Desillusionerad

jag har inga illusioner kvar.
jag tror inte på någon eller något.
jag bara väntar på nästa blåsning, nästa kniv i ryggen.
nästa idiot.

Gråt

jag kan inte gråta.
och det är min förbannelse.

enda gångerna jag gråter numer, är i det där lilla rummet när min terapeut provocerar mig till det. när hon trampar på alla tår, när hon trycker på alla knappar och tar sig in bakom ilskan, den sönderfrätande vreden.
att vara arg är att slippa vara ledsen. slippa vara rädd.
att vara ledsen och rädd är att erkänna att man blivit dödligt sårad, att man har blottat sig och låtit nån annan såra en.

jag vill gärna att tro att jag grät mer när jag var yngre, mindre, liten. men det jag minns är bara att jag blev så arg att jag grät.
jag tog till smärtan istället.
först var det helt sporadiska grejer. sen blev det systematiskt. sen blev det tvångsmässigt.
jag karvade, skar, snittade, högg, slaktade, strimlade, brände, slog.
känslan efter att man gjort sig seriöst fysiskt illa, är densamma som lättnaden man upplever när man har gråtit.
och jag är övertygad om att ALLA behöver den lättnaden.
varför skulle vi annars ha fått tårarna?

men om jag ska vara ärlig så har det aldrig räckt med tårar.
sist jag grät, för att jag hade ont, inuti, var för över 3 år sen. på grund av samma människa som jag vill kunna gråta över nu.
och jag grät. och skar. och söp. och drogade. men det gjorde lika ont för det. så ont att jag var helt och hållet färdig att skita i allting.
mamma åkte många mil för att ta med mig hem och ta hand om mig då.

jag vet inte varför det är så jävla svårt att gråta.
kanske för att det gör alldeles för ont för att det ska funka.
kanske för att jag är rädd att jag aldrig ska kunna sluta om jag börjar.
kanske för att det får mig att känna mig ensam.

jag vet bara att jag är låst.
"hämmad" som min första psykdoktor stämplade mig som.
jag kommer så långt som till att ögonen fylls. men de rinner aldrig över.
bara hos min terapeut. därav att jag tror att det kan vara så att jag känner mig ensam när jag gråter.

men jag vill kunna gråta. jag vill fan bara kunna lätta på trycket.
av olika anledningar har jag inga andra metoder längre.
jag skär mig inte. jag super/knarkar inte.
och jag vet inte hur man hanterar dessa äckligt intensiva känslor, denna smärta, utan de där snabba kraftiga verktygen.
så jag har nästan inga såna känslor längre.
men ibland kommer de, slår ner på mig som rovfåglar, attackerar mig som monster ur mina innersta, mörkaste mardrömmar.

och jag har inget sätt att befria mig från dem.
jag har inte en endaste jävla aning om vilket sätt det handlar om, eller hur jag ska kunna lära mig den metoden.

Saknad

saknar din sömn i mina lakan

saknar dina vätskor i min kropp

saknar din kropps avlagringar i mitt duschvatten

saknar din nikotinutandning på min balkong

saknar din kärleksvärme och dina trygghetshjärtslag i mitt sinne som fann frid för en stund

Tomhetssömn

depression.
ligga i sängen i 24 timmar och inte finna motivation ens att gå på toa. skulle det hålla i sig i flera dygn, som var fallet förr, skulle jag inte ens gå på toa.
varför äta? varför dricka? varför bry sig det allra minsta över huvud taget?
tomhet.
ligga i sängen i 24 timmar och inte finna någon lust alls att fortsätta ligga kvar, att somna om. och inte heller att kliva ur sängen.
varför tycka? varför känna? varför finnas? varför bryr sig det allra minsta över huvud taget?
sömnlöshet.
om jag alls somnar, så är det på dagarna. och inte ens varje dag. om jag somnar på natten sover jag högst 2 timmar. sen är det vaka som gäller.
i det här tillståndet - stilleståndet - handlar inte sömn längre om ett behov, en instinkt, ett sätt att ladda batterierna och smälta intryck.
det blir ett sätt att förstöra batterierna och slippa intryck. ett sätt att fly. ingen drog, inget missbruk kan ge mig samma tillfredsställelse som sömnen ger.
att sova, sova bort flera dagar i sträck, är som att dö. litegrann. sömn är det enda sättet för mig att dö och ända finnas kvar.
sömnen är min pausknapp.
eller, det vore min pausknapp om jag hade någon som helst kontroll över den.
men sömnen kan lika gärna komma så lätt som att jag bara behöver lägga mig till rätta och blunda, som den kan utebli flera dygn i sträck, och ingen av de kemiska substanser som läkarna påstår hjälper, som naturen påstår hjälper, hjälper då verkligen.

