Decennium

Det är 10 år sedan våldtäkten, och jag minns fortfarande hans lägenhet.
Planlösningen och färgerna på väggar och dörrar.

Jag minns hur han hånade mig, både tidigare på natten, innan allt hände, och dagen efter.

Jag minns hans förnamn och hans utseende i stora drag.

Jag minns hur han skrattade när han tryckte sig in i min anal.

Jag minns inget sammanhängande, jag minns inte hur jag hamnade i hans säng, jag minns inte att jag vaknade dagen efter eller att jag tog mig hem.

Men det där skrattet minns jag, som om jag hörde det för 10 timmar sedan, och inte för 10 år sedan.

Hat

Jag hatar honom

Jag hatar honom

Jag hatar honom

Jag hatar honom

Jag hatar honom


Jag älskar honom

Närhet

Lillstrumpa:
"Dina närmaste relationer, har du med människor du sällan träffar."

Precis så är det. En klockren iakttagelse.

Insikt som ett slag

Insikt. Helt plötsligt slog den mig, slog mig till golvet, slog andan ur mig.

Jag har under en viss tid försökt få mig själv att minnas och erkänna något jag var med om, för många, många år sen.
En våldtäkt.
Jag började skriva ner händelsen för längesedan, men klarade inte av att avsluta. För några månader sen hittade jag texten på min dator och började läsa, men klarade inte av att läsa klart.
Jag har försökt återberätta det hela för mig själv, tyst i mitt huvud, men alltid, varenda gång, fastnat i skuldbeläggande, självhat, att jag idiotförklarar mig själv, att jag kommer fram till att det inte kan ha varit våldtäkt - jag var med på det, jag ville det...

Allt sånt där, klassiskt tankesätt från ett våldtäktsoffer.

Samtidigt som detta arbete har pågått, har jag försökt komma på varför i helvete jag alltid har fyllesex.
Finns det någon i min närhet när jag är full, så har vi sex. Ofelbart.
Senast min bästa vän, min låtsasbror. Jag har dragits med självhat sedan dess, eftersom jag så innerligt hatar när det blir sådär. Jag förstår inte det beteendet hos mig själv, och jag mår verkligen, verkligen inte bra av det.
En kompis som det hände med, sa i efterhand att han kände sig snudd på våldtagen av mig.


Snudd på våldtagen.


Och nu, som en blixt från klar himmel, så föll allting på plats.
Plötsligt förstår jag varför det sker.

Våldtäkten hände på fyllan.
Innan det hade jag aldrig fyllesex. Det bara skedde inte.

Det började efter våldtäkten.

Det handlar väl om något slags återupplevande. Där det är jag som tar initiativet, är drivande, och därmed har kontroll. Hur dyngrak jag än är, hur bräcklig kontrollen än är, så är det jag som ser till att det händer. Jag är med på det, ingen utsätter mig för det.
Jag utsätter mig själv.

Jag vet inte varför jag inte förstått detta innan, varför jag inte sett detta innan.
Jag är på inga sätt obekant med vad en våldtäkt kan ställa med i hjärnan hos offren.
Men jag har väl inte varit redo att inse. Inte varit mogen att ta emot den vetskapen.
Nu vet jag, nu förstår jag.
Kanske är det ett steg på vägen mot att bearbeta det.

Förbrukad

Jag är verkligen ingen bra människokännare.
Jag vet det, har vetat det i flera år.
Det är ett under att jag har några närstående alls, i ljuset av den vetskapen. 

Och något med mig, verkar suga åt sig alla jävla narcissistiska svin.
Jag är för tillgänglig, tror jag.
När jag hittar någon som intresserar mig, så ägnar jag mig verkligen åt den människan. Jag är DÄR för den.
Helhjärtat.
Självklart får ju dessa narcissistiska svin en kick av det. Så de utnyttjar mig. Surfar på den våg av 100% uppmärksamhet jag ger dem i tron att det är besvarat, ömsesidigt.
Och när de tröttnar eller fått det som de vill ha eller hittar något ännu bättre någon annanstans, så pissar de på mig och drar vidare utan att någonsin se bakåt.

