Mord

när man hotar med att ta livet av sig
då är man patetisk
när man hotar med att ta livet av nån annan
då är man farlig

Sömnfobi?

när jag tog en cigg nyss tänkte jag på att klockan trots allt är kvart i 2 och att jag kände mig lite trött och att jag nog kanske skulle försöka sova snart.
jag hann bara in i lägenheten igen efter att ha fimpat så började ångesten dunka.

hurra.

undrar just varför jag inte får ångestpanik av att tänka på att sova under dagtid, när det är ljust och så.

imorn ska jag iaf verkligen försöka ringa om en tid hos gyn.
upptäckte än en gång att p-pillerkartan tog slut. och alltså fick senaste tidens ilska, extrema folkhat (mer än vanligt alltså), asocialitet (böjning, hallå?), tvärdepp, rakblads- och bensosug samt självmordsfantasier ett svar.
jävla pms-fanskap.

ge mig nåt kul piller som dödar hormoner.
eller plocka ut äggstockarna.
skär bort tuttarna när ni ändå är igång.

Stresskärvor

om jag åtminstone kunna falla samman.
om allt ändå bara kunde ta och falla isär, sönder, i bitar.

då skulle det vara nån meningen med det.

men officiella 45-60 minuters bryt med tårar och bitterhet och rädslor och bekännelser som sen aldrig följer med mig hem, är mest bara retsamma.
att bryta ihop under provokation är fan ingen svår konst. det är inte svårt alls att gråta konstant och på riktigt när jag har någon där som förstår, som lyssnar, som ställer rätt frågor och som aldrig dömer mig, bara hjälper mig att komma fram till något.

det är ju här, hemma jag vill kunna gråta. hopkrupen bland ett halvt dussin kuddar i min säng med musiken som dånar.
eller hos mina vänner.
eller vid kanten av min sjö.
eller i min stuga i skogen.

men i min stuga i skogen finns oftast inte de tankarna och känslorna med mig. allting släpper när jag sätter foten på grusplanen, när jag öppnar dörren till mitt lilla hem, när jag sitter på en mossig sten eller stubbe under alla de där lövverken och bara lyssnar, andas, finns.
det behövs ju inte där. men just därför önskar jag att jag kunde släppa taget, öppna dammarna, frigöra hela skiten.
där uppe sov jag en hel natt för första gången på vad som kändes som månader. och det är nog faktiskt ingen överdrift. jag satt i mycket långa stunder och gjorde inget alls. iakttog bara det som pågick kring mig, utan att engagera mig i det över huvud taget. jag tyngdes inte av det där eldröda raseriet och lusten att döda Alla Jävla Människor som trängde min högst privata sfär. jag kunde till och med skaka av mig deras idiotiska stirrande på mina ärrade armar.

om jag fick några månader, ett halvår av det där jag får i min stuga i skogen (som ju faktiskt inte alls är min, men så nära som det alls är möjligt) skulle jag kanske få det lugn och den trygghet jag behöver för att orka släppa taget.
men alldeles för snart åker jag tillbaka hit. till staden, till hyreshuset, till lägenheten.
till störande grannar, störande folk, störande ljud, störande tider, störande krav, störande stress, störande uppgifter, störande förväntningar, störande relationer, ALLT som bara stressar och stör mig.
alla dessa faktorer. som jag inte har räknat ut ska vara där. som någon annan har räknat ut ska vara där.

och därmed sover jag inte gott om natten, igen. jag sover inte alls om natten här. jag sover om dagarna, då jag slipper vara medveten om allt som händer, allt som alla andra gör en enda vägg ifrån mig. en enda vägg är inte ens 50 cm tjock. ett 50 cm långt avstånd är vad din integritet består av, mätt i fysiska mått. mindre än så är ett direkt hot mot hela mitt jag - vad nu det är - och jag behöver betydligt mer avstånd än 50 ynka centimeter.

här har jag hjärtklappning, ångestklumpar i magen som jag inte ens lägger märke till, stressklåda, en tyngd över hela mig som pressar ner mig tills jag inte ens kan krypa.
min lägenhet måste städas. från grunden. den är långt bortom stökig. den är till och med långt bortom skitig.
den är rätt och slätt misskött, rentav en sanitär Olägenhet. inte längre en lägenhet.

