Ensam

ensam.
bara så jävla ensam.

ensamheten var det som gjorde mig sjuk till att börja med.
jag är numera bara sjukt trött på att vara ensam.

Sexalterad

jag är så trött på att bli betraktad från sexuella synvinklar. jag förstår egentligen inte varför jag blir det. jag klär mig inte utmanande, jag talar inte utmanande, jag beter mig inte utmanande.
kanske är min blick utmanande? kanske ligger det utmanande i att jag inte vill vara utmanande? kanske är alla män genomsexuella.
jag bröt med någon jag kallade själsfrände, för att jag bara kände mig som en drypande våt fitta öppen för honom att knulla så fort han fick stånd. han vet att jag inte kan säga nej. särskilt inte påverkad. det var så det gick till första gången, det var så vi alls träffades. genomdränkt med ethanol, zolpidem och thc kan jag inte säga nej, och jag var alltid genomdränkt av något av det när vi umgicks.
det var alltför längesen jag hade sex nykter. så pass länge sen att jag inte ens kan föreställa mig att ligga naken bredvid någon i nyktert tillstånd. det svartnar då, jag får panik.
jag lever i avhållsamhet, som ett löfte och offer till min egen gudinnegesalt. jag måste sluta ta mig själv med våld.
jag litar inte på att mitt ord ska lyssnas på, jag har ingen egen vilja i sexuella sammanhang. jag gör allt som den sexuella partnern vill. jag suger, jag sväljer, jag vänder ryggen till och upplåter mitt smutsade, kränkta avlopp.
jag misstar kåthet för kärlek och tycker att det är den ultimata bekräftelsen, att sex är det allra mest intima man kan göra med någon annan.
ändå har det aldrig känts så.
för min del, ja, men inte en gemenskap. det har varit ett sätt för mig att visa mina djupaste känslor. jag har njutit av att älska med den jag älskar. inte för hans smekningar, orgasmerna, utan för hans dimlagda blick och svetten som pärlar sig på hans bröst när jag rider honom och HAN kommer.
men jag har aldrig upplevt något jämlikt. att vi njutit lika mycket. att vi delat något. allting har varit enkelriktat. antingen eller. aldrig både och.
jag är svältfödd. jag vill bli älskad, bekräftad och högaktad för den jag är. inte mitt kön, inte min kropp, inte mina bröst, inte mitt hår, inte mina kyssar, inte min kärlek.
Mig.
jag vill att någon ska älska mig.

vem är jag?

Avund

Hon får en fet systemkamera helt gratis. En sån som jag alltid viljat ha och nästan är kåt på.
Hon får behålla nästan alla sina retroaktiva pengar. Jag fick vackert lämna ifrån mig varenda öre.
Hon är sanslöst vacker på ett fullkomligt oemotståndligt sötsnyggt sätt. Jag ser mest bara arg ut, tuff och hård och svår och kantig. Hon har fantastisk figur trots stillasittande och graviditet. Jag kämpar för att gå ner i vikt men sväller över på alla håll. Hon är rapp i käften och huvudet och kan ge svar på tal samt snacka ner vem fan som helst. Jag är en sån som alltid kommer på den rätta repliken 2 veckor efteråt och i värsta fall går till personangrepp. Hon kan formulera sig sagolikt i skrift och minsta trivialitet eller tragedi blir bara så jävla andlöst vacker under hennes penna och tangenter. Jag har förlorat mitt språk.
Och hon har kärlek överallt omkring sig. Hennes vänner ringer henne nästan varje dag och vill hitta på något. Jag vet inte ens vilka mina vänner är längre. Hon rusar ifrån alla pojkar och flickor som vill ha henne, hon spelar inte svårfångad hon ÄR svårfångad, och alla vill önskar fånga henne. Hon kan få vem hon vill.

Är det där jag gör fel? Är fel?
För jag spelar bara svårfångad. Innerst inne längtar jag kopiöst mycket efter kärlek, närhet, trygghet, ömhet. Det lyser nog igenom. Alla ser den desperata glimten i mina ögon. Det spelar ingen roll hur charmig jag är, hur vacker jag än försöker göra mig, hur bra jag än försöker vara, så längtar jag bara efter att bli fångad, och alltså vill ingen fånga mig.

Jag har ett hål i bröstet och en klump i magen. Lera, gegga, sörja, smet, klet.
Jag vill kunna andas. Jag vill bli avgudad.

Jag vill vara älskad.

