tillsammans.
för helvete!
jag valde BORT nyheter - tv, radio, tidiningar med allt vad det innebär - för flera år sen. för att jag inte fixade det. jag klarar inte av dumma hallåor, meningslös information, reklam etc. och jag orkar inte med nyheter. 
"Nyheter". 
att bli dränkt i all jävla misär som sker överallt i hela jävla världen. jag ORKAR inte med den informationen i mitt liv. det allra viktigaste får jag reda på ändå. och det allra allra viktigaste, det som gäller mitt liv och alla rent praktiska och teoretiska saker i det, har jag aldrig fått information om genom "nyheter".
pappa tycker man blir dum i huvudet om man inte tittar på nyheter. jag tycker man blir dum i huvudet om man tittar på nyheter.
och jag vill ha det så, jag gjorde ett fullt medvetet och genomtänkt VAL att lägga ner den biten. och jag har bara mått bättre av det. och nu är det meningen att min vardag ska bestå av den skiten igen.
det allra första på morgonen dessutom.
glöm det!

och städschema? matlagningsschema?
seriöst? jag har svårt nog att få ork till dessa saker hemma, och så ska jag slösa bort den orken i skolan? jag är i skolan för att lära mig saker, jag KAN redan laga mat och städa. jag behöver hjälp med att orka med det HEMMA, där det betyder någonting, inte i skolan. 
det är samma sak där som med mitt minimala sociala behov. något som har varit svårt och jobbigt också nu under arbetsträningen. mitt sociala behov är så pass litet att jag fick det tillfredsställt av folket på arbetsträningen, det fanns inget kvar till min fritid. jag ansträngde mig verkligen för att få ork till det, eftersom att umgås med mina nära och kära är en helt annan grej än att umgås med folk på en så kallad arbetsplats. men det var svårt, alldeles för svårt.
att ägna tid och energi åt att städa och laga mat någon annanstans än hemma, gör att det blir mindre tid och energi kvar åt att klara av att göra det hemma.
visst, det är vissa veckor det handlar om. men det är återkommande veckor. det är inte bara en vecka och sen aldrig mer. det är löpande, under hela läsåret.
hur fan ska jag fixa det?

och jag har inte ens tagit upp och gått in på hela grejen med tider, scheman, prestera.

och sen att jag dras med i det sociala. det är som att jag tappar kontrollen, jag tycker det är så jävla obehagligt.
jag var där två dagar första veckan. och jag fick kontakt med flera andra direkt. pratade, skrattade, berättade saker.
jag vill inte det! jag vill inte dras med, jag vill inte berätta saker, jag vill inte lära känna dem, jag vill inte få dem inpå mig. jag fixar det inte!
jag vill vara på min kant, jag vill inte bli involverad. men jag blir det ändå, jag bara dras med. jag kan inte stoppa det.

jag trodde aldrig på det här innan. jag gick med på att testa det som ett led i min utredning om min arbetsförmåga.
jag trodde aldrig på det, men resonerade som så att jag får testa, ge det en månad.
nå, jag har testat två dagar. sen blev jag sjuk, har varit hemma och hunnit smälta intryck, ta in förändringar, fått tid att reflektera lite.

och jag vill inte tillbaka.

Inaktivitet

Såg just att det var över ett år sedan jag postade något här sist.
Det är inte så att jag inte behöver skriva, inte alls. Men det kommer inte ut. 
Ingenting kommer ut.

Var tog mina känslor vägen?
Jo, jag känner saker. Men jag vet inte om jag lärt mig att hantera mina galna känslostormar, eller om jag förtrycker dem.
DBT kanske gjorde mer nytta än vad jag såg då...

Jag rensade ur mina gamla dagboksinlägg på en skrivarsida jag använde som knark för många år sen.
Jag saknar det där. Det där att skriva, varenda tanke och känsla som dök upp skrev jag ner. Skrev ner mina funderingar kring problemen, kring de jobbiga känslorna, skrev mig till lösningar, eller åtminstone skrev ur mig frustrationen.

