Icke-tillstånd

orolig dag.
nånting lever om inom mig. jag vet inte vad det är, jag vet inte hur jag mår. kanske är det rastlösheten i stilleståndet. jag vill bara fylla och förändra mig själv.
jag tror faktiskt jag föredrar de extrema tillstånden, som ångest, ilska, glädje, sorg.
dessa mellantillstånd, stillestånd, är jag värdelös på att hantera.
ångest och allt det vet jag iaf nåt sätt att hantera. även om det inte är sunda sätt.
men tomheten? detta Icke?
jag har ingen aning om vad jag ska ta mig till.
så jag kedjeröker och häller i mig x-ray.
i brist på annat.
jag skulle så mycket hellre ha annat.
massor av annat.

Sällsamt bra dag

ångesten lade sig igår.
tack zeldox!
och kring 6 på kvällen lyckades jag somna. zeldox gör att jag sover länge om jag väl somnar, så jag såg fram emot att får sova ut.
jag vaknade halv tre på natten, av att katten morrjamade i sömnen. jag lade handen på henne och frågade vad hon drömde, då vaknade hon.
åt lite, drack lite. och sen somnade jag om.
och jag vaknade halv sju imorse. katten låg bredvid mig och jag började klappa och klia henne. hon vred sig under min hand och njöt för fullt av goset och jag log och kände kärleken till henne. min katt är finast.
sen dess har jag varit vaken. fixat lite med DA, pratat lite med mami, skrattat lite åt Honom, nu är jag avblockad på både k6 och facebook. det är så uppenbart att han vill något, och jag vet vad. och jag tänker inte ge honom det.

jag mår så fint idag. för ovanlighetens skull.
och jag vet att det är för att jag fått sova ordentligt.
om min sömn fixade sig skulle jag ha så mycket gratis där.

sällsamt bra dagar får gärna bli fler.

MANISK ÅNGEST

låt mig presentera en klassiker: glädje-mani-ÅNGEST!

sov hela dagen igår, satt vaken hela natten, var sjukt trött kring sex- halv sju, gick till affären och köpte x-ray och mjölk vid sju, njöt av vårmorgonen, drack en x-ray, kom hem, var uppiggad och uppfriskad, drack en x-ray till, mådde finfint, cyklade iväg till sjukan och mötte min mor, gick på stan med henne, hade hur jävla trevligt som helst, pratade, skrattade, fick låna pengar till tobak och asfina piratbyxor och tvärunderbar skjorta, promenarade hemåt väster med henne, hälsade på mormor, cyklade hem, var peppad och glad och GLAD och blev manisk, blev ännu mer manisk, det började gå över i ångest.
vilket alltid händer.
jag kan inte hantera stark glädje, stark ledsnad (jag blir arg), stark ilska eller stark ångest. allt blir stark ångest till slut.

och precis då, just exakt då; när manin började välta över i ångest och jag kände att jag måste lugna ner mig om jag ska få en dräglig eftermiddag/kväll, så kollade jag min mail och hade fått ett mail. av Honom.
ett meningslöst jävla skitmail om hans förbannade jävla utslag på låret, ifall jag mindes när han fick det för nån invandrarläkare hade sagt borrelia trodde han.
VARFÖR SPELAR DET NÅGON SOM HELST JÄVLA SATANS ROLL IFALL JAG MINNS DET?

och det spelar ingen roll jag vet det. han vill nåt.
ha uppmärksamhet.
medlidande.
avsugning.
fitta.

whatever, men ångesten är ett förbannat jävla faktum.

jag hatar.


- - -

jag tar till det enda jag har. zeldox.
annars kommer det bli kolsvart eller blodrött. haha.

jag har inte många av dem kvar nu. och lycka till att få ens lilla imovane av psyk... har inte ens en läkare nu. och säkerligen kommer ingen annan läkare ge mig det eller något annat.
psykvården gillar nämligen inte positiva pisseprov.
man får bara vara positiv på deras knark. annars är man DÅLIG.

