Jag är ute och går.
Det blåser nästan storm, och jag känner mig vid liv.
Som jag alltid gör när det blåser, när det är "o"väder.
Det är eftermiddag, och det är natt. För det är November, och solen gick ner för flera timmar sen. Och ett tjockt molntäcke ligger över min stad.
Månen skimrar bakom molnen, över trädtopparna.
Qntal i öronen, vinden leker med mina lösa byxor, luvan på min jacka, och med mitt korta, korta hår.
Vinden ger mig tårar i ögonen, jag låter dem rinna utför mina kinder och svepas bort.
Och just här och just nu, är jag Lycklig.