Insomniac

det är inte många som vet det. inte nu längre. förr var det i stort sett det enda jag pratade om. nu håller jag det för mig själv, för ingen kan hjälpa mig. det blir inte bättre av att snacka om det, och inte sämre heller egentligen.
men dagligen slår det mig att det inte finns särskilt mycket som tilltalar mig.
jag är inte särskilt nyfiken av mig längre. jag bryr mig inte om att lära mig saker. jag bryr mig inte om att vara med och uppleva.
jag vill bara att det ska ta slut.
jag ska ändå dö någon gång. det är väl det enda som är säkert. en kompis undrade varför jag var tvungen att ha så jävla bråttom till den dagen, då när jag höll på som värst.
tja... varför dra ut på det? så som jag ser det har inte detta livet något att erbjuda mig. och jag kan ärligt talat inte tänka mig ett endaste dyft som kan få mig nyfiken igen. nyfiken på livet, människor, lärdom, kunskap, musik, etc.

inget.

inte nya liv som föds, inte nya sätt att tänka, inta nya sätt att leva.
för allt tjänar bara till att uppehålla oss från vetskapen om att vi är totalt meningslösa.


- - -


ok.
återfall.

Tragikomisk

Livet är en komedi för den som tänker
en tragedi för den som känner

- Petter - Goda dagars magi/God damn it

Val

man har alltid ett val, även om man inte tror det.
även när det inte finns något att välja mellan.
för ett val är inte bara tudelat, eller flerfaldigt. valet kan också röra ens inställning, ens sinnestillstånd.

jag kan välja att hata eller älska mänskligheten.
på grund av den jag är - de sinnen jag filtrar intryck med, den hjärna jag tolkar intrycken och det JAG med vilket jag värderar intrycken - så kan jag inte välja att älska mänskligheten. så jag väljer att hata.
nu är det så att jag är en väldigt empatisk människa, mina känslor sitter utanpå. det gör att jag känner sorg, för de som faller offer för den globala sinnesjukdomen, en sorg som ganska snabbt föder alla möjliga andra slags känslor. som jag inte kan hantera.
det här med att hata mänskligheten blir alltså fruktansvärt plågsamt.
så då kan jag välja att antingen stoppa huvudet i röven på mig själv och älska mänskligheten eller att försöka förändra mänskligheten.
att medvetet välja att vara dum i huvudet - som jag anser antrofiler är - tilltalar mig inte det minsta. jag är inte heller i stånd att älska den här sjuka arten.
så jag har försökt förändra. till viss del. men när responsen 9,99 gånger av 1o består av samma ofattbara idioti, samma sinnesjuka dumhet som är de genomgående drag som gör att jag hatar mänskligheten, när den responsen föder mer hat än innan, då väljer jag att sluta förändra.
jag har ändå tappat tron på att människan kan förbättras. jag har absolut inget hopp om mänskligheten.
så nu kan jag välja mellan att skaffa något slags automatvapen, ammunition och ge mig ut och meja ner folk vida omkring, tills den dagen polisen skjuter mig, och att hata i min tysthet.
och nu är det ju så, att jag inte gärna gör mig skyldig till ett dåd som är vad jag hatar mänskligheten för att vara kapabel till. och det är faktiskt inte enskilda människors fel att jag hatar arten de tillhör.
så jag väljer att lida i tysthet. vilket alltså är fruktansvärt plågsamt.
mitt hat mot min egen art är vitt utbrett, jag kan inte se mig i en enda situation som omfattar människor där jag inte hatar åtminstone 3 inom 100 meters radie. så jag kan inte begripa hur jag ska kunna leva i den här världen.
nu kan jag välja att ta mitt liv. så att jag åtminstone slipper vara en människa, bidra till sjukdomen. jag slippa veta all skit människor utsätter varandra, andra arter och hela vår jord, vårt hem, för.
och jag har lovat de få personer som jag faktiskt älskar, att stanna.
så jag kan inte välja självmord.

jag står nu alltså utan val.
jag är tvungen att leva med all gränslös vedervärdig misär och sjukdom.
så det innebär att jag kan välja hur jag hantera detta faktum.
detta att leva, detta att hata mänskligheten.

jag kan välja att godvilligt acceptera mitt människohat.
och jag kan välja att motsträvigt acceptera mitt människohat.

hur det ska gå till har jag inte ens en tillstymmelse till aning om, men det är vad jag kan välja.
inget annat.

Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot det mänskliga släktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet 'mis-' (som betyder "dålig, fel") och anthropos (som betyder "man, människa"), och alltså refererar till en defekt mänsklig art. Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.

Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.

Wikipedia

jag är fylld av Inget

just stoppat i mig lite hemfixad pyttipanna.
dricker en öl.
den pirrar redan i kroppen.

det finns tre öl till sen, och enbart den vetskapen gör mig lugn.
varför?
för att jag vill bort från tomheten.

tomheten fyller mig och förtär mig på samma gång.
jag vill göra så jävla mycket, men det finns ingen motivation alls.
ibland tycks mig allting bara så sanslöst meningslöst.
att äta och dricka är faktiskt också meningslöst, men det får mig att stå ut, det får mig att överleva. och det är det som är själva poängen.
att fortsätta finnas.

såna här dagar sitter jag ständigt med ett fat i närheten. på det ligger diverse mat, mackor och godis.
om jag är mätt i magen är det lättare att stå ut med att vara tom i hjärtat, hjärnan.
men idag är det inte tillräckligt.
så jag dricker öl.
öl som liksom spinner i mina blodådror, viskar i mina nerver och hettar i min hud.
dessutom förlamar den mitt intellekt.

och det är väl hela orsaken till att jag supit betydligt mer senaste månaderna än vad jag har rökt.
THC får mig att tänka, och jag orkar inte tänka. när jag tänker mår jag pest och kallbrand.
"jag för smart för att vara nykter"
inte för att jag är så särdeles smart egentligen, utan för att jag är alltför jävla medveten om allting hela tiden.
mest mig själv. för mycket självinsikt.
folk tror så lätt att jag är fullkomligt självfrånvänd så som jag beter mig.
men det är faktiskt tvärtom. jag vet för mycket om mig själv, jag hatar allt jag vet om mig själv och har ingen jävla aning om hur jag ska kunna lära mig leva med allt eller komma till rätta med det, så jag flyr.
flyr, dövar, mörklägger, hoppar över, ignorerar, vänder ryggen till, målar över etc.

så jävla meningslöst.
allt handlar bara om att fördriva tid. härda ut.
ta mig igenom.
varför?
det enda jag verkligen vill med mitt liv är att göra mig oberoende. av pengar, folk, tid och känslor.
jag vill helst av allt bara slippa.
allt det där som alla andra verkar vilja ha, livskamrat, boende, karriär, barn, bil, framgång, liv...
det lockar mig inte.
livet är inte för mig, jag tillfrågades aldrig om ifall jag ville ha det,om jag ville komma hit och nu när jag är här känner jag mig inte välkommen.
inte så att jag inte är älskad, och det är inte heller så att jag inte älskar.
men jag ser ingen mening. med något alls.
jag överlever, men för andras skull. inte för min egen.
jag har faktiskt samvete. det finns andra som skulle må dåligt om jag försvann av egen kraft.
och egentligen blir jag bara förbannad på den egoismen.
om någon verkligen lyssnade, om någon verkligen brydde sig, om MIG och ingen och inget annat, skulle jag få tillåtelse att ta bort mig.

och jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig.
kanske är jag bara jävligt rädd för att misslyckas igen. och behöva möta all ilska igen. alla förebråelser.

men det handlar inte om er.
ni behöver inte ta åt er.
jag gillar helt enkelt bara inte att leva.
jag gillar bara att vara vid liv när jag slipper bry mig om något annat, att leva upp till andras bild av ett liv.
när jag sitter vid vattnet och ser ut över naturen, och inte tänker på någon annan eller något annat av vad det innebär att leva, när jag bara sitter där och andas och lyssnar på vinden och vattnet, så mår jag bra.

sen kommer jag hem, tillbaka till allting, och mår pest.
jag vill kunna leva enbart på mina egna villkor.
men de innebär att jag står utanför, vid sidan av, bortanför.
de villkoren innebär att jag inte deltar alls, och vad fan är då meningen?

även om ett liv som eremit skulle passa mig förträffligt, så ser jag inte någon mening med ett sånt liv.
vad är meningen med att leva enbart för att slippa leva?
slippa bry sig? slippa passa in? slippa slava? slippa engagera mig?

jag vill inte vara med och leka längre. för leken tråkar ut mig.
det är bara roligt att leka så länge jag själv får bestämma reglerna och krydda med lite dödsflirtande.
och jag får inte bestämma några regler alls. alla regler jag kan bestämma följer ändå någon sorts manual.
och varför leva och alltid längta efter döden?
varför inte helt enkelt bara dö?

varför bryr jag mig?
varför ödar jag tid här?

förmodligen för att jag inte litar på att lyckas om jag försökte igen.
kanske för att jag inte litar på att skiten verkligen tar slut när hjärtat i den här kroppen slutar slå.

Vilsendom

jag behöver någon som lyssnar. men jag vill inte att någon ska veta vem jag är.
jag vill vara ansiktslös, namnlös, könlös, identitetslös.
alltså kan jag inte vända mig till någon särskild.
för jag vill vara vem som helst.
jag vill kunna öppna mitt hjärna utan att någon kan veta att det är den där rollen ni ser som öppnar upp.

det var det där med bikt, ja...

paradox.
jag vill säga det här, men när jag ska säga det, och jag tänker på varför jag inte vill säga det, så känner jag det så tydligt.
hur jävla ensam jag är.
jag behöver vägledning från någon. men det finns ingen jag kan be om det. jag litar helt enkelt inte på någon.
alltså hamnar jag hela tiden i situationer som blir fruktansvärt jobbiga för mig.
på grund av min jävligt låga självkänsla.
och jag lär mig liksom aldrig att lita på någon.
eftersom att allt handlar om att jag inte litar på mig själv heller.
och jag antar att det handlar om mitt dåliga samvete.

jag har faktiskt lovat att jag ska stanna.
att jag ska dö förutan egen hand.
men helt seriöst, så vet jag inte hur jag ska kunna leva med mig själv.
jag vet inte om jag kan leva med mig själv.

självmord.
så laddat.
bara ordet i sig är fan manipulativt.

jag vill dö. jag vill inte leva. allting med livet är enligt mig fel.
allting är meningslöst.
inte för alla. men för mig. enligt mig och min syn på livet, inte bara som människa, utan hela grejen med att existera.
jag är trött på att finnas.
allting är så meningslöst.
jag skulle kunna tänka mig att leva ett meningslöst liv om jag bara vore vad som helst annat än homo sapiens.


jag är så jävla vilse.

Ytterhinna

Om du vill ha utlösning, om du bara vill ha fitta: Köp en hora, en knulldocka, dra en runk.

Om du vill ha en människa, om du vill ha mig: Ansträng dig.

Folk, killar, är ofta så jävla genomskinliga att jag ibland inte alls ser att de har något innehåll över huvud taget.

Knulla min hjärna

Sex.
Sex.
Sex.

Jag är så jävla trött på sex. Och kön. Och kropp.

Min, eh, vad ska man kalla det, langare(?) avslöjade i kväll att han gärna skulle "mysa" med mig.
Fast han förde bara fram det i antydningar. Så jag förklarade vad jag ansåg om sex nu. För att han inte skulle ta det personligt att jag inte vill knulla med honom. Och varför jag alls bryr mig om ifall han skulle ta det personligt och negativt, det vet jag inte.
Han försökte övertala mig. Inte helt öppet, åh nej. Men kommentarer som "det är ju mysigt och kul och skönt" på allt jag sa om hur less jag var på själlöst knullande, engångsföreteelser och andra människor över huvud taget.
Jag försökte förklara, att ja, visst kan sex vara supermysigt. Man behöver säkert sex. Men om man inte är hungrig finns det ingen större mening med att äta, även om det skulle vara gott. Och är man proppmätt, spyfärdig, så äter man helt enkelt inte.
"- om jag visste vad du 'käkade' skulle jag mata dig"
Då sa jag faktiskt nej.
Och jag var väldigt rädd för att han skulle flippa ur, så som jag märkt att de flesta män gör när man säger nej till sex. Men om han blev lack så visade han det inte.

En del av mig vill utnyttja den här situationen.
Jag skulle förmodligen kunna knulla till småbitar sådär lite sporadiskt. Bli hasch-hora. Men jag vet hur det känns att sälja sig. Det är inte angenämt, det är inte ens värt det.
Det man får av det är alltid smutsigt.

Jag antar att det är för det faktumet att det är själlöst som hindrar mig från att gå den vägen.
Jag har egentligen inget emot sex. Men att ha sex med någon för någon annan anledning än att man vill ha just sex, holkar ur själva handlingen och ens egen själ tills allt bara är ett bräckligt skal. Om ens det.

Och jag vill faktiskt inte ha sex.
Jag får såna här perioder ibland. Förr var det oftast på grund av att jag mådde för psykiskt och fysiskt dåligt för att ha någon sexlust.
Nu är det min bitterhet som gör att jag skulle spy rakt ut om någon rörde vid mig. Jag har sexlust, jag blir kåt, men det finns ingen jag vill ha sex med. Jag klarar mig utmärkt med onani faktiskt. Jag har alltid njutit av att ge mig själv orgasmer, kanske för att ingen annan kan ge mig orgasmer. Jag kan helt seriöst räkna de orgasmer jag fått med någon annan, som jag inte varit aktivt delaktig i, på mina fingrar.
När jag onanerar vet jag precis vad och hur jag ska göra för att få så sköna orgasmer som möjligt, och jag behöver aldrig känna mig pressad från någon annan om något alls.
Frihet och njutning.
Varför då välja att knulla med någon som bara är penetrationsfixerad, vill att jag ska suga och kvälja och svälja? Som vill tjata om analsex?
Nåväl, inte för att alla killar är egotrippade arslen i sängen, men ändå. Det är ju ändå underliggande vad de vill att jag ska göra som de njuter av, som jag inte njuter av att ge.
Jag har haft mycket bra sex. Både One Nights och inom ett förhållande. Det handlar inte om att jag "inte blivit påsatt ordentligt" och alla andra dumma kommentarer killar fäller när jag säger: "Nej tack, jag vill inte ha sex".
Det handlar om att det sexet jag har haft som jag njutit mest av, har inte varit det sexet där jag faktiskt kommit, inte det sexet då jag blev slickad i timtal, inte heller det sexet då jag fick min första fontänorgasm eller det maratonet som följde då jag sprutade i kaskader omkring mig.

Det bästa sexet har jag haft med människor jag varit kär i, litat på, varit tillsammans med.
De jag älskat med.

Jag är som sagt trött på själlöst knullande.
Jag vill ha något mer än sex. Något annat än sex.

Jag vill så förbannat jävla gärna ha Kärlek.
Och jag hittar ingen kärlek nu, och alltså klarar jag mig faktiskt förträffligt utan att sexa runt.

Sex utan känslor, ptja, det funkar.
Men kärleken ger sexet mer djup och större tillfredsställelse än bara den fysiska.
Sexet är för mig ingen krydda i kärlekslivet.
Kärleken är mer än bara kryddan i sexlivet, det är själva drivkraften bakom min sexlust.

Att se den jag älskar i ögonen när jag kommer, och sen börja gråta, och klamra mig fast vid honom när han sen kommer, och sen ligga ihopslingrade tills vi båda faller i sömn.

Det ger mig så jävla mycket mer än 10 000 sammandragningar i fittan, så ofantligt mycket mer än fontänorgasmer med styrkan i en högtryckstvätt.

Tills jag hittar det igen lever jag gärna i celibat och smeker fram mina kroppsliga urladdningar.
Tills jag hittar någon att älska med, med mer än bara min kropp, så tänker jag hålla mig långt ifrån alla andras kön.


(och sånt kan jag ju aldrig lova, för nästa gång jag är full bland folk, så full att jag inte vet vad jag gör, så vet jag att jag än en gång kommer genomföra det där själlösa knullandet som jag hatar så)

Nattbetraktelser

finns det någon möjlighet att leva helt fri från krav, förväntningar och förpliktelser?

jag tror inte det. men det är vad jag önskar. enda sättet är att klippa banden med min omgivning.
eller enbart ha kontakt med såna som är överens med mig om att vänskap borde vara villkorslös.
men jag tror att den enda formen av villkorslös kärlek är den mellan föräldrar och deras barn.

jag har en utmärkt kontakt med mina föräldrar.
jag älskar dem, och jag vet att de alltid - oavsett vad - älskar mig.
det är därför jag så ofta flyr till dem. det är inte bara för att de bor i skogen nära sjön. det är inte bara för att komma bort.
det handlar mycket om att jag älskar den relation jag numer har till mina föräldrar, att jag älskar dem och är respekterad precis för den jag är. frånvaron av krav från deras sida är något jag behöver när allting klappar ihop på hemmaplan och jag bara vill spy på allting.
hos dem kan jag slappna av. hos dem är jag sant välkommen. där kan jag och mamma prata om sånt som har relevans bara för att hon är min mamma och jag är hennes dotter, ett band som inte har någon like någon annanstan i tillvaron.
där kan jag och pappa diskutera åsikter, historia och sådant vi tycker är fucked up över några öl. pappa och jag är otroligt lika, och det är först de senaste åren som vi har börjat utforska den likheten istället för att känna oss hotade av den.
och där kan jag sitta i timtal till långt in på natten med min moster och morbror, de andra människorna i mitt liv som älskar mig förbehållslöst.

