Sucker for it (again and again)

det blir alltid såhär.
efter varje avslut med någon eller bara avbrott innan den ens blivit nåt, så är det D jag tänker på. saknar. vill ha.
alltid alltid alltid D.
min prins paris.
göönk-mannen.
han som lärde mig kristofer åström, scrubs, trygghet.
han som snackade goja med mig, med konstiga röster, sådär som jag gör. han som kunde tramsa med mig lika lätt som han kunde filosofera och spåna på djupet.
stig, vägarbetsskylten, batteriet, martin dahlin-skjortan, hultsfred, festivalen.
hur han lekte med min katt. hur han satt på min balkong och rökte. hur han vägrade smeka mig inuti, för att "han" ville vara först in i mig.
hans lockar. kepsen jag köpte. hans lenalena hals.

jag saknar honom fortfarande. det är 5 år sen.
jag vill fortfarande bara ha honom tillbaka.

kanske är det inte mina relationsproblem det handlar om. min tillitsstörning.
inte egentligen, alltså.
kanske handlar det om att jag aldrig någonsin kommer över honom. aldrig någonsin slutar vilja ha just honom.
jag var inte frisk när jag var med honom. jag vet det, han visste det. det var därför han drog. "jag såg inte längre att det någonsin skulle bli bättre, jag var tvungen att sluta, jag hade gått under".
jag vet det också. jag tog kol på honom.
men det var honom jag ville ha. det ÄR honom jag vill ha.
när det tagit slut skar jag in: Never be open again.
stämplade jag mig så pass hårt att det blev en spärr? blev de där blodsrunorna sanning och verklighet?
verkar så.
för jag har inte släppt in någon sen dess.
och jag får honom inte tillbaka.
jag önskar det så hårt.
men det är bara en önskan.

jag saknar honom så jävla hårt.
jag skulle ge ALLT för att få ha honom igen.

Oh baby won't you take me back again 
'cause I'm tired of taking the first girl that comes in
I'm tired of never feeling anything
take me back again

Oh baby won't you take me by the hand
I'll take you to a place we'll understand
I'll hold you out of touch from every man
take me by the hand

Oh baby don't let people bring you down
they only want to know where it's around
I really don't think you're one of their kind
dont let people bring you down

Oh baby don't you worry 'bout a thing
I'll take you in my care under my wing
if only you could trust me once again
don't you worry 'bout a thing

Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again
Oh baby won't you take me back again

Kristofer Åström - Sucker for it

Vad var det jag sa?

"Jag vet inte om du bryr dig faktiskt. Men jag förstår att du mår dåligt och jag ger dig den tid du behöver. Men det finns gränser i hur du kan behandla mig. Kram. M."

"Jag vet allt detta. Det var därför jag bad om en paus, för att jag inte orkar bry mig om hur du tycker att du blir behandlad och inte har något att ge och så vidare. Men det funkar inte. Det får vara slut istället."

"Hoppas du är nöjd. Där ser jag hur mycket jag betydde."

"Ja, och jag har förstått hur lite du förstår och respekterar."

"Nej. Förlåt. Är bara ledsen. Ge mig bara en chans till"

"Jag vet. Jag också. Jag ville så gärna att det skulle funka. Men det finns många orsaker till att det inte gör det. Jag kan inte ge en chans till. För jag känner inget"

"Ok"


- - -


jag vägrar nu.
inga mer jävla nära relationer/förhållanden innan jag fått den hjälpen jag ska ha och kommit tillrätta med mig själv.
HITTAT mig själv.

jag varnade honom.
och han vägrade tro på det jag sa.

Quousque tandem?

soc igår alltså.
fyfan.
jag var arg, trött, ledsen, uppgiven, bitter. jag härjade på mamma och var spydig mot soc-handläggaren och grät.

för det första, så skickade min kontaktperson ändå in smått värdelösa papper. soc behöver konkreta, sammanfattande utlåtanden om mitt tillstånd, vilket jag sa till henne och som min soc-handläggare sa till henne. hon skickade in vanliga journalanteckningar.
har nyss skickat ett mail till henne när jag påpekar hennes värdelöshet, och ger henne kicken. upprepar att jag vill ha en kontaktperson på PSYKIATRISKA mottagningen, inte beroendeenheten.