och sen har vi min behandling som ska skötas, som behöver mitt engagemang, min vilja, min ansträngning, min tid. det är inte bara en terapeutisk session i veckan som behövs, arbetet är tänkt att fortgå resten av min vakna tid. färdigheterna ska användas, kontraktet ska följas, sårbarheten ska minskas och kompetensen ska ökas. jag har en överflödande kropp att ta hand om, ett drog(miss)bruk att ta ställning till, relationer att vårda och en hel omvärld att förhålla mig till.

låter väl inte så övermäktigt, kanske.
låter väl som sådant som alla klarar vare sig de vill eller inte. det är ju det normala, det gör man ju. det är ju så livet är.

men för sådana som jag är det inte självklart, det är inte lätt avklarat, det är inte sånt man gör motvilligt eller villigt.
och det är inte heller lätt att förklara varför det ska vara så svårt. det är en lång serie omständigheter - psykiska problem, känslomässiga svårigheter och själsliga störningar - som gör att det är så.

fast... mycket ofta tänker jag att: "jag är helt enkelt bara lat och egoistisk och har ingen självdisciplin och gillar att ställa till det för andra eftersom jag är ett sånt jävla svin, det är inga fel i min hjärna, jag är bara en outhärdlig människosort och det är banne mig dags att sluta inbilla mig själv och alla andra något annat"

och egentligen vet jag att det inte stämmer?
egentligen har jag faktiskt djupt rotade problem?

jag vet inte.
mitt splittrade Jag tillåter ingenting att vara säkert. det finns ingen vetskap i mig, det finns inga fakta, det finns inget att lita på.

jag är en krossad spegel. ni vet väl hurdan bild en sådan återkastar?

Frestelse

hittade häromveckan en filmburk som skramlade lovande. det som skramlade var ett runt, blått piller.
jag frågade en suparpolare om det var hans filmburk, och vad det var för piller...

T: Ah har letat efter den... Det är fulimporterad valium. Hjälper mot ångest men man blir inte bäng alls. inte det minsta...
J: Shit!
T: Ta den om du vill, jag har så jag klarar mig :) men spara den till ångest
J: Ja eller hur.. Jag lär väl fejka ångest bara för att få ta den
T: Men den gör inte bäng alls. Bara botar ångest
J: Haha det är benso och det är allt jag behöver veta. Blev lite till mig när jag hittade den för jag misstänkte vad det var. Och nu när du bekräftade började hjärtat slå hårt som fan. Bensotorsk FTW
T: Men jaga inte upp dig. Den är skit i det avseendet...
J: Spelar ingen roll vilken effekt den har. Det är själva substansen det handlar om

tänk att folk som själva pundat inte fattar hur en torsk funkar...
men två dagar senare lämnade jag tillbaka burken. med tabletten intakt.
stolthet?
ja jag tror det...

Sömnpanik

frossa.
kallsvett.
hjärtklappning.
klåda.

nej, jag skiter nog i att försöka sova.

jag tar mig själv på allvar. det gör jag faktiskt. det är det att ingen annan gör det. och alltså går jag inte till vårdcentralen för att åtminstone få stressklådan undersökt och konstaterad.

känns som om jag numer har enbart fysiska symptom. men inga psykiska.
blir kanske så när man stänger av. blir nog så när man aldrig känner efter.
trodde aldrig jag skulle bli en sån som stängde av. jag har ändå högaktat mina känslor, hur intensiva eller extrema eller äckligt obehagliga de än varit.
men utan rakblad o benso kan jag faktiskt inte hantera mitt känsloliv. så jag stänger av det.

satt på DA igår och tittade på konstverk folk tillägnat Heath Ledger och visst, tårarna fyllde mina ögon. en gång rann de över, en tår för vardera ögat.
men absolut inget mer.
det går inte.
sen hörde jag en låt som jag tycker är otroligt vacker och som berör mig starkt.
synfältet blev dimmigt. men inget mer.
jag försöker. jag försöker känna. men det är inte tillräckligt. efter en liten stund klingar känslorna av. inte för att jag är färdig med dem. utan för att jag inte orkar med dem.

