Förbrukad

Jag är verkligen ingen bra människokännare.
Jag vet det, har vetat det i flera år.
Det är ett under att jag har några närstående alls, i ljuset av den vetskapen. 

Och något med mig, verkar suga åt sig alla jävla narcissistiska svin.
Jag är för tillgänglig, tror jag.
När jag hittar någon som intresserar mig, så ägnar jag mig verkligen åt den människan. Jag är DÄR för den.
Helhjärtat.
Självklart får ju dessa narcissistiska svin en kick av det. Så de utnyttjar mig. Surfar på den våg av 100% uppmärksamhet jag ger dem i tron att det är besvarat, ömsesidigt.
Och när de tröttnar eller fått det som de vill ha eller hittar något ännu bättre någon annanstans, så pissar de på mig och drar vidare utan att någonsin se bakåt.

Det har hänt så jävla många gånger nu.

Och jag går på det. 
Varenda gång.
Gång på gång på gång på gång.

Varför lär jag mig aldrig?
Jag måste vara så obeskrivligt dum i huvudet. Så sanslöst blåst.
Så jävla desperat efter samhörighet, så jävla patetisk.

Är så jävla less på mig själv och människor och tillvaron att jag bara vill sätta mig och spy.
Spy i all jävla evighet.



VARFÖR I HELA JÄVLA HADES ÖPPNADE JAG UPP FÖR NÅGON ÄNNU EN JÄVLA GÅNG??

Never be open again

Hur FAN kunde jag glömma det?

Man ska aldrig, aldrig öppna upp och släppa in någon.

Aldrig.