Läser intygen om och om igen.
De intyg som FK skickade, för att jag skulle få ta del av underlaget de använder när de ska fatta beslut om eventuell sjukersättning för min del.
De är från PÖV, från gamla läkare och från nuvarande.
Några intyg är skrivna efter min nya diagnos.
Ord som "underliggande rigiditet", "svårigheter att följa med i djupare resonemang", "tvångsmässig" etc.
Jag har inte ett dugg svårt att följa med i djupare resonemang. Jag har för fan aldrig annat med mina vänner. Ingen av dem skulle kunna skriva under på den bedömningen. Jag vet inte ens vad för slags djupare resonemang de syftar på. När har jag haft "djupare resonemang" med läkare? Skulle vara sånt som de inte begriper, i så fall.
Tvångsmässigheten syftar på när de inte fick ut ett intyg i tid i somras, och mina pengar från FK kom en månad för sent. Vem fan som helst skulle bli upprörd i det läget, till och med DE skulle nog bli en smula tvångsmässiga då.
Och att jag är "rigid" var min förra läkares favoritord om mig. Hon brukade även säga att "nu har du inte riktigt rätt" när jag berättade för henne hur JAG kände och upplevde olika saker. Då hade jag fel, och hon rätt. Såklart.
Det finns också några intyg från när de fortfarande var helt övertygade om en annan diagnos. En som JAG bevisade för dem var fel.
Det var helt andra ord då. "Stor sårbarhet", "starka humörsvängningar", "stresskänslig".
Jag kan le litegrann åt hur orden skiljer, bara för att de har en annan etikett stämplad i pannan på mig.
Sårbar blev rigid. Stresskänslig blev tvångsmässig.
Nu har vi en ny diagnos, så då använder vi nya ord, eftersom vi egentligen inte har någon som helst aning om vad vi sysslar med och vi är hjärntvättade av manualer och beteckningar.
Men samtidigt gör det ont. Jävligt ont.
Hur de bara slänger sig med dessa ord. Hur de gör en jävla massa bedömningar utan att grunda det på Mig. Hur de aldrig varit intresserad av att veta vem jag är, hur mina personliga problem ser ut och hur de kan hjälpa mig med dem. De har aldrig varit inresserade av att lyssna på mig, men krävt att jagt ska lyssna på dem. Bara gapa och svälja, svälja allt de har serverat mig.
När jag vägrar svälja allt de serverar mig, eftersom jag faktiskt har en egen hjärna, ja då blir jag bedömd som "rigid", "tvångsmässig" och lite korkad, eftersom jag inte kan följa med i "djupare resonemang" om hur rätt psykläkare har.
Psykiatrin har blivit ett trauma för mig. Jag sökte mig dit för att få hjälp med gamla trauman som fortfarande handikappar mig, och så fick jag ett helt nytt på halsen.
De har sänkt mig, fått mig att se på mig själv med ögon som inte är speciellt snälla. Och jag hade inget bra självförtroende till att börja med.
När jag sen fick en ny diagnos, en helt annan diagnos, ja, då slutade de till och med att se mina gamla trauman. De finns inte längre, har aldrig funnits, allt handlar bara om trådarna som är felkopplade i min hjärna. Nu är de om möjligt ännu mindre intresserade. Deras hjärntvätt fungerar ju inte på den sortens problematik. Deras droger fungerar inte.
Så bort med mig.
Bara bort med mig...
