snön faller. jag sopar min trapp.
jag trodde jag skulle tröttna på det, men det är något jag verkligen vill. sopa trappen fri från snö, för att slippa att den trycks samman och blir till isiga knölar, slippa släpa in mer snö än nödvändigt, som smälter och blöter ner min hall.
imorn får jag resultatet.
jag vet inte vad det kommer visa, OM det kommer visa något alls.
varför skulle det visa något?
varför skulle jag ha det ena eller det andra, eller något alls?
det där tvivlet har alltid plågat mig.
å ena sidan den fulla övertygelsen, Vetskapen, om att det är något inuti, i skallen eller själen, som inte stämmer. ångest, depressioner, ständig hopplöshet, rutinfobi, låg eller icke-existerande självkänsla, jagkänsla, vill inget, kan inget, hoppas inget.
det är något som inte stämmer, det finns en orsak, det finns en förklaring. hjälp mig hitta den, förklara för mig.
å andra sidan, jag kanske bara är en psykisk hypokondriker. jag kanske inbillar både mig själv och alla andra att det är något som inte stämmer. jag kanske manipulerar alla och envar och mig själv. jag kanske låtsas, fejkar, ljuger. jag kanske bara är i extremt stort behov av uppmärksamhet, kanske jag bara försöker få den på alla sätt som finns.
eller så är jag lat. lat och oduglig och en parasit. jag vill leva men inte förtjäna att leva. vill leva på andra. vill ha ett ställe att bo på och mat på bordet och en hel del nöjen, men utan att själv behöva stå för det. psykiska problem att skylla på ordnar detta för mig.
kan det vara möjligt?
jag vet inte. jag har ju aldrig blivit nöjd med det jag fått höra av de där proffsen. det har aldrig dugit.
men är de proffs? och vad har jag egentligen fått höra? hur sattes den diagnosen jag har? hur har jag bemötts?
jag vet att jag egentligen helst vill slippa. slippa kämpa, slippa gräva, slippa allt. slippa göra si eller så. slippa behöva det eller det. slippa vara med. slippa krav, måsten, borden, tider, scheman, rutiner, struktur.
många gånger känner jag bara att jag försöker anpassa mig till något som jag över huvud taget inte har något som helst intresse av att anpassa mig till.
Livet.
jag valde det inte. jag fick ingen inbjudan, som jag kunde tacka vare sig ja eller nej till. jag sattes här. helt utan något att säga till om. och nu tvingas jag leva det. och jag tvingas leva det på andras vis. jag bad inte om att få komma hit, ändå måste jag göra si eller så.
varför?
varför är jag här? vad är meningen? vad ska det vara bra för? vad får jag ut av det?
det är inte mina krav. inte mina rutiner. inte mina måsten. inte mina scheman. inte min struktur.
jag har egna av dessa, men de duger inte inför andra. det finns åsikter om precis allt. helt i onödan. det är mitt liv, som jag lever exakt så som jag önskar.
men det går inte. det går inte. det går inte.
så varför, över huvud taget?
jag försöker verkligen stenhårt, ge allt en chans, vända och vrida och försöka hitta de sätten utifrån som är acceptabla för mitt eget sätt inuti. försöker hitta en metod, en väg, de alternativ som fungerar för Mig.
men det går inte sådär jättebra.
fick jag helt och hållet välja, skulle jag gömma mig. fly, dra långt bort. och vad är meningen med ett liv i undanflykt, i landsflykt, i skymundan?
varför alls leva om jag ska leva på det viset?
jag har huvudvärk.
jag är nervös, spänd, orolig för imorgon.
vad kommer utredningen visa? kommer den visa något alls?
är jag lat, en parasit, eller är det något som verkligen inte stämmer?
går det att åtgärda? är det så att det är något jag verkligen inte kan?
måste jag alltid leva så här?
i ständig kamp för att acceptera?
helvetes jävla...
