det är bara under tiden som jag ligger i min säng och försöker somna, som jag egentligen har tid att tänka, tid att känna.
resten av dygnet håller jag hjärnan jävligt upptagen. blockerar alla djupare tankar och känslor från mig själv.
det är inte främjande för mig, inte alls. vore ju bättre om jag kunde ha rensat hjärnan innan jag lägger mig, så att mina sömnproblem blir i alla fall lindriga.
en känsla som slagit mig hårt, är ensamheten.
ibland kan jag inte somna om jag inte håller om en kudde. och ibland skulle jag kunna somna när jag håller om en kudde, men känner mig bara patetisk och ännu mer ensam som kramar om ett dött ting.
jag längtar så hysteriskt efter kärlek och närhet.
närhetsabstinens.
samtidigt, så finns det ingenting på denna jord som skrämmer mig mer än just närhet.
närhetsfobi.
ständigt dessa motsättningar.
jag blir vansinnig på Borderline.
en annan känslan är det där med Flykt.
flyktbehovet jag haft inom mig lika länge som Tomheten. som är vad som får mig att stänga av ibland. som får mig att isolera mig från vänner. som fick mig att börja karva i kroppen. som får mig att supa sönder skallen. som fick mig att punda benso. som får mig att i panik lämna lägenheten, bostadsområdet, stadskänslan.
den där flykten i mig skriker nu med en röst som mycket snart kommer spränga mina trumhinnor.
den börjar bli fysisk på ett sätt som den inte varit sen den tiden jag skar mig. när jag började bensa kunde jag fly men ändå stanna kvar. när jag hade skurit mig kunde jag fortfarande rusa ut ur lägenheten, ut i skogen eller vart som helst där jag kunde andas och tänka och se klart igen.
flykten jagar och stressar mig hela tiden. jag har stressklåda över hela kroppen, jag kliar sönder mig och river sen upp såren så att de aldrig läker. jag pillar sönder huden på fingrarna kring naglarna. min rygg är helt paj på alla sätt och vis, inte ens jag kan klämma på mina knutna muskler någon längre tid eller särskilt hårt.
jag vet inte om det är så att tillräcklig eller för lång tid gått sedan jag senast flydde, eller för att det finns ett behov med tanke på allt som är och händer, eller om det bara är så att just för att jag inte behöver fly längre, jag har ju dessa formidabla färdigheter, så vill jag fly ännu hårdare än någonsin förr.
jag vet bara inte hur.
jag vet bara att jag vill dra. långt bort. klippa alla band och avsäga mig allt ansvar.
jag vill fan bara försvinna ett tag.
det är för tungt, på alla vis, att vara den jag är, inför andra. jag tyngs av alla roller jag spelar, alla titlar jag innehar.
jag har försökt acceptera och förlika mig med det där. men jag får inte ihop det. jag blir förvirrad, rädd, dissociativ.
jag får absolut ingen känsla av att alla de där rollerna är jag, att alla egenskaper kommer från mig.
jag vet inte vem jag är mer nu än jag gjorde när jag var tio.
jag är bara vilse och tappar bort vad nu Jag är hela tiden.
jag vill fly till en plats där jag kan nollställa, ta reda på vem jag är. lära mig att vara mig själv både på egen hand och med människor utan tyngden av förväntningar och roller.
det är något slags isolering som lockar. återgå till att kommunicera med mig själv, genom tecknandet, måleriet, skrivandet och fotot.
och jag måste ha frid när jag gör det. jag måste iväg någonstans.
den där stugan i skogen vid en sjö drar i mig mer och mer.
men helst skulle jag vilja dra till en helt annan del av världen.
och glömma bort tanken på återvändo.
