livet känns bara som ett evigt pågående övergrepp.
allt som har hänt och händer och kommer hända kväver mig. jag har ingen att prata med. inga vänner i närheten som kan komma hit och lyssna och finnas.
det är inte enbart Deras fel. men ändå. riktiga vänner kan väl höra av sig? ställa upp lite? de vet hur jag är och hur jag har det...
skitdepression och skitliv och skitbitterhet och skitilska och skitpsyk och skitskitskit!
jag kämpar, kämpar, kämpar, men ingen kämpar med mig.
har en ny kontaktperson på psyk, som jag inte fått kontakt med på TVÅ veckor. för två veckor sen sa min sochandläggare att hon behöver olika sorters utlåtanden om mitt tillstånd för att genomföra utredningen och lämna en ansökan till kommunen, om behandlingshem, och det vidarebefodrade jag till min kontaktperson. igår som först svarade hon via mail att hon skulle kontakta min handläggare för att få upplysningar, men ett samtal med handläggaren avslöjar att kontaktpersonen inte ringt.
jag har ringt kontaktpersonens egen telefon, lämnat meddelanden där, mailat, ringt navets och psyks telefoner och lämat meddelanden... människan tar ändå sån god jävla tid på sig med att svara...
soc lovade att utredningen skulle vara gjord innan semestern, för att jag skulle slippa ovissheten över semestern. tack vare psyk är nu inte detta möjligt.
min lägenhet ser ut som skit. den stinker och jag har ingen aning om vad jag trampar i när jag går runt. jag duschar inte och jag orkar inte bry mig om petitesser som att byta trosor. jag går inte utanför dörren om jag inte behöver handla. jag har svårt att somna men när jag väl lyckas med det sover jag tills jag får ont i ryggen av att ligga. jag tar mig inte för ett enda dugg som är vettigt, det enda jag pallar är att läsa. surfa. chatta. jag har ingen motivation och ingen energi. precis all ork jag kan få ihop går åt till att äta ordentligt, kämpa och oroa mig. stressutslagen har ökat, igen.
jag vet snart inte vad jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar