Ensam

ensam.
bara så jävla ensam.

ensamheten var det som gjorde mig sjuk till att börja med.
jag är numera bara sjukt trött på att vara ensam.

Sexalterad

jag är så trött på att bli betraktad från sexuella synvinklar. jag förstår egentligen inte varför jag blir det. jag klär mig inte utmanande, jag talar inte utmanande, jag beter mig inte utmanande.
kanske är min blick utmanande? kanske ligger det utmanande i att jag inte vill vara utmanande? kanske är alla män genomsexuella.
jag bröt med någon jag kallade själsfrände, för att jag bara kände mig som en drypande våt fitta öppen för honom att knulla så fort han fick stånd. han vet att jag inte kan säga nej. särskilt inte påverkad. det var så det gick till första gången, det var så vi alls träffades. genomdränkt med ethanol, zolpidem och thc kan jag inte säga nej, och jag var alltid genomdränkt av något av det när vi umgicks.
det var alltför längesen jag hade sex nykter. så pass länge sen att jag inte ens kan föreställa mig att ligga naken bredvid någon i nyktert tillstånd. det svartnar då, jag får panik.
jag lever i avhållsamhet, som ett löfte och offer till min egen gudinnegesalt. jag måste sluta ta mig själv med våld.
jag litar inte på att mitt ord ska lyssnas på, jag har ingen egen vilja i sexuella sammanhang. jag gör allt som den sexuella partnern vill. jag suger, jag sväljer, jag vänder ryggen till och upplåter mitt smutsade, kränkta avlopp.
jag misstar kåthet för kärlek och tycker att det är den ultimata bekräftelsen, att sex är det allra mest intima man kan göra med någon annan.
ändå har det aldrig känts så.
för min del, ja, men inte en gemenskap. det har varit ett sätt för mig att visa mina djupaste känslor. jag har njutit av att älska med den jag älskar. inte för hans smekningar, orgasmerna, utan för hans dimlagda blick och svetten som pärlar sig på hans bröst när jag rider honom och HAN kommer.
men jag har aldrig upplevt något jämlikt. att vi njutit lika mycket. att vi delat något. allting har varit enkelriktat. antingen eller. aldrig både och.
jag är svältfödd. jag vill bli älskad, bekräftad och högaktad för den jag är. inte mitt kön, inte min kropp, inte mina bröst, inte mitt hår, inte mina kyssar, inte min kärlek.
Mig.
jag vill att någon ska älska mig.

vem är jag?

Avund

Hon får en fet systemkamera helt gratis. En sån som jag alltid viljat ha och nästan är kåt på.
Hon får behålla nästan alla sina retroaktiva pengar. Jag fick vackert lämna ifrån mig varenda öre.
Hon är sanslöst vacker på ett fullkomligt oemotståndligt sötsnyggt sätt. Jag ser mest bara arg ut, tuff och hård och svår och kantig. Hon har fantastisk figur trots stillasittande och graviditet. Jag kämpar för att gå ner i vikt men sväller över på alla håll. Hon är rapp i käften och huvudet och kan ge svar på tal samt snacka ner vem fan som helst. Jag är en sån som alltid kommer på den rätta repliken 2 veckor efteråt och i värsta fall går till personangrepp. Hon kan formulera sig sagolikt i skrift och minsta trivialitet eller tragedi blir bara så jävla andlöst vacker under hennes penna och tangenter. Jag har förlorat mitt språk.
Och hon har kärlek överallt omkring sig. Hennes vänner ringer henne nästan varje dag och vill hitta på något. Jag vet inte ens vilka mina vänner är längre. Hon rusar ifrån alla pojkar och flickor som vill ha henne, hon spelar inte svårfångad hon ÄR svårfångad, och alla vill önskar fånga henne. Hon kan få vem hon vill.

Är det där jag gör fel? Är fel?
För jag spelar bara svårfångad. Innerst inne längtar jag kopiöst mycket efter kärlek, närhet, trygghet, ömhet. Det lyser nog igenom. Alla ser den desperata glimten i mina ögon. Det spelar ingen roll hur charmig jag är, hur vacker jag än försöker göra mig, hur bra jag än försöker vara, så längtar jag bara efter att bli fångad, och alltså vill ingen fånga mig.

Jag har ett hål i bröstet och en klump i magen. Lera, gegga, sörja, smet, klet.
Jag vill kunna andas. Jag vill bli avgudad.

Jag vill vara älskad.