Jag träffade min nya psykolog förra veckan.
Eller förrförra veckan.
Skitsamma.
Man har ju efter många efterblivna turer fram och tillbaka äntligen kommit fram till att det är Hab som ska sköta min psykvård och inte psykvården själva, så jag satt där i ett samtalsrum på Hab, framför min nya psykolog.
Och hon inledde mycket vettigt med att klargöra att vi ska träffas några gånger för att känna varandra på pulsen, hon för att reda ut vad jag behöver hjälp med och ifall just hon kan hjälpa mig, och jag för att utreda om jag känner att jag kan bygga upp ett förtroende för just henne och ha någon nytta av att bli hjälpt av henne.
Sen sade hon något. Något som jag inte orkade reagera över just då. Men som gnagde i mig och som jag nu har kunnat ta in helt och fullt och greppa och nu kan reagera på.
De har tydligen hållt på och diskuterat med PÖV (psykiatriska öppenvården) om att det faktiskt ändå är bäst att PÖV sköter all form av psykiatrisk vård av de patienter som annars är hänvisade till Hab. Och de har tydligen kommit fram till att ja, detta är ju smidigast och smartast. Så om ca ett år kanske så kommer en omorganisering att ske, och efter det så ska alla såna som jag åter vara på PÖV igen för att få vår vård.
Jag fattar inte vad de håller på med.... Var är empatin? Var är respekten? Hålla på och skyffla runt oss som nåt jävla avfall hela förbannade tiden.
Jag orkar inte det.
Så när jag ska dit nästa gång så måste jag säga till henne, att ifall inte hon kommer följa med i omorganisationen och börja jobba på PÖV istället för Hab, så ser jag ingen mening med att sitta där och känna henne på pulsen. Då får jag lägga psykoterapitramset på hyllan ytterligare ett år eller vad det nu tar. Om jag kommer fram till att hon och jag fungerar på det viset så vill jag fan ha garantier, ett kontrakt på att det är just henne jag kommer ha som psykolog. Jag orkar inte hålla på och bygga upp förtroende och sen bryts kontakten. Jag orkar inte det. ORKAR inte.
Hela den här grejen med att sitta hos en psykolog igen.... Även om vi inte börjat än.
Det är verkligen som hela liknelsen med Pandoras Ask.
Jag har stängt till så jävla hårt om den där avdelningen. För sist jag befann mig i terapi som skulle hjälpa mig ta itu med all den där skiten, så funkade inte det. Och dessutom. När jag lärde om mitt sätt att hantera skiten på, så var det som att i samma veva så lades ett lock på någonstans. När mitt främsta verktyg försvann, så försvann även förmågan att känna skiten. Jag fick nya verktyg för att hantera skiten på, men jag fick inte lära mig hur jag skulle våga känna skiten utan mitt favoritverktyg, det som skadade mig och inte byggde upp mig.
Ända sen dess.. har det varit så jävla medelmåttigt. Visst har jag mått bättre sen dess. Insatsen med stödboende och den hjälpen/stödet och den bekräftelse jag fick där, den Känslan Av Sammanhang jag fick där, hjälpte mig enormt mycket.
Men ändå.
Och nu. När jag bor själv igen. Så börjar jag sakta må på precis samma sätt som jag mådde innan stödboendet. Innan människorna där.
Och det känns för jävligt. Har bott helt själv igen i över ett år nu. I början var det ju detta utredningsskiten från AFs håll, det var arbetsträning och det var skolan. Sen var det en period av återhämtning när skolan gick åt helvete.
Men sen har det bara varit vaakum. Jag är varken särskilt glad, eller särskilt ledsen.
Och sen är det andra omständigheter såklart, som drar ner mitt humör. Men som samtidigt kanske är nerdragande just för att jag är väldigt ensam med de tankarna nu mer.
Min nya boendestödjare träffar jag bara en gång i veckan. Och även om jag kanske borde föreslå fler träffar, så är det något i mig som bara vill att jag blir lämnad ifred. Inga tider, inget att jobba med eller för, ingenting.
Jag skulle väl behöva något socialt sammanhang igen. Något som det jag hade på min arbetsträning. Något kravlöst, men samtidigt stimulerande. Där jag får vara den jag är och göra saker utifrån vad jag klarar för stunden och dagen. Så att jag får en Känsla Av Sammanhang igen.
Nästa vecka ska jag på ett möte angående en sysselsättning av något slag. Får väl se vad som erbjuds över huvud taget.
Jag känner bara att mitt självförtroende inte räcker till speciellt mycket. Prestationsångesten dyker upp redan nu, fast jag inte ens har ett beslut om att det gått igenom, ännu mindre vet vad för ställen som finns.
Känslan av värdelöshet. Av hopplöshet. Det här med att "Framtiden finns inte" är stark igen. Inte för att den någonsin försvinner, men har inte tänkt så mycket på den senaste året.
Det här med min höft, att den är trasig och jag vet inte vad det beror på eller om det går att läka, att Fixa. Att den somatiska vården inte ger mig mycket mer förtroende för dess kompetens än vad psykvården gör. Att jag känner mig ännu mer fångad i min kopp än jag gjort innan, eftersom jag får så ont av att röra mig att jag undviker det. Vilket gör att utsikterna till att få bort allt äckligt fett blir minimala. Samtidigt som depressionen gör att jag småäter och skiter i vilket, pallar inte bry mig om min äckliga kropp.
Depressionen ja. Som jag inte vet om den beror på att jag slutat med nikotin, eller om den beror på alla andra omständigheter, eller en helt annan omständighet.
Vilket egentligen är helt jävla oväsentligt, för icke desto mindte så är den Här och jag försöker leva med den.
Det var så längesen jag hade en riktig depression.
Visst, jag blir deprimerad nästan varje månad, när PMDS-helvetet sätter in. Men det är inte samma sak. Det är så intensivt, så sammanslaget. Och jag vet så väl vad det beror på nu, och jag vet att det är över på ca en vecka. Visst är det asjobbigt och jag önskar jag fick skära ut skiten så jag slapp det sen. Men det är en annan sak, en annan nivå, jag kan tackla den.
Men den här... Detta med att vakna, och inte se en enda jävla orsak til att kliva ur sängen. Mer än att jag behöver gå på toa då. Men ser ingen anledning att fortsätta vara vaken. Med att göra något över huvud taget. Sköta något i hemmet. Ägna mig åt mina djur. Göra något kreativt. Har ingen lust att spela mina spel, eller att se film/serier. Slentrianglor på sådant jag redan sett. Har ingen aptit, småäter bara för att det är distraherande antar jag. Vill inte gå ut. Vill inte se mig i spegeln. Skiter i hur jag ser ut eller hur jag luktar.
Blir fetare, slappare, mer apatisk för var dag.
Depression.
Jag hade nästan glömt hur jävla tärande det är. Hur det totalt suger musten ur en. Inget spelar någon roll, inget orkas med, inget betyder något.
Fan.
Var var jag?
Pandoras Ask tror jag.
Gläntar man på locket så börjar Helvetet välla ut.
Och då har jag inte riktigt börjat nämna all den där misären som är vad jag behöver terapi för.
Vill bränna den jävla asken.