Det har hänt så jävla många gånger nu.

Och jag går på det. 
Varenda gång.
Gång på gång på gång på gång.

Varför lär jag mig aldrig?
Jag måste vara så obeskrivligt dum i huvudet. Så sanslöst blåst.
Så jävla desperat efter samhörighet, så jävla patetisk.

Är så jävla less på mig själv och människor och tillvaron att jag bara vill sätta mig och spy.
Spy i all jävla evighet.



VARFÖR I HELA JÄVLA HADES ÖPPNADE JAG UPP FÖR NÅGON ÄNNU EN JÄVLA GÅNG??

Never be open again

Hur FAN kunde jag glömma det?

Man ska aldrig, aldrig öppna upp och släppa in någon.

Aldrig.

Mörkerfamntag

Hittade en dikt bland alla tiotusentals dokument på min dator.

Jag undrar varför jag gör såhär
makar åt mig i sängen
tar bara upp ena sidan av den
inte hela
som om jag inte vore ensam
och jag sträcker ut min arm
som om du skulle finnas där
men min hand famlar i blindo
fattar bara om all tomhet
och jag önskar bara att du
ville lägga dig tillrätta på den
jag vill ha min arm under ditt huvud
din rygg mot min bröstkorg
jag vill hålla om dig
men jag omfamnar bara mörker

Om jag blundar
kan jag låtsas
att mörkret
är du

Faderskada

Svaga minnen från midsommarfirandet.
Jag drack rejält...
Jag minns att jag satt och pratade med min far, minns diskussioner om sådant som han helt enkelt inte kan förstå. Sådant han helt enkelt inte kan förstå med mig.
Och det är otaligt som han inte kan förstå med mig...

Jag minns inte de exakta ämnen, men jag minns att jag grät. Jag vet inte vad vi pratade om, eller ifall jag skrek åt honom, eller ifall han skrek åt mig.

Men jag vet detta:
Min far kommer aldrig förstå mig. Kommer aldrig förstå min person, mina egenskaper, mina egenheter, mina problem.
Han KAN helt enkelt inte.
Men ändå är det alltid hans tyckande, gillande och avslående jag desperat kretsar kring.
Det är alltid honom jag jämför med, det är alltid i hans ögon jag försöker duga.
Det är hans mall jag försöker passa in i, det är hans åsikter jag jämför mitt liv och mina handlingar med.
När min sjukpensionering gick igenom drog jag mig länge för att berätta för mamma och pappa, för "vad ska pappa säga om detta?" Att ha en dotter som fått frikort från arbetslivet. Pappa, som arbetar även om han känner sig döende. Som aldrig i hela sitt liv skulle kunna säga "jag har sovit för dåligt för att orka" eller "jag är för stressad för det".

För en sådan som han finns inte den sortens problem som jag lider av.
Och jag vet att han inte förstår, jag tror inte ens att han tror på att jag faktiskt HAR problem. Jag tror inte han tror på den sortens problem över huvud taget.
Avhuggna armar är ett giltigt problem för honom, ungefär.


MEN DET ÄR JU FÖR FAN HAN SOM LIGGER BAKOM ALLA MINA JÄVLA PROBLEM

Oavsett vad den söta lilla jävla etiketten än säger, om det är Asperger eller ADHD eller PTSD, så kommer det från honom.

Att han då har mage att säga "jag förstår fan inte dig", att han har mage att anmärka på vad jag gör eller inte gör, på vad jag kan eller inte kan, det provocerar mig nästan mer än något annat han har för sig.
För det hugger upp mitt allra jävla innersta.
Inte mina åsikter, mina principer, min moral.

Det hugger upp MIG.