det är lönlöst.
precis allting.
och alltså ligger jag i sängen i timtal i sträck, utan att bry mig om någonting alls ens det allra minsta.

medicin? jo, tjena

jag ligger på mage i sängen. surfar runt på mina fotosajter. slentriansnackar med meningslösa människor via msn. stoppar i mig låtsasbenso på löpande band. jag gör det faktiskt inte som en flykt, som ett sätt att fylla, tömma, döva, dränka.
visst kommer jag bli flummig och det ser jag fram emot.
men den riktiga orsaken är att jag har min gamla vanliga rethosta från helvetet, och jag har inget låtsasmorfin aka coccillana,. så då får det bli låtsasbenso.

kanske kan jag sova som en däckad av det också. sen en vecka tillbaka väcks jag alldeles för jävla tidigt ur mina trippade drömmar, av panikångesten.
sjöblöt av svett med skenande puls och huttrande av frossa med kvävande andnöd.
det är inte ens hälften så kul som det nästan låter.

och det är ju antingen detta; panikångesten, eller svårt somna, eller ständiga uppvaknanden eller bara tidiga uppvaknanden.
aldrig bara rätt och slätt sömn. för även om jag kan somna och sova sisodär 8-9 timmar, så är den sömnen fylld av mina galna drömmar. färgstarka, överdrivna, hallucinogena, bisarra, oroliga. nog för att allas drömmar är ologiska, men ingen förstår något alls av mina drömmar. även om de inte är rent ut skrämmande, så är de mardrömmar.
när man drömmer är man inte djupsömn, och jag minns alltid mina drömmar. jag får nog inte särskilt mycket djupsömn, och det är ungefär lika med att jag inte får sömn alls, egentligen.
jag vaknar aldrig utvilad, och jag är så fanatiskt trött på det.

läkarna säger att det är terapin. att panikångesten kommer försvinna. sen ger de mig piller. jag vill inte ha piller längre. jag hade det såhär innan terapin, så det köper jag inte. då säger de att då var det för att allt var så kaotist i mig och omkring mig. att jag ska ge det tid. det går över.
jag köper inte det heller, att de inte hjälper mig mer direkt. jag vill göra en komplett sömnutredning. det har jag tjatat om länge. men det får jag inte, och ingen kan svara på varför.

jag är så trött på läkare. de är till för mig, för sina patienter. men de hjälper dig bara så länge de tjänar pengar på det. de är uppköpta av läkemedelsföretagen och får provision på de droger de skriver ut till er. tror ni verkligen att det är "mediciner"?

bensodiazepiner är ett preparat som skrivs ut som ångestdämpande medicin och sömnmedicin. även mot tvångstankar och fobier och en hel del med. det är den nya mirakelmedicinen. läkarnas favoriter. det sätter sig i det centrala nervsystemet. det får din kropp att domna bort, det stänger av dina känslor. det är narkotikaklassat, med hög beroenderisk, för att inte säga att du med största sannolikhet är torsk så fort du tagit en enda dos. likförbannat skrivs det ut till människor som är alldeles för unga för att få sitt nervsystemet söndertrasat. benso tillhör opiaterna, och där ingår även heroin. att sluta med benso hävdas vara långt värre än att sluta med heroin. jag har lyckats sluta med skiten, och även om det ändå gick jävligt smärtfritt just för mig, så får jag räkna med alla möjliga sorters abstinens i många år. jag kommer förmodligen alltid att ha spontana muskelryckningar, spasmer, tics.
en antideppressiv medicin som kallas venlafaxin ger dig ett tillskott på signalsubstanserna seratonin och noradrenalin. om en normaldos på 150 mg uteblir skjuter som elektriska stötar genom kroppen, efterföljda av något slags rysningar. uteblir flera doser, så är det psykoser, hysteria och paranoia som gäller.

jag anser inte att man ska få dessa besvär av mediciner.
du får ingen abstinens när du slutar med bafusin. du får inga psykoser när du slutar med penicillin. det som idag kallas mediciner är egentligen rätt och slätt knark. särskilt psykofarmaka.
jag tycker man ska sluta med sitt mixande av kemikalier i labben. istället kan ju läkarna ta av sig sina vita rockar och överlägsna miner och ge sig ut och besöka sina patentier, se vad deras medicinering har gjort med dem och sen försöka hjälpa dem på riktigt. med lite vanlig jävla omtanke, förståelse och respekt.

Fråga

När övergår gravplundring i arkeologi?