jag är fylld av Inget

just stoppat i mig lite hemfixad pyttipanna.
dricker en öl.
den pirrar redan i kroppen.

det finns tre öl till sen, och enbart den vetskapen gör mig lugn.
varför?
för att jag vill bort från tomheten.

tomheten fyller mig och förtär mig på samma gång.
jag vill göra så jävla mycket, men det finns ingen motivation alls.
ibland tycks mig allting bara så sanslöst meningslöst.
att äta och dricka är faktiskt också meningslöst, men det får mig att stå ut, det får mig att överleva. och det är det som är själva poängen.
att fortsätta finnas.

såna här dagar sitter jag ständigt med ett fat i närheten. på det ligger diverse mat, mackor och godis.
om jag är mätt i magen är det lättare att stå ut med att vara tom i hjärtat, hjärnan.
men idag är det inte tillräckligt.
så jag dricker öl.
öl som liksom spinner i mina blodådror, viskar i mina nerver och hettar i min hud.
dessutom förlamar den mitt intellekt.

och det är väl hela orsaken till att jag supit betydligt mer senaste månaderna än vad jag har rökt.
THC får mig att tänka, och jag orkar inte tänka. när jag tänker mår jag pest och kallbrand.
"jag för smart för att vara nykter"
inte för att jag är så särdeles smart egentligen, utan för att jag är alltför jävla medveten om allting hela tiden.
mest mig själv. för mycket självinsikt.
folk tror så lätt att jag är fullkomligt självfrånvänd så som jag beter mig.
men det är faktiskt tvärtom. jag vet för mycket om mig själv, jag hatar allt jag vet om mig själv och har ingen jävla aning om hur jag ska kunna lära mig leva med allt eller komma till rätta med det, så jag flyr.
flyr, dövar, mörklägger, hoppar över, ignorerar, vänder ryggen till, målar över etc.

så jävla meningslöst.
allt handlar bara om att fördriva tid. härda ut.
ta mig igenom.
varför?
det enda jag verkligen vill med mitt liv är att göra mig oberoende. av pengar, folk, tid och känslor.
jag vill helst av allt bara slippa.
allt det där som alla andra verkar vilja ha, livskamrat, boende, karriär, barn, bil, framgång, liv...
det lockar mig inte.
livet är inte för mig, jag tillfrågades aldrig om ifall jag ville ha det,om jag ville komma hit och nu när jag är här känner jag mig inte välkommen.
inte så att jag inte är älskad, och det är inte heller så att jag inte älskar.
men jag ser ingen mening. med något alls.
jag överlever, men för andras skull. inte för min egen.
jag har faktiskt samvete. det finns andra som skulle må dåligt om jag försvann av egen kraft.
och egentligen blir jag bara förbannad på den egoismen.
om någon verkligen lyssnade, om någon verkligen brydde sig, om MIG och ingen och inget annat, skulle jag få tillåtelse att ta bort mig.

och jag vet faktiskt inte varför jag bryr mig.
kanske är jag bara jävligt rädd för att misslyckas igen. och behöva möta all ilska igen. alla förebråelser.

men det handlar inte om er.
ni behöver inte ta åt er.
jag gillar helt enkelt bara inte att leva.
jag gillar bara att vara vid liv när jag slipper bry mig om något annat, att leva upp till andras bild av ett liv.
när jag sitter vid vattnet och ser ut över naturen, och inte tänker på någon annan eller något annat av vad det innebär att leva, när jag bara sitter där och andas och lyssnar på vinden och vattnet, så mår jag bra.

sen kommer jag hem, tillbaka till allting, och mår pest.
jag vill kunna leva enbart på mina egna villkor.
men de innebär att jag står utanför, vid sidan av, bortanför.
de villkoren innebär att jag inte deltar alls, och vad fan är då meningen?

även om ett liv som eremit skulle passa mig förträffligt, så ser jag inte någon mening med ett sånt liv.
vad är meningen med att leva enbart för att slippa leva?
slippa bry sig? slippa passa in? slippa slava? slippa engagera mig?

jag vill inte vara med och leka längre. för leken tråkar ut mig.
det är bara roligt att leka så länge jag själv får bestämma reglerna och krydda med lite dödsflirtande.
och jag får inte bestämma några regler alls. alla regler jag kan bestämma följer ändå någon sorts manual.
och varför leva och alltid längta efter döden?
varför inte helt enkelt bara dö?

varför bryr jag mig?
varför ödar jag tid här?

förmodligen för att jag inte litar på att lyckas om jag försökte igen.
kanske för att jag inte litar på att skiten verkligen tar slut när hjärtat i den här kroppen slutar slå.

Vilsendom

jag behöver någon som lyssnar. men jag vill inte att någon ska veta vem jag är.
jag vill vara ansiktslös, namnlös, könlös, identitetslös.
alltså kan jag inte vända mig till någon särskild.
för jag vill vara vem som helst.
jag vill kunna öppna mitt hjärna utan att någon kan veta att det är den där rollen ni ser som öppnar upp.

det var det där med bikt, ja...

paradox.
jag vill säga det här, men när jag ska säga det, och jag tänker på varför jag inte vill säga det, så känner jag det så tydligt.
hur jävla ensam jag är.
jag behöver vägledning från någon. men det finns ingen jag kan be om det. jag litar helt enkelt inte på någon.
alltså hamnar jag hela tiden i situationer som blir fruktansvärt jobbiga för mig.
på grund av min jävligt låga självkänsla.
och jag lär mig liksom aldrig att lita på någon.
eftersom att allt handlar om att jag inte litar på mig själv heller.
och jag antar att det handlar om mitt dåliga samvete.

jag har faktiskt lovat att jag ska stanna.
att jag ska dö förutan egen hand.
men helt seriöst, så vet jag inte hur jag ska kunna leva med mig själv.
jag vet inte om jag kan leva med mig själv.

självmord.
så laddat.
bara ordet i sig är fan manipulativt.

jag vill dö. jag vill inte leva. allting med livet är enligt mig fel.
allting är meningslöst.
inte för alla. men för mig. enligt mig och min syn på livet, inte bara som människa, utan hela grejen med att existera.
jag är trött på att finnas.
allting är så meningslöst.
jag skulle kunna tänka mig att leva ett meningslöst liv om jag bara vore vad som helst annat än homo sapiens.


jag är så jävla vilse.