nytt år, samma gamla panik.
de senaste två morgnarna har jag gråtit när jag kommit på att jag är vaken, att det är en ny dag, att livet och tiden fortsätter.
jag har haft några lugna veckor nu, inget schema, inga tider, inga möten, ingen kamp. bara vila, och umgänge med mina nära och kära. vilket jag knappt heller orkat med, eftersom jag egentligen skulle behövt sova konstant eller åtminstone mycket mer.
men nu börjar allt om igen.
idag skrev vi veckoschema igen, bara ett halvt visserligen, men nu börjas det. väckning, träning, och snart börjar alla möten komma igång. hab, f-kassan, soc etc.
paniken smyger sig på, frustrationen attackerar.
kampen börjar, kampen fortgår, det känns som om kampen är allt som finns. kampen för att bli tagen på allvar, kampen för att få ett drägligt liv.
hur fan kan det vara så, att ett drägligt liv är något man ska behöva kämpa sig till?
jag har ingen motivation, ingen inspiration, ingen lust eller vilja att göra något över huvud taget. jag orkar ingenting och jag känner inte för att göra någonting heller.
fördriver tid med serier och spel, allt för att slippa tänka. det enda kreativa jag gör är att scanna mina foton och teckningar/målningar. sen stannar det, orkar inte redigera dem, och allt jag egentligen skulle behöva göra är att klippa dem så att de fyller hela bilden. ibland lägger jag upp någon gammal bild på DA. har massa nya bilder jag skulle kunna ta itu med och publicera, men jag är inte ens intresserad.
att gå ut och fota? otänkbart. att teckna? otänkbart. att få i ordning på det sista i lägenheten? otänkbart. jag ska ju snarta flytta igen. låt det mesta vara nedpackat.
skriva av mig? jo jag försöker just nu.
jag satte upp lite bilder häromkvällen, på toaletten, från förra årets almanacka med fina bilder jag fick av mamma.
det är allt.
snart börjar fotoprojektet igen, försöker se fram emot det. det går halvbra.
snart ska jag träffa min nya handläggare från soc och ansöka om LSS för att se om jag kan få tag i en bättre, anpassad bostad. alltså, en som ligger lugnare till och där jag slipper så många grannar som möjligt. jag vill hoppas på det, men gör det inte. varför skulle det gå igenom? varför skulle det bli lättare för mig med LSS? trodde det skulle bli bättre för mig när jag fick komma till hab, det har inte hänt ett dyft.
men vad kan jag göra? jag har bara ett enda alternativ - fortsätta kämpa och fortsätta försöka hoppas på att nå fram till någon, någon gång.
