Ventilation, navigation, kärlek

novembers sista dag gryr där ute. senaste veckorna har det bara varit snö och/eller vind, i alla fall så vitt jag vetat om. men idag är det klar himmel och sol. en underbart vacker vinterdag, och jag borde, jag vill, ge mig ut och fota.
men det tar emot.
jag bestämmer mig för att ändå stanna precis där jag befinner mig, i soffan, framför datorn och serier, i min lägenhet som väntar på att packas ihop.

jag fattar inte vad felet på mig egentligen är. att det finns motstånd mot allting utifrån kommande, det är en sak.
att det också blir motstånd mot allt inifrån kommande, det som JAG faktiskt vill och borde göra, det är en helt annan sak, och jag hatar det.
jag vill flytta, helst inom en vecka efter det att jag skrivit på mitt kontrakt (jag hoppas det blir den här veckan). jag vill teckna. jag vill skriva, både kreativt och terapeutiskt. jag vill fota.
men ju mer jag vill det, desto mer motstånd. till och med när det är JAG som vill det.
jag blir vansinnig på mig själv.

det är jag mot min hjärna och min kropp. jag styr dem inte. de styr mig. eller snarare hindrar mig.
främst min hjärna.
det låter säkert skitfånigt i andras öron, när jag säger sådant. "min hjärna tycker inte som jag", "min hjärna motarbetar mig" etc.
men det känns ju så. som att hjärnan innanför skallbenet inte är min. inte tillhör mig. den är en egen person, en illvillig och hånfull person. och kroppen är dess skal. inte mitt skal, inte min kropp.

jag behöver verkligen skriva av mig. det byggs upp inom mig, mer än någonsin, och stressen äter mig. i tur och ordning pillar jag sönder mina läppar, mina nagelband, jag kliar sönder min hud på spridda ställen, jag behöver minst två försök på mig för att lyckas somna, och det bara om jag tar många gånger rekommenderad dos Neurol.

jag minns flytten från Vimmerby, jag var ett vrak. det handlade om så mycket mer då, dels en större flytt eftersom jag skulle frakta mig och mitt hem en lång sträcka, dels var det allt med psykiatrin, dels var det så många avsked.
nu är det faktiskt "bara" att packa ihop och städa. jag längtar så mycket efter min nya lägenhet, den är underbar. stor, luftig, i ett gammalt hus, spegeldörrar, vackra, trä-rena köksluckor, toalett och dusch i skilda utrymmen - oslagbart charmigt! - och med egen ingång och en liten gräsplätt utanför som bara hör min ingång till. brevlåda istället för brevinkast. övervåning, hörnlägenhet. rummet mot grannen är plomberat och mitt sovrum kommer således enbart gränsa till mina egna rum.

men flytten går denna gången till ett stödboende. nog för att jag kommer ha min egen lägenhet och mina egna regler där, men jag kommer ändå tillhöra en större avdelning,med större regler. under mitt hem finns personallägenheten och i lägenheterna och husen närmast bor andra som jag. tack och lov är det åtminstone inget krav att vara med på sociala aktiviteter.
jag har träffat båda mina kontaktpersoner, de i personalen som mer specifikt kommer ha hand om mig, och de verkar ju bra bägge två, den ena ännu mer än den andra.
jag längtar verkligen dit. detta är vad jag bett om, bättre än ett behandlingshem som jag först begärde. detta blir steg ett mot vad som kanske kan bli en framtid.
steg två blir utredningen som görs efter nyår.

kanske kan jag börja lära mig det där med att ty mig till nån. be om öron som lyssnar. be om händer som stöttar när jag knappt orkar resa mig, än mindre stå stadigt, upprätt. kanske kan jag förverkliga mig mer, börja träna, komma ut, börja teckna och måla igen.
kanske kan jag bli lyssnad på, tagen på allvar, förstådd.
kanske kan jag bli en riktig människa.



- - -


och sen var det Fars Dag.

jag blev väckt tjugo över nio på söndagmorgonen av att mamma kom inrusande, yr, gråten, och sa att ambulansen var på väg, pappa hade fruktansvärt ont i bröstet, mådde illa, kallsvettades.
resten av den dagen ville jag bara vakna på nytt.

pappa fick en hjärtinfarkt, en kraftig.
jag såg honom i sängen, blundande, med ambulansvårdarna som satte elektroder på hans bröst. tog ekg, ställde frågor, ringde sjukhuset för att konsultera.
jag hade inte ens ett hjärta då. jag har aldrig varit så rädd. jag grät hela tiden, tårarna slutade inte rinna över.

pappa ber inte om läkarhjälp. han bokar ju inte ens tid för att ordna till sina fötter som han har sådana problem med. att han faktiskt bett mamma ringa efter ambulans... surrealistiskt. och sen hämtade de rullbåren, mamma hjälpte pappa på med lite kläder, sen lades han på båren och fördes till ambulansen och skjutsades till sjukan.
mannen som körde sa till pappa att de hade ju inget ekg att jämföra dessa värden med, det är ju knappast som att pappa sprungit uppe hos läkarna i onödan. han kände pappa genom ett tidigare jobb, så han visste mycket väl hur pappa fungerar. innan de åkte sa han till mamma att inte försöka köra ikapp honom när vi kom efter.
vi smålog.

mamma försökte få tag i mina systrar, men ingen svarade i telefonen den morgonen. det kändes som om det bara var jag och mamma som existerade i hela världen. jag petade i mig lite potatisklyftor, mamma borstade tänderna, jag stoppade på mig Fars Dag-presenten och sen åkte vi. först till storasyster för att berätta och hämta henne, sen till sjukhuset i grannkommunen. sveriges längsta raksträckor, världens längsta resa. jag ville egentligen inte komma fram, vi visste inte vad som väntade där.
pappa i respirator? pappa gåendes i sjukhuskorridorna, rastlös, pigg och kry? pappa död?

väl framme visades vi in på hans rum, pappa var iväg på undersökning. och sen kom en läkare för att förklara vad som rent medicinskt skett och vad de gjorde för åtgärder. han berättade att man lyckats lösa proppen i ambulansen, och att man nu opererade in en nätrör i det kärl där proppen suttit, för att stötta kärlet, läka det och avge fettlösande medicin för att minska risken för fler proppar. men de hade inte kunnat spåra ens antydningar till fler förkalkningar.
sen fick vi vänta där, i rummet. mamma fick tag i lillasyster och lovade att hämta henne så fort pappa var tillbaka på rummet.

och sen kom pappa.
han såg lite generad ut, lite road. pappa på sjukhus, i en sjukhussäng, med sladdar i en härva, jo, nog var den synen oerhört främmande.
vi skämtade om att han, som inte vill ha massa uppmärksamhet, särskilt inte på Fars Dag, nu minsann hade fått uppmärksamhet, kunde han inte i fortsättningen helt enkelt be om den rakt ut?
jag gav honom hans present, tre lakritspipor och en trisslott. jag såg hur glad han blev, verkligt glad, på ett annat sätt än han skulle blivit hemma. han trodde nog inte att jag skulle kommit ihåg att få med mig det till sjukan.
och mamma såg honom stelt och upprört i ögonen, sa: "Nu slutar vi röka. för jag tänker inte gå igenom det här igen."
pappa är fullt frisk, normalviktig, fysiskt aktiv och äter hälsosamt, men vi fick reda på att han har hjärt/kärlproblem med sig från både sin pappa och farfar, och därtill har han rökt så länge. det där nätet och annan medicin de skulle börja ge honom skulle ordna sin del för att förebygga fortsatta åderförfettningar, så slutade han bara röka skulle det inte behöva hända någonsin igen.

sen åkte storasyster och mamma iväg för att hämta lillasyster och hennes son.
pappa närapå bad om att också han skulle få följa med. han avgudar och älskar sina barnbarn.
så jag och pappa blev ensamma, pappa beskrev smärtan, och rädslan. hur säker han varit på att nu var det färdigt. att han känt sig "konstig" kvällen innan, när vi hade haft Fars Dag-middag. han åt nästan ingenting och jag minns att vi reagerade på det, tyckte det var märkligt att pappa som brukar ta minst 2 portioner nu bara petade i sig lite potatisklyftor och några få köttbitar ur grytan. men hur skulle vi ha reagerat egentligen? pappa sa att han ätit snask framför tvn tidigare, och inte kunde ju vi veta att det var förvarning om en hjärtinfarkt.
pappa beklagade sig över att behöva ligga kvar på sjukhus, minst 3 dagar. han mådde ju bra nu, de hade ju opererat honom och han var ju frisk. jag förstod honom så väl, pappa, på sjukhus... nej.
så jag gick ut i väntrummet och letade reda på en tidning med korsord och en vetenskapsbok åt honom, och Illustrerad Vetenskap åt mig. sen satt vi där och läste artiklar och diskuterade dem.

och sen kom familjen tillbaka. läkare och sköterskor kom och gick, informerade, ställde frågor. en som kom in utbrast: "Här är ju lika fullt som i kyrkan, som vi säger i Jönköping!"
mamma, 3 döttrar och en pojke på två år som sprang runt. och så pappa. familjen. som trots allt som varit och är håller ihop när det verkligen behövs.

till slut avgjorde mamma att det inte fanns nån direkt orsak att stanna längre, det var mörkt sen länge, pappa behövde vila och smälta allt och vi behövde komma hem och få ordentlig mat i oss, inte minst lillasysters pojk. några baguetter fyller ju bara magen.
men det var så jävla svårt. jag sa hejdå till pappa tre gånger, vände mig om hela tiden och såg på honom. vände mig i korridoren och såg mot hans dörr när vi gick.
jag ville så fan heller lämna honom där.
han skulle bli skjutsad till hemstaden dagen därpå, då skulle jag få träffa honom igen, men jag ville inte lämna min pappa på sjukhus så långt bort över en natt ens.
jag hade fått ett sånt sjukt skrämskott. det värsta av alla.

i bilen hem var alla tysta. jag började gråta igen. den kom i omgångar, så som min gråt gör numer, men det var åtminstone långa omgångar. det var en annan gråt än den på morgonen. inte riktigt lättnad, men mer tillåten, inte som av hysterisk rädsla. mer för att det sjunkit in och man förstod och för att man ändå sett att det nog skulle bli bra. allt som kunde göras hade gjorts och vi tyckte allihop att han fått bra läkare och bra vård.
den bästa vård som finns att få helt enkelt. jag sa till pappa, att skönt ändå att det som hände var en så pass vanlig grej, som de är väldigt vana vid att tas med, som de vet hur de ska behandla.
läkaren hade skojat med pappa om att de kostat på honom en operation och åtgärd för 150 000 kronor, och pappa sa: "jamen det har jag ju betalt skatt för i alla dessa år", så det grämde honom inte ett dugg. han var glad åt hur bra det funkat, hur smidigt allt gått. allting kändes betryggande också för mig. det fanns kompetens där.

vi lämnade av storasyster hemma hos sig, drack lite kaffe och pratade med hennes sambo om vad som hänt. sen följde jag och lillasyster med hem till mamma. jag hade ju redan sovit där en natt, men ville verkligen inte vara ensam just den natten. väl hemma värmde vi upp rester från middagen kvällen innan, åt, skojade med pojken, såg på tv, nattade pojken. mamma gick och lade sig strax efter och jag och lillasyster stannade uppe och såg klart på den beck-film som visades på tv.
jag trodde inte jag skulle kunna somna, jag trodde tankarna skulle spinna något fruktansvärt, och visst började de spinna flera gånger, men varje gång slog jag dem ifrån mig och sade till mig själv att jag behövde sova mer än något annat, grubbla skulle jag få tid på mig att göra senare. så jag somnade rätt fort ändå.

dagen efter vaknade jag tidigt av spöregn, det smattrade och dånade så pass på gäststugans tak att det helt enkelt inte gick att sova längre. mamma var vaken och jag åt frukost. sen kom lillpojken upp men lillasyster snosade vidare i soffan. jag var verkligen sänkt, pratade knappt, tänkte inte ens. tömd, matt.
pappa ringde och sa att han skulle köras från grannstaden kring lunch, och vi gjorde oss i ordning och sen åkte vi. mamma skjutsade oss till storasyster och åkte själv upp till sjukan, hon ville ha lite tid ensam med pappa, vara bara hon och han som pratade med läkaren en stund. egentligen hade mamma velat vara ensam med honom hela dagen, men jag sa att jag tänkte hälsa på honom ändå, det var faktiskt min pappa som låg på sjukhus efter en hjärtinfarkt, givetvis ville jag hälsa på honom när han nu var i samma stad.
så efter någon timme kom mamma tillbaka och hämtade mig, lillasyster och hennes son, och sen fick jag krama pappa igen. den dagen var han helt sig själv, skämtade och drev och gjorde sig dum. han skulle få bli kvar några dagar till, det var lite efterkontroller man ville göra för att se att hjärtat inte tagit skada och information man ville se till att pappa fick. pappa anmärkte på att varken skötare eller läkare här hade humor, i grannstaden hade han kunnat säga vad som helst och de hade skrattat gott. här fick folk bara något lustigt i ansiktet när han skämtade, och då drog han inte ens till med galghumorn.

sen skjutsade mamma hem lillasyster och son, jag följde med, och sen lämnade mamma av mig hemma. jag fick med mig ett tiotal packkartonger och den traditionella chokladkalendern, som jag är den enda av döttrarna som fortfarande får, de andra har ju barn själva och alltså är det de som får kalendrarna nu.
jag lagade mat och satte mig sen vid datorn och tittade på några avsnitt av en serie. sen har jag faktiskt inga mer exakta minnen av den dagen. jag tror jag gick och lade mig tidigt, jag tror jag somnade ganska direkt, jag tror jag sov helt ok.

jag antar att det var då först jag kunde slappna av, ge upp inför påfrestningen. jag hade sett att pappa mådde bra och jag hade fått alla önskvärda tecken på att det inte fanns mer att oroa sig för. jag kände mig faktiskt helt lugn för att detta fruktansvärda inte skulle hända igen inom varken en snar eller avlägsen framtid, om ens någonsin. jag tror inte ens att en hjärtinfarkt är vad som kommer vara dödsorsaken den dagen då pappa faktiskt lämnar oss.

-

jag har tänkt på de av mina vänner som förlorat någon av sina föräldrar senaste åren. jag har sett vad det gjort med dem, hur det påverkat hela deras liv. jag är så förbannat glad över att jag inte behöver ta itu med just det än på länge.
men jag trodde verkligen då, den morgonen, att pappa skulle dö ifrån mig.

jag älskar min pappa.
trots allt illa han gjort mig, trots all den terror jag vuxit upp med, så är han min pappa och jag är hans dotter. han säger att jag är hans favorit, jag tror faktiskt ingen av de andra står honom närmare än vad jag gör.
jag kan bara minnas vissa saker, som jag mår dåligt för, resten finns inte i mitt medvetande, men jag minns många oerhört fina saker.

skogspromenader. den där vinterförmiddagen i dungen bakom vår gård på landet, när vi såg rävungen titta upp ur lyan, plirande mot oss med enbart nyfikenhet. fisketurer, både metandes från klippor vid skogstjärnar och från båten ute på sjön. musiksamtal. historieberättelser. "byssen" han snidade till mig när jag upptäckt Emil i Lönneberga. hopphindren han byggde till mig när jag lekte häst. lekparken han byggde åt oss, med gungställning, rutschkana, lekstuga, sandlåda, gungbräda, gunghästar. kaninerna han skaffade åt oss. sommarkvällar då han och jag suttit på altanen ch druckit öl och whisky och pratat och pratat och pratat. de fyllesamtal vi hade med morbror då jag vräkte ur mig allt hat mot honom, alla misstankar, och hur han bröt samman inför mina ögon, hans gråt. när han fyllde 35 och fick sin första cd-spelare och en skiva med soundgarden, hur "black hole sun" gick i repeat hela kvällen. när han och jag slog upp taket i källarrummet i huset i stan. hur han kallar min katt för "Joshka" efter nån han snappat upp namnet på (det påminner om hennes riktiga namn) nån gång, för att han alltid hittat på alla möjliga smeknamn på allt och alla. det triumferande tjut till skratt han ylar när han slår nån av oss i tv-spel, eller när hans hockeylag gör mål. hans gester och uttryck som han tagit från Basil i Fawlty Towers, och hur de passar honom perfekt. hans nyskavalkad när han druckit för mycket whisky.

och ihop med dessa varma minnen av en far som jag älskar... allt det jag vet och allt det jag misstänker att han gjort mot oss, mot mig. den bitterhet jag känner. rädslan. min rutin/regel/strukturfobi. min neurotiska känslighet för andras sinnesstämningar. min försvarsberedskap. hur jag aldrig klarar av att någon är arg i min närhet, min konfliktfobi. hur jag kan må illa av ljudet av steg. att mitt känsloliv är fullkomligt vridet.
jag vet att så mycket av den jag är idag och hur jag mår, hur jag beter mig, handlar om honom.
och konflikten i detta, den svidande kärleken, den fruktansvärda rädslan, alltihop på samma gång i en enda kaotisk, grötig mix när Fars Dag var över och vardagen kom tillbaka... som jag önskade att jag kunde fått vara splittrad i flera skilda personer, så att vardera känslan kunde burits av en egen person, istället för att alltihop var tvunget att trängas i mig.

hade jag fortfarande haft mina ventiler att ta till, som jag hade förr när allt svämmade över, hade jag nog kunnat reagera ordentligt. nu blev det bara som vanligt, jag låste till. allting ligger därinne och väntar på att forsa fram. eftersom skärandet är borta, och inga av de sunda metoder som terapin försökte lära mig någonsin fick fäste och naturaliserades, så ligger det där, precis som allt annat. supandet, knullandet, knarkandet, har aldrig varit metoder för utlopp. det har bara varit metoder för att stänga in, trycka ner, gömma, slippa känna. bara låsmekanismer. och utan dem hittar hjärnan ändå sätten att bomma igen.

jag träffade pappa igen nu i söndags, på adventskaffet hos farmor. det enda som fanns inom mig var ömhet.
jag vet att det andra finns där. men det betyder bara någonting för mig. det är bara nånting som Jag måste och vill ta itu med för att kunna bli mig själv. men det betyder ingenting för oss. för honom och mig. vår relation som far och dotter.

störst av allt är kärleken.



- - -


jag behöver ventiler.
jag behöver inte bara spara på energin för att orka allt som ska orkas nu.
jag behöver också fylla på med energi nånstans ifrån.
jag lovade mig själv att ta många promenader, att min systemkamera och cykel skulle få bli mina bästa vänner igen så jag kom iväg, ut, till naturen och mitt Vatten så jag kunde andas.
det har inte blivit av.

men nu har jag skrivit. den bästa ventilen. nära två timmar tog det mig.
så nu ska jag klä på mig och gå ut i vintern och fotografera allt vackert jag kan hitta.

Boendemiljö

i huset där jag bor är det lyhört.
i huset där jag bor finns det två invånare som inte verkar fatta detta. eller bry sig om det.

bruden under mig har fester minst en gång i veckan. men gärna tre. onsdag, fredag, lördag.
hon spelar ofta riktigt hög musik, och hennes gäster skriker och vrålar. det bästa är när de höjer volymen i rummet, det under mig, hon har etta precis som jag, och sen drar de ut på balkongen och placerar sig där ett tag.

vid tre olika tillfällen har jag varit nere och sagt åt henne att dämpa sig. tycker inte det ska behövas en tredje gång. fjärde gången jag tyckte det behövdes en tillsägelse ringde jag securitas. sen drog jag hemifrån en sväng. när jag kommer tillbaka har securitas uppenbarligen varit där, och folket är på väg ut. medan jag passerar dem i trappen upp till min lägenhet hör jag kommentarer som: "av sin egen granne", "fester ska vara roliga" etc.

femte gången var en fredagkväll och jag skulle just lägga mig, klockan var ca 8. nivån var acceptabel till dess, men just då höjde de. jag tappade humöret och tog närmaste plastflaska och bankade i golvet. då skickade bruden upp en kompis, som undrade vad jag ville. ville jag att de skulle sänka? "hallå det är fredag". jag förklarade för henne, med hög och påstridig röst att det är fullkomligt skitsamma, att jag sagt till bruden under vid flera olika tillfällen och att jag fan tycker det ska räcka så, så URSÄKTA om jag bankar i golvet, men jag ska sova, och ni ska dämpa. sen drog jag igen dörren så det dånade.
två veckor senare var ljudnivån åter alldeles för hög. dags för en anmälan till vaktmästare/bovärdskontoret helt enkelt. för så jävla roligt är det inte att ringa securitas stup i kvarten.


och sen har vi ju min favorit. kärringen i dörren mitt emot.

i början, för 4,5 år sen, var hon på mig om Allt. jag, eller mina berusade vänner som gick härifrån sent om nätterna, hade stulit hennes rullator. eller så grillade jag på min balkong. att jag varken hade grill eller att min balkong inte ligger i anslutning till hennes (vi bor på varsin sida om trappen, på översta våningen) spelade ju mindre roll. när jag då höjde rösten för att för fjärde gången säga att jag inte grillar på min balkong för jag har ingen grill, sa hon bara att jag inte skulle skrika åt henne. när jag bott i ungefär ett halvår flyttade det in en annan hyresgäst under mig, som ställde sin cykel i trapphuset. ja, då gick tanten på MIG, vrålade in i mitt brevinkast (för vid det laget öppnade jag inte dörren för henne längre) att jag skulle flytta på cykeln.
då ringde jag hyresbolagets kontor och jag tror de sade åt henne att lämna mig i fred. för efter det har hon inte pratat med mig.

nu återstår "bara" hennes förbannade tv. jag hör den så äckligt väl. oftast ordagrant. har försökt ringa på hos henne och kräva att hon sänker, i början vrålade hon bara tillbaka att hon minsann fick ha hur högt hon ville till kl 22 på kvällarna. då kollade jag hyreslagen, och nej, man får inte STÖRA sina grannar, oavsett tid eller dag.
när jag efter det försökte ringa på så vägrade hon öppna, och lade istället långa brev i min brevlåda med jidder och beklaganden om hur länge hon bott där och hur mycket elände som varit under den tiden. där skrev hon också att hon tyckte att jag ju kunde sova i mitt förråd (de stora klädkammare som finns i dessa lägenheter, som många visserligen använder som sovrum, men som man inte tvunget ska behöva bosätta sig i bara för att vissa i huset inte kan sänka sina tv-apparater), att jag minsann inte behövde ligga i mitt rum om jag nu blev så störd. vidare har hon förbjudit mig att ringa på hennes dörr.
så då har jag gått till vaktis/bovärd och krävt att de får tala med henne, och ja, efter det blev jag inte störd. i ungefär 2 veckor. nu är det tillbaka där det började.

ikväll var det hysteriskt. jag knackade i väggen som varning kring 7, då HÖJDE hon ännu mer, samtidigt som det började smälla och dåna. jag mailade då hyresbolagets kontor, om att nu får det banne mig bli en långvarig åtgärd, och ringde securitas. de kom efter en halvtimme. lagom till dess hade kärringen sänkt, och det enda de kunde göra var att lyssna vid dörren, skriva lite i sina papper och sen åka igen.

efter det är det dessutom någon som roat sig med ännu fler smällar och dån. grannkärringen? nån annan idiot som fått frispel? WHATEVER.

om jag orkade skulle jag kunna anmäla detta, granntanten och bolagets slapphet, till hyresgästföreningen. men jag kommer flytta innan nyår, hoppas jag. jag vill bara att de dämpar sig till dess. sen får det bli nästa hyresgästsproblem.
jag kommer flytta till ett stödboende för människor med mer eller mindre allvarliga psykiska funktionshinder.
men till och med där är jag säker på att folk kommer visa mer hänsyn till att det är lyhört, till sina grannar, än vad dessa två stolpskott gör här.
åter blir det så jävla tydligt för mig, hur psykiskt "friska" människor har fan så mycket mer problem än vi officiellt "sjuka".
fast den där kärringen är fan inte frisk. ingenstans.

men det är roligt, att så många anmälningar som jag gjort mot henne, och hon får ändå bo kvar. enligt min morbror som bodde i samma trapp för 15 år sen var hon lika "knepig" då. och jag KAN inte vara den enda som blivit störd av henne.
på måndag blir det två officiella anmälningar på bordet hos bovärden.