Ljug

det finns två sätt att slippa berätta sanningen.
det ena är att ljuga. det andra är att säga att man inte tänker berätta sanningen.
varför väljer människor lögnen?

för att de kan...

Pissin' Razorblades

jag vill skära mig som fan.
vad hindrar mig?
jag vet inte.

jag vet fan inte.

Sömnpanik, Insikt och Besvikelse

allt var ok. jag var trött och sömnig och helt redo för att lägga mig. fixade en skål havregryn med mjölk och varm choklad. och medan jag åt kom paniken, ångesten.
det är kört.
och jag förstår verkligen inte vad med att lägga mig och sova som orsakar den här paniken. jag drömmer inte mardrömmar. jag tycker om att sova. min säng är skön. men ändå, panik.

jag sov visserligen hela dagen. hade fetångest natten innan, så jag tog en kapsel zeldox.
jag har tänkt på Honom, på insikten jag fick av en väns blogg, och jag drack ett sexpack för att slippa tänka mer. allt kom väl ifatt mig när jag nyktrade till.

insikten gällde detta med mina roller.
jag har försökt förklara för alla jag känner att jag förlorar mig i mina roller, tappar bort mig själv, om det nu finns något sådant. alla säger att det är så det är, alla har olika roller. de har sin arbetsroll, sin familjeroll, sin vänroll och så vidare. att det är normalt.
jag har alltid känt att de inte riktigt förstått, och också, om det nu är så normalt, varför känner jag att jag går vilse i det?
men så läste jag hennes blogg, om hur hon splittrat sitt liv i flera och att de olika liven aldrig kunnat gå ihop. att om en människa från ett liv kommer in i något av hennes andra liv så blir hon förvirrad, kan knappt prata med dem för att det blir en sådan konflikt mellan liven.
det är precis så för mig, men med rollerna. med alla mina Jag.
jag är inte bara dotter, vän, patient. jag har flera dotter-roller, flera patient-roller, flera vän-roller. och dessa är oerhört svåra att knyta ihop med varandra.

att vara i en situation där jag måste vara två eller fler av någon roll blir jag extremt förvirrad av och antingen blir jag en helt ny roll, eller ett slags icke-roll. och vissa roller kan jag helt enkelt inte kombinera. antagligen var det därför det var så svårt för mig att tillåta I vara med T. de rollerna jag hade med endera av dem var för olika. F och T gick rätt bra. men I och F gick inget vidare. och mamma skulle inte kunna fika med mig och F exempelvis. och när mamma följde med till psyk blev det väldigt jobbigt för mig. bror och I och B gick däremot bra. men vissa är skitsvåra. och I och B sa ju det när jag träffade en av deras gamla kompisar, att de inte förstod vad jag sysslat med. jag hade varit så annorlunda. och jag tänkte bara, det är sån jag är med nya människor. alltid varit på det viset. men de har ju aldrig sett den rollen, B och jag träffades på fyllan och I mötte jag ju under allmänt komplicerade omständigheter.

därför måste jag ibland isolera mig. hur länge beror ju på hur många jag haft att göra med, mina roller alltså. jag behöver perioder då jag bara är Mig Själv, bara den rollen jag kan ha när jag är ensam. eller om det är en icke-roll då också.
jag funderar på om det är på grund av detta jag drar mig så för att träffa en kompis jag lärt känna via internet. vi har aldrig träffats, men jag betraktar honom som en vän. kan prata så fritt med honom. men kanske vill jag inte träffa honom för att den rollen blivit så bekväm? jag kanske helt enkelt inte vet hur jag skulle bete mig mot honom på riktigt.