utöver dem finns det två människor till som jag vet alltid älskar mig vad jag än gör, och som jag kan vara helt och hållet mig själv med. den ena har jag blodsband med, den andra är mitt syskon i hjärtat.

men det finns nog faktiskt ingen som jag verkligen litar på.
och jag vet inte om jag någonsin har känt tillit.

tragiskt, kanske?
jag vet inte. jag ser inte någon mening med att lita på någon.
jag vet inte vad det är jag är rädd för. om det ens handlar om rädsla. jag är inte så säker på att motsatsen till tillit är fruktan.

jag vet bara att jag inte känner att det finns någon jag alltid kan vänta mig till, någon som alltid lyssnar. eller, någon som skulle fortsätta älska mig även efter att ha lyssnat när jag vänt mig till denne.

och det är väl därför jag startat den här bloggen.
den ger mig möjligheten att ösa ur mig allting som jag måste få ur mig. men som jag inte vågar låta någon som känner mig höra eller ta del av.
men jag vill att någon ska ta del av det.
hela fenomenet med att blogga går väl att jämföra med religionens bikt.
att som anonym kunna berätta fritt om vad som tynger en inför någon annan lika anonym.

så du som läser mina ord är min biktfader, eller moder, och jag ska väl säga tack, egentligen, för att du läser.
tack.

och jag kräver ingenting av dig, inte av någon, för att ni läser detta. jag kräver inte ens att ni läser.
jag är trött på krav.

Kräks tills jag kvävs

jag tror att det som gnager mig mest just nu (eller har gjort ett tag) är att jag har gett upp.
igen.
förr kunde jag alltid trösta mig med att om allt blev för jävligt kunde jag ju göra ett nytt självmordsförsök. kanske kunde jag till och med lyckas med att dö.
jag kunde skära upp handlederna eller poppa piller tills allt svartnade.
när jag vaknade upp var det som att födas på nytt. jag kunde börja om. skiten tog en paus och för ett tag kunde jag faktiskt få må bra.

så är det ju inte längre.
och det beror ju inte på att jag inte vill dö.
eller, när jag har lite lättare perioder så känner jag att javisst, livet är värt att satsa på, jag klarar det här, jag är stark etc blablabla.

men när allting alltid återgår till den här mättnadskänslan, när jag ger upp och skiter i allt, mig själv och alla andra, då ger jag också upp om att lyckas ta livet av mig.

och det är ju inte det att jag blir lite låg heller, jag stänger av. allt.
precis allt. jag orkar inte med något alls.
ingenting spelar någon roll över huvud taget.

och jag är trött på att just detta alltid återkommer.
jag är less på att vara less.
jag har gett upp om att ge upp.

jag vet att skiten aldrig ger med sig.
jag vet att det aldrig tar slut.

allt jag kan göra är att stå ut.
och jag gör det faktiskt för deras skull. de som jag ändå bryr mig om nånstans i utkanten av mitt medvetande.
de vill inte förlora mig, och alltså stannar jag.
och med det menar jag inte att jag stannar kvar i livet.
jag menar att jag stannar kvar och är tillgänglig.
trots allt.

men det jag egentligen vill är att klippa alla band.

jag vill att psyk förklarar mig kronisk och hopplös, gör mig till sjukpensionär, jag vill att alla ska låta mig vara och sluta förvänta sig saker av mig, jag vill isolera mig och aldrig mer ta i någon eller något annat, vare sig fysiskt eller metafysiskt.

jag vill verkligen att någon frågar mig vad jag egentligen vill, lyssnar när jag säger att jag vill slippa, och sen - med full respekt för MIG - låter mig slippa.

någon skrev någon gång att det kanske är ensamhet som gör människor sjuka.

jag tror att det är mänskligheten som gör MIG sjuk, och jag önskar desperat att det fanns ett sätt att slippa ha med andra människor att göra.
folk stör mig så förbannat mycket.
jag vet inte vad jag ska med folk till.
för de får mig bara att må sämre.

om jag slapp folk skulle jag inte ha några problem. seriöst.
för det är all jävla skit som det innebär att ha med andra människor att göra som gör mig så jävla trött och less att jag mår illa och vill spy.