Händelser

det händer så mycket nu.

har börjat träna, bland annat.
en gång i veckan simmar jag. tisdagkvällar släcker man ner i simhallen under sista timmen av öppettiden, tänder ljus och spelar lugn musik. de har hela bassängen öppen enbart för motionssim. det är underbart.
och en gång i veckan tränar jag nere i det lilla gymmet i källaren. jag kör lite crosstrainer, lite vikter, lite gummiband, lite roddrörelser med en fjäderstång, mag- och ryggövningar på matta.

det är helt fantastiskt att jag äntligen kommit igång med det. inte bara för att jag totalt lessnat på att väga 100 kilo, utan för att jag alltid har viljat träna. jag vill inte bli smal, jag vill faktiskt vara muskulös. jag har den kroppstypen som skulle passa i det.
just nu räcker det alldeles utmärkt med 2 pass i veckan. men jag kommer uttöka det senare. ska försöka ta mig iväg till ett riktigt gym. mitt mål är att göra något varje dag. behöver inte vara så seriöst som att slita på ett gym, en lång, rejäl cykeltur eller en långpromenad i skapligt tempo räcker fint.

om en och en halv vecka ska jag också börja "jobba". kommunen har ett stallprojekt för unga tjejer med psykiska problem som pågår i 12 veckor, och jag ska följa med dem en gång i veckan till att börja med, i 10 veckor, och fota för kommunens räkning. dels för att dokumentera projektet som sådant, dels för att kunna visa framsteg i tjejernas utveckling, både med hästarna och med sig själva.

jag ser fram emot det, samtidigt som jag är nervös, rädd. prestationsångesten, rutinfobin, den sociala fobin, förmiddagsschema... det skrämmer mig, jag vet inte om jag kommer klara det. men jag ska verkligen försöka. jag ska ge mig själv den chansen.
har varit där på studiebesök, och jag blev så himla sugen på allt som har med hästar att göra. rykta, mocka, gosa, rida. det är ju en kanonchans jag får, få testa att jobba både med hästar och med foto. en av personalen kommer följa med mig de första gångerna, för att ge mig extra stöttning.
det ska bli spännande, rätt och slätt.

sen är det den ständiga kampen för att bli lyssnad på, tagen på allvar och få ordentlig behandling. personalen hjälper mig enormt mycket, och en av dem har börjat ha lite mer inriktade samtal med mig. så att jag får ventilera, lätta mitt hjärta. men de har ju egentligen ingen behandlingsbehörighet, detta är ett stödboende och inget behandlingshem.
vi kan inte gräva för djupt heller, eftersom vi inte vet vad vi kan komma att få upp. så jag måste få samtalsterapi från annat håll också.

när man får en neuropsykiatrisk diagnos, så är det Habiliteringen man kopplar in. de är inriktade på stöd och hjälp för olika sorters funktionshinder. så jag såg fram emot att dels få stöd från den sortens specialister, samt få annan behandling genom psykiatrin. men psykiatrin kunde inte agerat snabbare. de såg på min nya diagnos med glädje, och den vidriga läkare jag haft nu i ett år meddelade i somras att de inte kan hjälpa mig mer just nu. min asperger gör det - enligt henne och hennes team - för svårt att arbeta med mig. så hon sa att jag skulle jobba mer med min asperger, och kanske höra av mig igen om ett halvår.

Habiliteringen däremot, förstår inte riktigt vad det är de ska jobba med, med mig. de anser att jag har gott grepp om min asperger och vet mina styrkor och svagheter, hur jag fungerar och inte fungerar. och de problem jag upplever, anser de inte handlar om min asperger. ilskan, ångesten, melankolin, rutinproblemen... det är psykiatriska problem.
något jag vetat hela tiden, och var rädd för skulle försvinna in i aspergern. den är ju så konkret och bekväm att skylla på.
så nu försöker vi ändå få psykiatrin att ta itu med mig.