när det gäller Honom... jag vet inte. jag saknar honom ibland. häromnatten var det så starkt att jag ville maila och fråga om vi inte bara kunde ses. men jag gjorde det inte.
en nätkompis sa i förrgår att han sett ett live som Han skrivit på en sida, "vad hände med den fina flickan?" och jag fick sjukt hård ångest direkt. loggade in med en annan användare för att läsa själv. och såg då ett annat live, som Han skrivit den 22 november. "älska mig!". vi var ihop då...
jag känner mig så lurad av Honom. är så fruktansvärt besviken. inget blev som det skulle blivit.
men det funkade inte, inte alls.
jag minns hur jag gick i en vecka med någon underliggande, gnagande panik i vintras, strax efter nyår. och till slut förstod jag att det handlade om Hans barn. när jag drömde framåt, om ett hus med Honom, eller bara en lägenhet, och sen fick in barnet i bilden... jag blev irriterad. jag blev arg när jag fick frågan att fira jul med dem, Han och Hans barn och Han ex. jag blev arg när Han föreslog att jag skulle gå med barnet till dagis när Han inte orkade, om jag inte ville att hon skulle vara hemma.
och jag tillät mig inte att erkänna hur omöjligt det var, ett liv med Honom OCH Hans barn OCH Hans ex, förrän det tagit slut. men då föll så mycket på plats.
men det var mycket mer än så. inte bara hennes plats i Hans liv fortfarande, inte bara barnet. Hans sexdrift och "hotet" om otrohet. mina behov. mina problem.
det skulle aldrig funkat. och jag har accepterat det och förstår.
och jag vet också att det aldrig skulle funka att bara ses, bara umgås. dricka öl ihop, röka ihop, glo film eller serier ihop.
och det är väl kanske det besvikelsen handlar om, det att jag känner mig lurad.
själsfränder?
nja.
och jag tror dessutom inte att Han verkligen älskade mig. inte MIG. snarare sexet med mig. jag tror att Han blev kär på grund av att Han var helt frälst av vårt sex. för någon så beroende av sex blev det kärlek utifrån det. Han hade mig alltid på sidan av. vid sidan av I. både när Han levde med henne och nu. Han kunde inte ens säga till henne att ringa senare när vi tittade på film. Han såg mig sitta där och vara fullkomligt stilla, bara väntandes. men Han bad henne aldrig lägga på. Han dissade bara hennes samtal när vi knullade...

Han hittade ett sätt att både äta kakan och ha den kvar.

och jag förstår inte varför jag får panik av tanken på att lägga mig och sova...

Ilskan

läkaren frågade mig när jag inte var arg. om jag någonsin var helt lugn.
jag svarade att det var när jag inte var där, på psyk.
hon undrade om det verkligen var sant, om jag bara var arg där.
och jag svarade att nej, men jag var argast när jag var där och när jag måste ha med folk att göra. när jag slapp folk och psyk och bara var själv så var jag lugn.
men jag kan utöka det. jag är lugn när jag inte tänker eller känner. men när jag börjar tänka och känna slutar det alltid med ilskan. jag hittar alltid något som gör mig riktigt förbannad.
ilskan är alltid nära. och den är bekväm att ha till hands.
även om det är tärande som fan att hata, så är det en utåtriktad känsla. ilskan går på allt och alla andra.
den är betydligt mycket bättre än förtvivlan, hopplöshet, självförakt.
eller tomheten.
värst av allt är tomheten.
jag tar hellre vansinnesilska alla dagar om året framför tomheten.
för när den kommer finns det bara Förintelse.
av mig själv.
ilskan gör att jag vill förinta allting runt omkring mig. men där har jag för många moraliska spärrar så det skulle aldrig hända.
självförintelsen dock, den har hänt och det kommer hända igen.

Stadsinsomnia

och jag kan inte sova. igen. direkt jag kommer hem, så är det kört.
i stan. i hyreshus. vägg i vägg med Folk.
hos mamma och pappa sov jag gott. åtminstone andra och trejde natten. första natten antar jag att jag fortfarande var för uppstressad.
men kanske handlar det om att jag inte sovit på dagen?
både i lördags och söndags sov jag några timmar under dagen. tänkte gå och lägga mig en sväng när jag precis kom hem idag, men skippade det.
kanske borde jag gjort det.
eller kanske borde jag bygga en hydda i skogen och aldrig någonsin mer bo i en stad.