Identitetsförakt

Jag försöker stenhårt hålla ihop mig själv.
Försöker desperat förhindra mig själv från att gå sönder i tusen sköra skärvor.

Förvirring.
Osäkerhet.
Tvivel.
Svaghet.

Jag löses upp och blandas ut, både i ensamhet och i andras sällskap.
I min ensamhet finns det inget att förhålla mig till - det blir mest ett vakuum, och i andras sällskap får jag fullt upp med att försöks hänga med, ta in, förstå och hantera alla andra, för att ens försöka ha koll på mig själv.

Hur är det möjligt att vara så förbannat jagsvag?

Det känns som om jag bara blir värre och värre också.
Inte bara när det gäller den här ständigt pågående identitetskrisen, utan när det gäller min personlighet och mina egenskaper i allmänhet.

Jag vet fan inte... Jag försöker fånga känslorna, beskriva mina tankegångar,  men jag blir osäker på om det är så jag verkligen menar, eller så jag verkligen känner, och så slår jag bort orden.

Jag känner mig stel, i huvudet. Oböjlig. Rigid?
Jag känner mig mycket ovillig att ta in något utifrån kommande. När någon tycker helt annorlunda än jag, så reagerar jag precis så som jag föraktar när andra gör. Trångsynt, käftig, förminskande.
Jag diskuterar inte så som jag vill diskutera, utan oftast så tjafsar jag bara. 

Det är som att jag är frustrerad hela tiden. Väldigt frustrerad. På gränsen till explosion, konstant.
Det är inte trivsamt, jag vill inte vara där. Men jag vet inte ens hur jag hamnade där, så jag har ingen aning om hur jag ska ta mig därifrån.

Jag lever i ett påtvingat förhållande med en person som jag föraktar och är förtryckt av, och det finns inget sätt att fly.
Jag vill bort från mig själv...

Förträngt

Jag har stött på en person.
En ytterst fascinerande person.
Vi har pratat nästan dagligen i snart två månader.

Det var jävligt längesen jag hittade någon jag faktiskt pallade prata med så pass kontinuerligt. Jag brukar tröttna väldigt fort, tappa intresset, tappa flytet i själva samtalandet, få slut på saker jag vill prata om, fråga om, dela med mig av.
Men det finns ett stort intresse från min sida, ett intresse jag inte känt för någon på åratal.

Men det intresset väcker en mängd jobbiga tankar och känslor. Sånt som jag ägnat mycket kraft åt att låsa in, tränga bort.
Så till den grad, att jag faktiskt trodde att jag helt slutat tänka det, känna det.
Men det finns där, precis lika mycket som förut, och nu trycker det upp sitt fula, vidriga tryne och jag har inget försvar.

Ensamhetskänslan.
Som såklart förstärks av att jag återigen faktiskt ÄR väldigt ensam, utan personalen på stödboendet och Känslan av Sammanhang jag vande mig vid under de senaste åren.

Längtan efter kärlek från En Speciell Person.
Den där kärleken som jag fan inte orkar eller vågar tro på att den finns längre, eller att JAG skulle kunna få tillgång till den, men som jag längtar efter så jävla hårt.
Längtan efter någon som Älskar så som jag gör.

Mitt värdelösa självförtroende.
Hur jag inte tror att någon skulle vilja ha mig, hur någon skulle kunna titta på mig och anse att jag är vacker, hur någon skulle kunna lära känna mig och fortsätta vilja ha just Mig. Ta i mig. Lyssna på mig. Intressera sig för mig. Vilja spendera tid med mig.
Hur jag fan inte längre tror på att jag är kapabel till det; ett förhållande, ett sådant samförstånd, en sådan gemenskap.
Dömd att vara ensam, på livstid.

