Instabil

senaste veckorna har allt återgått till hur det brukar vara på somrarna.
fast det fick lite hjälp på traven.

till att börja med var veckan på sagornas ö inget vidare. alls. M var på uselt humör, på grund av skada och kass ekonomi och besvikelse. eftersom jag är så sjukt känslig för andras humör så kunde jag inte alls slappna av och njuta som jag gjorde sist. jag sov uselt, vilket störde hans sömn och gjorde det hela lite sämre ändå. jag trippade på tå, bad om ursäkt för att jag fanns, försökte vara osynlig. vilket fick honom att trippa på tå, gömma sig, stänga in sig i sig själv.
det funkade inte alls.
så efter en vecka flippade vi och grälade och kom fram till att det var bättre att jag åkte hem än att sabba detta innan det ens blivit nåt, så jag lånade 1000 kr av mor min och åkte hem.

och väl hemma har jag bara mått sämre och sämre och sämre.
först kom PMSen. som jag blir mer och mer säker på är PMDS. det får mig att må så jävla pissuselt så jag har svårt att verkligen tro på att det bara handlar om min biologi. förbannade jävla kön. vad är meningen?
om det höll sig till ett och samma sorts humör, även om det är kasst, skulle jag nog kunna ta det bättre. men det blir en riktigt jobbig spiral.
först ganska mild irritation. sen utvecklas det genom hela ilska-spektrat. jag blir arg och förbannad. mordsugen. hatisk.
sen sätter depressionen in. efter nån vecka av arga känslor så kommer melankolin. de är mixade ett tag. sen tar depressionen över. blir till likgiltighet. och det hela avslutas med självmordslängtan en dag eller två innan mensen väl kommer.
det suger musten ur mig totalt.
och jag misstänker mer och mer att det är PMDSen som grundat min borderline-diagnos.

sen har vi abstinensen ovanpå detta. är nere i slutfasen av nedtrappningen på efexor. tar 12,5 mg om dagen. elstötarna i hjärnan är mer eller mindre konstanta. hela kroppen och hela psyket är rent allmänt stört och kringrört och ställt på högkant. retligheten kommer in där också.

och ovanpå det har jag varit pank i 2 veckor nu. ständig irritation över att jag inte får tillbaka mina pengar. misstänksamhet mot den som gjort att jag hamnat i situationen. paranoia. ilska där också. minimalt med mat. är jag hungrig kan jag inte sova. det sänker också mitt humör och min stabilitet och minskar min förmåga att hantera påfrestningar och osäkerhet.

jag är helt enkelt skör. som fan. snudd på uppfransad i kanterna. sårbarheten har skjutit i höjden.
vore det inte för min mamma hade jag brutit samman, riktigt rejält.

jag vill ha pengar, mens och en hjärna ren från efexor.
jag vill att mina p-sprutor ska göra verkan NU. (helst vill jag radera ut fortplantningsorgan och hormoner ur min kropp)
jag vill ha stabilitet och tillit och trygghet.
jag vill för helvete hitta mig själv och min grund och min inre trygghet.