Sug

tårarna svider i ögonen och det trycker över bröstet. men kan jag gråta? nej.
jag vill ha två flaskor whisky och en hundra-förpackning xanor.
jag vill existera utan att finnas ett tag.
eller så vill jag dö. jag orkar inte med det här stilleståndet. är jag inte likgiltigt bitter så är jag självmordsbenägen.
jag bryr mig inte om något eller någon, jag vill bara sova hela tiden. jag längtar efter någon och något men jag kan inte skaffa det, jag kan inte ty mig till någon och därmed inte få det där något jag behöver,
närhet, trygghet.
jag har ingen som kan komma hit eller som jag kan åka till. F är hos sin kille och tror inte hon skulle vilja ställa upp heller. alla mina killkompisar ser bara på mig sexuellt. B har hört av sig igen och tycker vi kan umgås, jag vill inte se honom.
jag vill att någon håller om mig och jag vill kunna släppa taget och bara gråta.
jag vill slippa vara så jävla ensam men för att kunna slippa det måste jag släppa in nån, ty mig till någon och jag vet inte hur man gör, inte utan att det blir på bekostnad av mig själv. jag kan bar ty mig till asen. de som inte ger mig det jag behöver.

"när jag ligger i sängen på kvällarna brukar jag tänka på att vi skulle kunna ha mycket att prata om
och att jag vill hålla om dig
och skratta med dig
ibland när jag lagar mar brukar jag fundera på om du skulle tycka om det här
om jag ser en film brukar jag tänka att jag skulle vilja se den med dig
skratta med dig och alla dåliga skämt
och hålla om dig och ha dig nära mig
känna din värme
sånt tänker jag på"

jag vill tro de där orden. jag vill åka och hälsa på honom.
men varför skulle det bli annorlunda?

People keep bringing me down

ännu en.
ännu en så kallad vän har sjappat. utan ett endaste jävla ord. här fanns ingen konflikt. varken han eller jag har gjort nåt för att vår vänskap skulle försvinna. nej, det här handlar om han jävla sepe-brud.
han berättade det sist vi träffades, förra sommaren. de hade haft ett fett gräl, och han kom hit och vi drack öl och snackade. då fick jag reda på att orsaken till att han och jag aldrig träffas, är på grund av henne. hon är så vridet svartsjuk att han inte får umgås med nån av sina tjejkompisar, knappt sina killkompisar.då har jag ändå pratat med den här bruden via hans msn, frågat hur det är med henne och deras son. men ja, sepe-brud som sagt.
den kvällen sa han att han inte pallade mer, att han tänkte avsluta det och skaffa delad vårdnad om sonen. sa att han vägrade låta samhället styra med honom, så inte tänkte han då toffla under henne.
på natten cyklade han hem. rindge mig och sa att bruden dragit med ders son. han lät sjukt nere.
två dagar senare när jag messar honom och frågar hur det är svarar han att han satt med sin familj och käkade och såg film. och efter det har jag inte hört av honom. jag har messat, ringt, mailat. inte fått något som helst svar. misstänkt länge att han blockat mig på msn, inatt såg jag att han tagit bort mig.
han hade inte ens heder nog att tala om för mig att vi inte skulle kunna fortsätta vara vänner, att han valt att bryta med mig.

så, även han - trots allt vi snackat om angående idioter och lögner och hyckleri och allt annat - visar att han är just en lögnare, en hycklare, en idiot.

alla dessa svek, alla dessa jävla människor jag har kallat vänner... det står mig upp i halsen. jag önskar jag kunde trycka ner fingrarna i halsen och spy upp besvikelsen, ilskan, hopplösheten jag känner av det. men så enkelt är det inte. aldrig någonsin.
jag vet inte hur jag ska orka. det kommer hända igen och igen och igen.
de tre människor som jag fortfarande kallar vänner, snart kommer de också försvinna. varför skulle de inte? få av de svek jag kunnat samla senaste året har jag varit förberedd på, jag kunde aldrig tänka mig att de människorna skulle vända mig ryggen som de gjort.
så när kommer också dessa klippa kontakten?

vad är meningen med relationer? vad är meningen med att lära känna folk och tycka om dem och öppna sitt hjärta och vilja umgås med dem?
de finns aldrig där... de stannar aldrig kvar hos mig.

Låt mig vara...

vänt på dygnet nu, var bara en tidsfråga. depressionen gör att kroppen/hjärnan vägrar släppa taget om vilket tillstånd det än är jag befinner mig - jag har grymt svårt att somna, men när jag väl somnat så vaknar jag oerhört segt.

idag somnade jag kring halv 2 skulle jag tro. men vaknade igen - kvart över 3. av ungjävlar. den ena tjöt i en visselpipa och den andra hade förmodligen hittat ett sådant där suveränt grässtrå, för tjutet från den lät precis så. min balkongdörr står öppen, i överlevnadssyfte och kattnöje. jag blundade, andades och hoppas de skulle ge sig. det gjorde de inte. och tyvärr kan jag inte vråla åt dem från balkongen att de ska dämpa sig, det var full dag och de är barn. men jag var sjukt arg för det. jag ville sova for fucks sake. drog igen balkongdörren så fönstret skallrade iaf. kändes liiiite bättre. sen somnade jag om.
vaknade halv 5 nästa gång. ingen aning om vad som väckte mig då. men somnade om rätt fort.
vaknade kl 7. av grannjäveln. som helt enkelt bara inte har förmågan att lära sig vilken volym på hennes tv som är acceptabel. jag for upp beväpnad med en petflaska och bankade loss på väggen. hon sänkte direkt.
tur för henne.

senaste månaden har jag vaknat varenda dag (kväll) med panikångest.är jag inte totalt genomblöt av svett, liksom täcket, kudden och lakanet under mig, så kan jag inte andas och är förlamad i kramp. ibland behöver jag kissa direkt när jag kommit tillbaka hyfsat till mig själv, ibland inte.
hade ett tag en teori om att min rädsla för att kissa i sängen skapar paniken. men den håller nog inte. och även om den gjorde, kan jag inte bara vakna som folk, av att jag är nödig. måste jag vakna med full panik??
tydligen.
eller kanske inte. jag har ingen aning om varför det är såhär. vet bara att det är sjukt tjatigt att behöva börja så.
anstränga sig för att kunna ta kontrollen över andningen, långsamt räta ut kroppen, stappla ut i badrummet för att duscha mig till normal kroppstemperatur. stöka och byta täcken för att kunna somna om, lägga ut något extra över lakanet.

jag tycker inte livet är kul på det här sättet. jag förstår inte varför jag ska behöva orka med det.