sen visar det sig också att soc-handläggaren lite missat vad det är jag vill ha för slags behandlingshem. för soc har egentligen bara hand om sådana för missbruk. det är PSYK som ska sköta en ansökan till ett psykiatriskt behandlingshem. det är de som har såna kontakter, den infon. men både jag och mamma minns hur min förra psykolog och förra läkare satt och sa, att vi skulle vända oss till soc. de skulle ta första kontakten där. och vi gick hem och trodde att de skulle göra det. sen fick ju jag ändå själv ringa upp och göra anmälan/ansökan personligen.
och nu berättade alltså handläggaren att nej, de hade inte alls fått något brev eller samtal från vare sig min förra läkare eller psykolog.
nu ska ett möte bokas med min förra psykolog för att hon inför oss alla, soc, mig, mamma, ska förklara varför de sa som de gjorde, och varför hon bara avskrev mig så fort jag vänt mig till soc. jag fick inte ens nåt avslutande samtal med henne, hon bara sa: ja nu avslutar vi då eftersom du ska få annan behandling.
kanske hade varit vettigt om jag DIREKT fått annan kontakt. men över ett halvår senare har jag fortfarande inte kommit nånstans med någon.
de sket i mig, rätt och slätt. och det ska hon få stå till svars för.

jag är så jävla less på skiten. varför gör inte psyk sitt jobb? varför tar de inte sitt ansvar?
är jag en så pass jobbig patient? är jag ett så pass svårt fall?
eller är de helt enkelt dumma i huvudet?
det finns ett stödboende i den här staden, anpassat för bland annat borderlineproblematik. soc tycker att det kanske är ett bättre alternativ än b-hem. jag håller inte alls med, då det skulle innebära att jag fortfarande kommer få psykiatrisk behandling på psykmottagningen här. och jag har inget som helst förtroende för dem längre.
visst, att ändå få ha en egen lägenhet och garanterat få ha kvar min katt, skitbra.
men att behöva sitta med de behandlare som finns på mottagningen - inte skitbra. inte värt någonstans.

jag vet inte.
en jävla sak i taget.
först mötet med skitidiotpsykologen och se vad för spännande hon ska ursäkta sig med.

mamma är med mig och det är jag så jävla tacksam för. jag håller ingen fasad när hon är med, även om det kanske inte är så jävla vettigt att få utbrott, så är det åtminstone mer ärligt än att sitta och vara vettig och balanserad och förståndig.
för det är jag inte.
inte i dessa situationer.
i såna här situationer är jag bara vansinnig och desperat och jävligt bitter.

Random

minns två mardrömmar från inatt.
i den första var M med.
den började med att jag hörde någon gråta, och gick till soffan där det låg en hög med gosedjur. jag slängde mig ner i den högen och i botten hittade jag en ljust lila orm, det var den som grät. bakom mig hörde jag M säga: jaha och varför läggar man något längst ner som man sen kommer behöva ta upp? med en idiotförklarande ton. sen somnade jag i soffan, och M somnade sittande i det andra hörnet. jag vaknade av att han häftigt reste sig och började svära. "de här glasögonen kommer bli min ekonomiska död" ungefär. jag frågade om han haft sönder dem i sömnen, och han svarar tjurigt, ja. han gick till badrummet och trodde han skulle kasta ner glasögonen i badkaret, väntade på att få höra kraset. istället låste han in sig där, och jag hörde honom börja härja med någon i telefonen. jag reste mig ur soffan och smög bort till sängen, jätteförsiktigt, rädd för att han skulle komma utfarande och vara arg på mig.
jag vaknade i ryggläge och kunde inte röra mig på en stund, förlamad av rädsla.

den andra drömmen var min psykgrannkärring med i. kommer inte ihåg så mycket, bara att hon flippade för allt och inget och härjade och skrek på folk och försökte bryta sig in. innan jag vaknade sprang hon runt med gevär och hotade, tror hon sköt mot någon eller mig eller något också.

efter det lyckades jag sova ostört till tjugo i sju ikväll.
jag är sovatrött redan igen. om jag sovit så länge tidigare skulle jag kunnat hålla mig vaken hela natten och större delen av nästa dag.
abstinensen suger musten i mig.

tror inte M fattar mig alls faktiskt.
igår bad han att få ringa. han var ledsen och kände sig ensam. jag sa nej, förklarade hur telefoner får mig att reagera när jag mår som jag gör.
han sa att det var ok och att han skulle gå ut. jag sa att jag skulle sova snart, så han fick ha det så bra och att jag hoppas han fick sova sen.
"jaha"
jg skrev puss.
han skrev ingenting.

so much for that.
jag säger ju att jag inte har nåt att ge. förstå att det är så också.

jag tror faktiskt inte jag kommer få tillbaka några känslor för honom.
jag tror de sabbades under senaste besöket där, och under strulet efteråt.