Jag har kommit väldigt långt med mig själv under de senaste åren. Jag har svårt att ta in det.
Långt borta är mitt självskadande. Jag undviker smärta så till den grad att det nästan är våpigt nu - smärta gör ju för fan ont, har jag kommit på.
Och även det mer subtila självskadandet är borta - jag är mån om mig själv och mitt välmående idag, både det fysiska och det psykiska. Även om mina rutinproblem gör det väldigt svårt att måna om mitt fysiska mående på bästa sätt
Allt sådant där har gått bra i perioder, sen händer något och så spricker det. Och jag får kämpa för att få igång det igen, och då gör jag hellre nåt annat.

Jag hanterar saker och ting bättre idag, mer balanserat. Jag blir fortfarande jävligt arg på saker och ting, och på människor, men det är inte lika överväldigande, och det händer inte lika ofta, bara när det verkligen är berättigat. Och även då kan jag resonera kring det hela, jag kan förstå och förlåta, och samtidigt inte tycka att det är ok och lugnt och sansat begära att det ska bli en ändring eller bättring.
Jag kan slappna av och vara mer öppen mot nya människor när jag måste ha med sådana att göra. Jag har haft otrolig tur med människor de senaste åren, allt från personal på mitt boende, till myndighetspersoner, handläggare, vårdpersonal. Det gör ju givetvis att allting blir mycket lättare, jag slipper bli så oerhört frustrerad. Jag har återfått lite förtroende för sådana människor, jag har fått chansen att träffa sådana som verkligen vill hjälpa.

Jag har fått hjälp med mycket av mina problem, jag får mycket stöd i min vardag, mycket återkoppling på både min person, mina gåvor och mina handlingar. Det har gjort mig lugnare.
Men på sätt och vis, är det de ytliga problem som jag fått hjälp med. Det har givetvis hjälpt något även på de djupare, men inte mycket.
Jag är fortfarande i behov av seriös samtalshjälp, av terapi. Det är åtminstone vad jag tycker. Jag har ingen aning om vad de som bestämmer tycker. Jag är rädd att min nya diagnos har gjort att man inte riktigt ser eller tar på allvar att det finns andra problem, som sitter på ett annat ställe än i det neurologiska.
Och det är det som jag inte får ur mig.

Jag har tryckt tillbaka alla de känslorna, tankarna och problemen så länge, eftersom jag inte fick något gehör på det när jag faktiskt hade den samtalskontakten och terapin som skulle reda i det. Det funkade inte till 100% där, och det var då jag startade hela den här andra processen, som gjort att jag nu har mycket bättre stöd i vardagen.
Då vande jag mig vid att hålla tillbaka tankarna och känslorna för att de inte fick något gehör, och nu vet jag inte hur jag ska få fram dem igen. Under tiden på boendet gjorde jag och en i personalen jag har lite extra förtroende för, ett försök att ha lite mer terapeutiska samtal. Men det fanns sådant som personal på ett stödboende inte har behörighet till att jobba med, på grund av sådant som bemanningstider och personalscheman. Och det var just sådant jag behövde ta upp. Så det rann ut i sanden.
Nu träffar jag min nya kontaktperson på PÖV ungefär en gång i månaden, mest för att vi ska lära känna varandra, men också för att vi ska kunna få lite mer klarhet i vad jag behöver. Hon är inte psykolog eller teraput, utan sjuksköterska, så hon får givetvis inte bedriva terapi med mig, men hon kan göra en bedömning av vad som behövs.
Problemet är bara där, att hon så ofta ställer in våra tider (på grund av sjukdom), att jag inte får något sammanhang, tappar förtroendet, tappar orken och lusten att gå dit.
Jag är så pass van vid numer, att verka kompetent och förståndig och logisk, att jag behöver mer än så för att försöka locka fram problemtankarna och problemkänslorna igen. Och det kan jag inte riktigt göra på beställning, under bara 45 minuter en gång var 30ende dag. Så hur det ska gå till vet jag inte.

Det kanske är dött lopp. Lika bra att göra som så många andra gör - springa vidare och ignorera att det finns där, långt inne. Bara köra vidare på den utstakade vägen, glömma bort skiten.
Tar det stopp så tar det stopp.