Och jag har lyckats intala mig själv att det är vad jag vill.
Att jag inser och accepterar mina begränsningar, och omfamnar ensamheten och njuter av den.
Till viss del gör jag det.
Jag gillar ensamhet, jag tycker om att vara för mig själv. Jag kan ju gå i veckor utan att ens överväga att ta kontakt med en enda människa. Jag saknar inte mina vänner, jag känner mig nöjd med att bara se fram emot nästa gång vi ses. Sådant.
Men det har alltid funnits en mer plågsam ensamhet i mig, under hela mitt liv. Den där ensamheten inuti, som finns där oavsett vem jag umgås med eller hur mycket. Känslan av att inte riktigt höra till.

Jag minns förr när jag skrev här, hur ofta mitt mående kretsade kring just detta med ensamhet. Hur det riktigt tärde på mig.
Det är lite samma läge nu, fast inte ihållande hela min vakna tid som då. Men det kommer säkert.

Den här människan har väckt den best som sov.
Vilket gör att jag på ett plan önskar att jag aldrig hade träffar den.



Ja just det, och sen en annan sak.
När man hittar en fascinerande, intressant, rolig, smart människa... En människa som det helt enkelt är väldigt givande att umgås med...
Och den människan säger: Jag drömmer om att skaffa barn.

Bara skjut mig.

Pandoras Ask

Jag träffade min nya psykolog förra veckan.
Eller förrförra veckan.
Skitsamma.

Man har ju efter många efterblivna turer fram och tillbaka äntligen kommit fram till att det är Hab som ska sköta min psykvård och inte psykvården själva, så jag satt där i ett samtalsrum på Hab, framför min nya psykolog.
Och hon inledde mycket vettigt med att klargöra att vi ska träffas några gånger för att känna varandra på pulsen, hon för att reda ut vad jag behöver hjälp med och ifall just hon kan hjälpa mig, och jag för att utreda om jag känner att jag kan bygga upp ett förtroende för just henne och ha någon nytta av att bli hjälpt av henne.

Sen sade hon något. Något som jag inte orkade reagera över just då. Men som gnagde i mig och som jag nu har kunnat ta in helt och fullt och greppa och nu kan reagera på.
De har tydligen hållt på och diskuterat med PÖV (psykiatriska öppenvården) om att det faktiskt ändå är bäst att PÖV sköter all form av psykiatrisk vård av de patienter som annars är hänvisade till Hab. Och de har tydligen kommit fram till att ja, detta är ju smidigast och smartast. Så om ca ett år kanske så kommer en omorganisering att ske, och efter det så ska alla såna som jag åter vara på PÖV igen för att få vår vård.

Jag fattar inte vad de håller på med.... Var är empatin? Var är respekten? Hålla på och skyffla runt oss som nåt jävla avfall hela förbannade tiden.
Jag orkar inte det.
Så när jag ska dit nästa gång så måste jag säga till henne, att ifall inte hon kommer följa med i omorganisationen och börja jobba på PÖV istället för Hab, så ser jag ingen mening med att sitta där och känna henne på pulsen. Då får jag lägga psykoterapitramset på hyllan ytterligare ett år eller vad det nu tar. Om jag kommer fram till att hon och jag fungerar på det viset så vill jag fan ha garantier, ett kontrakt på att det är just henne jag kommer ha som psykolog. Jag orkar inte hålla på och bygga upp förtroende och sen bryts kontakten. Jag orkar inte det. ORKAR inte.

Hela den här grejen med att sitta hos en psykolog igen.... Även om vi inte börjat än.
Det är verkligen som hela liknelsen med Pandoras Ask.
Jag har stängt till så jävla hårt om den där avdelningen. För sist jag befann mig i terapi som skulle hjälpa mig ta itu med all den där skiten, så funkade inte det. Och dessutom. När jag lärde om mitt sätt att hantera skiten på, så var det som att i samma veva så lades ett lock på någonstans. När mitt främsta verktyg försvann, så försvann även förmågan att känna skiten. Jag fick nya verktyg för att hantera skiten på, men jag fick inte lära mig hur jag skulle våga känna skiten utan mitt favoritverktyg, det som skadade mig och inte byggde upp mig.
Ända sen dess.. har det varit så jävla medelmåttigt. Visst har jag mått bättre sen dess. Insatsen med stödboende och den hjälpen/stödet och den bekräftelse jag fick där, den Känslan Av Sammanhang jag fick där, hjälpte mig enormt mycket.
Men ändå.

Och nu. När jag bor själv igen. Så börjar jag sakta må på precis samma sätt som jag mådde innan stödboendet. Innan människorna där.
Och det känns för jävligt. Har bott helt själv igen i över ett år nu. I början var det ju detta utredningsskiten från AFs håll, det var arbetsträning och det var skolan. Sen var det en period av återhämtning när skolan gick åt helvete.
Men sen har det bara varit vaakum. Jag är varken särskilt glad, eller särskilt ledsen.

Och sen är det andra omständigheter såklart, som drar ner mitt humör. Men som samtidigt kanske är nerdragande just för att jag är väldigt ensam med de tankarna nu mer.
Min nya boendestödjare träffar jag bara en gång i veckan. Och även om jag kanske borde föreslå fler träffar, så är det något i mig som bara vill att jag blir lämnad ifred. Inga tider, inget att jobba med eller för, ingenting.

Jag skulle väl behöva något socialt sammanhang igen. Något som det jag hade på min arbetsträning. Något kravlöst, men samtidigt stimulerande. Där jag får vara den jag är och göra saker utifrån vad jag klarar för stunden och dagen. Så att jag får en Känsla Av Sammanhang igen.
Nästa vecka ska jag på ett möte angående en sysselsättning av något slag. Får väl se vad som erbjuds över huvud taget.

Jag känner bara att mitt självförtroende inte räcker till speciellt mycket. Prestationsångesten dyker upp redan nu, fast jag inte ens har ett beslut om att det gått igenom, ännu mindre vet vad för ställen som finns.

Känslan av värdelöshet. Av hopplöshet. Det här med att "Framtiden finns inte" är stark igen. Inte för att den någonsin försvinner, men har inte tänkt så mycket på den senaste året.

Det här med min höft, att den är trasig och jag vet inte vad det beror på eller om det går att läka, att Fixa. Att den somatiska vården inte ger mig mycket mer förtroende för dess kompetens än vad psykvården gör. Att jag känner mig ännu mer fångad i min kopp än jag gjort innan, eftersom jag får så ont av att röra mig att jag undviker det. Vilket gör att utsikterna till att få bort allt äckligt fett blir minimala. Samtidigt som depressionen gör att jag småäter och skiter i vilket, pallar inte bry mig om min äckliga kropp.

Depressionen ja. Som jag inte vet om den beror på att jag slutat med nikotin, eller om den beror på alla andra omständigheter, eller en helt annan omständighet.
Vilket egentligen är helt jävla oväsentligt, för icke desto mindte så är den Här och jag försöker leva med den.
Det var så längesen jag hade en riktig depression.
Visst, jag blir deprimerad nästan varje månad, när PMDS-helvetet sätter in. Men det är inte samma sak. Det är så intensivt, så sammanslaget. Och jag vet så väl vad det beror på nu, och jag vet att det är över på ca en vecka. Visst är det asjobbigt och jag önskar jag fick skära ut skiten så jag slapp det sen. Men det är en annan sak, en annan nivå, jag kan tackla den.

Men den här... Detta med att vakna, och inte se en enda jävla orsak til att kliva ur sängen. Mer än att jag behöver gå på toa då. Men ser ingen anledning att fortsätta vara vaken. Med att göra något över huvud taget. Sköta något i hemmet. Ägna mig åt mina djur. Göra något kreativt. Har ingen lust att spela mina spel, eller att se film/serier. Slentrianglor på sådant jag redan sett. Har ingen aptit, småäter bara för att det är distraherande antar jag. Vill inte gå ut. Vill inte se mig i spegeln. Skiter i hur jag ser ut eller hur jag luktar.
Blir fetare, slappare, mer apatisk för var dag.