jag vet inte om jag tror på att det kommer lyckas. jag vet inte om jag tror på att jag någonsin kommer få något slags behandling som löser upp alla knutar och gör att jag kan få börja fungera så som jag vill kunna fungera. så som jag vet att jag skulle kunna fungera.
ibland vet jag inte ens om jag tror på att det faktiskt är något som hindrar mig.
tanken om att jag bara skulle vara en psykiatrisk hypokondriker har varit med mig under många år, och nu är den med mig dagligen.

men en hypokondriker vet ju inte att den är just en hypokondriker. den vet inte att den inbillar sig.
jag vet att det är mycket skit i bagaget, som jag måste få packa upp och ta på och sortera och sen hänga undan och låsa och slänga bort nyckeln, om jag ska kunna komma vidare.

ovanpå detta så är det ju allt strul med att bo där vi bor. jag trivs inte. trafiken, allt som ska åtgärdas i lägenheten, folket som skenar omkring precis utanför mitt fönster, stölderna... jag är paranoid och stressen är konstant högre än medel.
och sen det att jag bara bor här tre månader i taget, egentligen. var tredje månad gör soc en ny bedömning, de kan närsom helst komma fram till att jag inte längre har rätt att bo här. detta höjer stressen ytterligare några snäpp.

jag är tacksam för min personal. de är verkligen fantastiska människor allihop.
jag är så jävla glad att de finns där. och just nu är det bara de som jag låter finnas där. jag har väldigt lite kontakt med vänner och familj. jag har helt enkelt inte ork över att bry mig om dem särskilt mycket. jag bryr mig ju fortfarande om dem, men jag orkar inte lägga energi på att göra det så aktivt.

dels handlar det ju om att det lilla sociala jag behöver, får jag nu dagligen från personalen. förr kanske jag träffade någon i 2-3 timmar en gång i veckan, men nu är det dagligen kontakt med någon. den tiden jag inte spenderar med dem, vill jag ha helt för mig själv. för då sjunker alla intryck in, och de behöver få tid på sig för att sjunka in.
dels handlar det också om att jag numer hårdare sorterar ut vad jag kan ta in från andra. det händer som sagt väldigt mycket i mitt liv nu, vad som händer i andras liv kan jag inte ta in helt enkelt. det blir för mycket då. jag orkar inte. det är inte den sociala biten, utan mer informations-biten. jag orkar inte med mer information än den som kommer från mitt eget liv. deras problem, deras vardag, deras liv. det är deras, inte mitt. jag tar del av den väldigt lite numer. och det är ok, det får vara så. jag har ett dygnet runt-arbete med mig själv, varken jag eller någon annan kan begära att jag ska hinna med annat då.

istället för att få behovet av att isolera mig i flera veckor varannan månad, är det bättre att ligga lågt.

jag försöker samla energi till att få igång tecknandet och målandet igen. jag tar hjälp av personalen för det. jag tar hjälp av dem till allt möjligt, utnyttjar dem på alla sätt deras position tillåter. och de tillåter väldigt mycket.
den personalen jag har samtalen med satte ett ord på det hela härom veckan. när jag sa, att jag inte bara uppskattar att jag kan vända mig till dem med samtal som ska ringas, tider som ska bokas, saker i lägenheten som ska göras. utan att jag också sätter så stort värde på att de helt enkelt existerar, en trappa upp. jag kan ringa eller knacka på, fråga om vi ska ta en kaffe och bara sitta på trappen och röka, eller i soffan och snacka om ditt och datt och skratta.
hon sa: "det du känner, är trygghet".

ja, för första gången känner jag den tryggheten med andra. den där självklarheten, här är jag välkommen, här har jag all rätt i världen att få det jag behöver.
jag har aldrig känt den, under hela mitt liv. aldrig. inte hemma, med min familj, eller med mina vänner. det har alltid varit något som stört den tryggheten, den rättigheten.
jag började gråta när hon sade det ordet.

trygghet, det är allt jag längtar efter.
och den är ändå väldigt, väldigt skör här.

jag försöker hantera allt detta så gott jag alls kan.
det tar upp all min tid, verkligen.
Min Tid, och den är värd varenda sekund.