låg.
ju mer jag tänker på hela grejen med att lyckas få den psykiatriska vård jag behöver, desto mer nedstämd blir jag.
idag hade min soc-handläggare ringt personalen. angående att jag fört fram frågan att få behandling genom någon annan instans än öppenpsyk. någon privat kanske, men ändå genom landstinget. vad som helst, bara jag slipper psyk. men ja, hon sa att det nog är för svårt att ordna, kostar för mycket etc.
det visste jag redan.
men jag tänkte att de kanske kunde skjuta till, om de nu vill att jag ska kunna få må bra och fungera ordentligt.
på måndag ska jag till Hab igen. de har förhoppningsvis lyckats få till ett samtal med psyk, och kan säga om de fortfarande tänker vägra hjälpa mig. jag hoppas nästan det. för då kanske någon annan måste ta över. jag vill så gärna slippa psyk. de har gjort mig precis lika illa som många personer som behandlat mig som skit och orsakat mig lika mycket skador som de innan försökte hjälpa mig med.
ringde min handläggare på försäkringskassan idag med. fick tala in ett meddelande, men det gjorde ju inte mig nåt. skulle ju höra av mig till henne nu under hösten, för att berätta hur det går med allt. men föreslog att hon kommer hit på möte istället, eller vi går dit. tycker det är bra om personalen är med också och kan hjälpa till att ge en bild av mitt liv.
var på min praktik förra veckan också. känns bra, kommer bli kul att vara där. den här veckan har jag varit sjuk, men ska dit på onsdag igen.
känns som att det var tillräckligt att tänka på, praktiken. och träningen.
men nu blir det så mycket annat igen. hab skulle även ta reda på mer om en särskild linje för aspergare som folkhögskolan här startat upp. något jag kanske kan börja i till nästa höst. och då behöver jag fråga f-kassan om jag kan få plugga på min aktivitetsersättning, eftersom jag inte kan ta fler studielån.
och då handlar allting plötsligt om framtiden. om var jag är om 1 år.
jag vill inte tänka så långt fram. framtiden ger mig panik. jag vill inte veta av den. den får komma sen.
framtiden gör mig modfälld.
det börjar nog bli lite för mycket för mig.
eller så inbillar jag mig bara det.
eller så blir jag rädd.
vilket som, så är jag inte så jävla glad ikväll. känner mig ensam och liten.