Depression.
Jag hade nästan glömt hur jävla tärande det är. Hur det totalt suger musten ur en. Inget spelar någon roll, inget orkas med, inget betyder något.
Fan.

Var var jag?
Pandoras Ask tror jag.
Gläntar man på locket så börjar Helvetet välla ut.
Och då har jag inte riktigt börjat nämna all den där misären som är vad jag behöver terapi för.

Vill bränna den jävla asken.

Intygande

Läser intygen om och om igen.
De intyg som FK skickade, för att jag skulle få ta del av underlaget de använder när de ska fatta beslut om eventuell sjukersättning för min del.
De är från PÖV,  från gamla läkare och från nuvarande.

Några intyg är skrivna efter min nya diagnos.
Ord som "underliggande rigiditet", "svårigheter att följa med i djupare resonemang", "tvångsmässig" etc.

Jag har inte ett dugg svårt att följa med i djupare resonemang. Jag har för fan aldrig annat med mina vänner. Ingen av dem skulle kunna skriva under på den bedömningen. Jag vet inte ens vad för slags djupare resonemang de syftar på. När har jag haft "djupare resonemang" med läkare? Skulle vara sånt som de inte begriper, i så fall.
Tvångsmässigheten syftar på när de inte fick ut ett intyg i tid i somras, och mina pengar från FK kom en månad för sent. Vem fan som helst skulle bli upprörd i det läget, till och med DE skulle nog bli en smula tvångsmässiga då.
Och att jag är "rigid" var min förra läkares favoritord om mig. Hon brukade även säga att "nu har du inte riktigt rätt" när jag berättade för henne hur JAG kände och upplevde olika saker. Då hade jag fel, och hon rätt. Såklart.

Det finns också några intyg från när de fortfarande var helt övertygade om en annan diagnos. En som JAG bevisade för dem var fel.
Det var helt andra ord då. "Stor sårbarhet", "starka humörsvängningar", "stresskänslig".
Jag kan le litegrann åt hur orden skiljer, bara för att de har en annan etikett stämplad i pannan på mig.
Sårbar blev rigid. Stresskänslig blev tvångsmässig.
Nu har vi en ny diagnos, så då använder vi nya ord, eftersom vi egentligen inte har någon som helst aning om vad vi sysslar med och vi är hjärntvättade av manualer och beteckningar.

Men samtidigt gör det ont. Jävligt ont.
Hur de bara slänger sig med dessa ord. Hur de gör en jävla massa bedömningar utan att grunda det på Mig. Hur de aldrig varit intresserad av att veta vem jag är, hur mina personliga problem ser ut och hur de kan hjälpa mig med dem. De har aldrig varit inresserade av att lyssna på mig, men krävt att jagt ska lyssna på dem. Bara gapa och svälja, svälja allt de har serverat mig.
När jag vägrar svälja allt de serverar mig, eftersom jag faktiskt har en egen hjärna, ja då blir jag bedömd som "rigid", "tvångsmässig" och lite korkad, eftersom jag inte kan följa med i "djupare resonemang" om hur rätt psykläkare har.

Psykiatrin har blivit ett trauma för mig. Jag sökte mig dit för att få hjälp med gamla trauman som fortfarande handikappar mig, och så fick jag ett helt nytt på halsen.
De har sänkt mig, fått mig att se på mig själv med ögon som inte är speciellt snälla. Och jag hade inget bra självförtroende till att börja med.
När jag sen fick en ny diagnos, en helt annan diagnos, ja, då slutade de till och med att se mina gamla trauman. De finns inte längre, har aldrig funnits, allt handlar bara om trådarna som är felkopplade i min hjärna. Nu är de om möjligt ännu mindre intresserade. Deras hjärntvätt fungerar ju inte på den sortens problematik. Deras droger fungerar inte.
Så bort med mig.
Bara bort med mig...