en vän sa till mig att jag nog försöker för mycket. att jag blockerar mig av ren press. jag har ju alltid reagerat tvärtom på måsten, och jag vill, behöver, måste känna. måste gråta. måste släppa taget.
och då är det fan inte konstigt att det inte går.
hon tyckte jag skulle hitta andra sätt att känna. andra sätt att få utlopp för känslorna.
mitt sätt att känna allting utan villkor har alltid varit konsten. tecknandet, målandet och skrivandet.
jag gör inget av det där längre. fotar, javisst. men det är inte samma sak. det är en uttrycksform, jo, men ännu mer en intrycksform. det är mer impressionistiskt än expressionistiskt.
och jag måste uttrycka mig.
så jag måste (behöver, vill) jobba mer för att återgå till pennan. känna på det sättet. få ur mig känslor på det sättet.
för som det är nu är det så helvetiskt mycket känslor och tankar och ord och reaktioner som bara packas inom mig, kväver mig.
jag har låst mig, och jag behöver verkligen bryta sönder det där låset nu.
jag behöver bryta mig in i mig själv.

borderline-personlighet.
en välsignelse på många sätt.
på lika många sätt, eller fler, är det den grymmaste förbannelsen jag kan tänka mig.
för jag vet aldrig någonting om något alls.
jag kan varken få kontroll eller släppa kontrollen.
jag hittar varken in i mig själv eller ut ur mig själv.
jag förstår ingenting och jag förstår alldeles för jävla mycket.

motsägelsefull... jo tack.
och det är varken spännande eller intressant.
det är bara dödligt tjatigt.

Relationsdjungel

mänsklig dumhet är oändlig.

folk pratar samtidigt som jag, dövar mina ord och lägger närapå sina egna i min mun. allt för att de ska få prata om Sig och Sitt fortast möjligt.
spelar ingen roll hur länge jag är borta. vilken betydelse den platsen har för mig som jag varit på. de vill inte veta hur jag haft det där eller vad jag gjort där. faktum är att de inte ger mig något utrymme att få berätta om det självmant.
utan de dränker mina upplevelser av kärlek, trygghet, samförstånd, energi, tillit, lugn, vänskap, systerskap, skönhet och lycka, i sina skruvade vardagligheter.

för den där mytomanen gör de där sakerna hela tiden, som hon får att låta revolutionerande. han säger de där orden inte bara när jag är borta i fyra dagar och höjs till skyarna.
hennes studier är något ständigt återkommande, och det att hon saknar mig och vill bjuda hem mig är mest bara för att hon nu inte har nån kontakt med den andra av oss tre.

och så finns det folk som kräver uppmärksamhet att de flippar ur när man vill ha lite uppmärksamhet och bekräftelse för egen del.
jag skickade ett sms till en av mina äldsta vänner (?) när jag avslutade en del av min terapi som varit mycket krävande för mig, som jag verkligen kämpat med. hon svarade inte förrän jag skrev, att det vore trevligt om hon åtminstone kunde skriva grattis. eftersom den delen av terapin har varit så avgörande för möjligheten att klara av den verkliga terapin, det riktiga jobbet som börjar nu.
"Oj. Förlåt. Grattis, jättekul."
gratulationer och deltagande som inte alls direkt kändes som om det kom från djupet av hennes hjärta.

låt gå för att hon känner sig svikt eller besviken. låt gå för att hon inte alls har något förtroende för mig längre. låt gå för att jag sa att jag får jobba hårt för att återfå hennes förtroende.
men vi är fortfarande två i den här relationen. för att jag ska kunna visa henne att jag är värd att tro på, måste hon låta mig. hon måste också bjuda till.
det gör hon inte. så kanske är detta en hopplös relation som ska avslutas.

jag skickade just iväg ett mail med frågor rörande enbart hennes uteblivna grattis-hälsning och det känslokalla grattis-smset.
om man börjar där kan man snart ta reda på vad för slags relation vi kan ha, eller om vi kan ha nån alls.

jag undrar bara mer och mer hur man kan må bra så länge man är insnärjd i relationer.
det sociala spelet tröttar ut mig.