jag vill inte tillbaka.
har varit sjuk i drygt två veckor. tänkte ställa larmet för att se imorn om jag kände mig pigg nog att komma tillbaka.
och jag kände motståndet. lät det vara där ett tag, kände på det.
och bröt ihop.
låg och grät i en kvart eller så. det är jävligt länge för att vara jag.
jag vill inte tillbaka. jag vill verkligen inte.
jag vill inte lära känna de andra i klassen. inte lärarna. jag vill inte behöva ta ansvar för nån annan än mig själv, vill inte behöva samarbeta, vill inte behöva tänka på alla andra.
jag har varit borta från sånt där för länge, och jag har lärt mig att klara mig utan det - och upptäckt att jag älskar att vara utan det.
arbetsträningen räknas inte. det var ingen som ställde några krav där, ingen som förväntade sig något av mig. annat än att jag kom dit. fick jag en ide fick jag följa den. behövde jag ideer, något att göra, så fanns det förslag, sådant som behövde göras.
inga tvång, ingen press, ingen stress, inga krav.
men det är skola som gäller nu. SKOLA.
jag hatar skola... även om folkhögskola är ett klart bättre alternativ, så är det ändå en skola.
jag funkar inte i den miljön, det vet jag redan. har testat. och visst har jag kommit långt med mig själv de senaste åren, men ingenting i min utveckling, ingenting alls i min person, säger mig att jag fungerar bättre i den miljön nu än för åtta år sen.
jag klarar inte av diskussionerna som uppstår. när alla ska försöka sitta ner och jiddra sig fram till något slags gemensamt beslut. jag klarar inte av gemensamt ansvar, jag klarar bara ansvar för mig själv och mitt. jag avskyr att anpassa mig till andra och jag avskyr att behöva anpassa andra till mig. givetvis är det så det ska fungera i en skola, på en arbetsplats, i en familj etc. jag säger inte att hela den iden är dålig. men JAG klarar inte av den.
det finns människor som älskar att finnas i en gemenskap, som verkligen trivs med andra människor och tycker det känns helt naturligt att sitta tillsammans med andra och komma fram till saker och ting tillsammans.
men jag gör inte det. det känns inte ett dugg naturligt. det känns inte ok.
och jag avskyr detta med att behöva köpa ett helt komplett upplägg. jag tackade ja till platsen på linjen - och då tackade jag ja till detta, och detta, och detta. flera saker jag tycker är värdelösa, men eftersom de ingår i hela konceptet jag tackade ja till, så måste jag acceptera även dem.
som detta med att vi ska börja flera dagar i veckan - om inte alla? - med "nutidsorientering". det vill säga: sitta och glo på nyheter och sen diskutera dem tillsammans.
för helvete!
jag valde BORT nyheter - tv, radio, tidiningar med allt vad det innebär - för flera år sen. för att jag inte fixade det. jag klarar inte av dumma hallåor, meningslös information, reklam etc. och jag orkar inte med nyheter.
"Nyheter".
att bli dränkt i all jävla misär som sker överallt i hela jävla världen. jag ORKAR inte med den informationen i mitt liv. det allra viktigaste får jag reda på ändå. och det allra allra viktigaste, det som gäller mitt liv och alla rent praktiska och teoretiska saker i det, har jag aldrig fått information om genom "nyheter".
pappa tycker man blir dum i huvudet om man inte tittar på nyheter. jag tycker man blir dum i huvudet om man tittar på nyheter.
och jag vill ha det så, jag gjorde ett fullt medvetet och genomtänkt VAL att lägga ner den biten. och jag har bara mått bättre av det. och nu är det meningen att min vardag ska bestå av den skiten igen.
det allra första på morgonen dessutom.
glöm det!
och städschema? matlagningsschema?
seriöst? jag har svårt nog att få ork till dessa saker hemma, och så ska jag slösa bort den orken i skolan? jag är i skolan för att lära mig saker, jag KAN redan laga mat och städa. jag behöver hjälp med att orka med det HEMMA, där det betyder någonting, inte i skolan.
det är samma sak där som med mitt minimala sociala behov. något som har varit svårt och jobbigt också nu under arbetsträningen. mitt sociala behov är så pass litet att jag fick det tillfredsställt av folket på arbetsträningen, det fanns inget kvar till min fritid. jag ansträngde mig verkligen för att få ork till det, eftersom att umgås med mina nära och kära är en helt annan grej än att umgås med folk på en så kallad arbetsplats. men det var svårt, alldeles för svårt.
att ägna tid och energi åt att städa och laga mat någon annanstans än hemma, gör att det blir mindre tid och energi kvar åt att klara av att göra det hemma.
visst, det är vissa veckor det handlar om. men det är återkommande veckor. det är inte bara en vecka och sen aldrig mer. det är löpande, under hela läsåret.
hur fan ska jag fixa det?
och jag har inte ens tagit upp och gått in på hela grejen med tider, scheman, prestera.
och sen att jag dras med i det sociala. det är som att jag tappar kontrollen, jag tycker det är så jävla obehagligt.
jag var där två dagar första veckan. och jag fick kontakt med flera andra direkt. pratade, skrattade, berättade saker.
jag vill inte det! jag vill inte dras med, jag vill inte berätta saker, jag vill inte lära känna dem, jag vill inte få dem inpå mig. jag fixar det inte!
jag vill vara på min kant, jag vill inte bli involverad. men jag blir det ändå, jag bara dras med. jag kan inte stoppa det.
jag trodde aldrig på det här innan. jag gick med på att testa det som ett led i min utredning om min arbetsförmåga.
jag trodde aldrig på det, men resonerade som så att jag får testa, ge det en månad.
nå, jag har testat två dagar. sen blev jag sjuk, har varit hemma och hunnit smälta intryck, ta in förändringar, fått tid att reflektera lite.
och jag vill inte tillbaka.
