jag är van vid att vara den som ger mest och älskar mest i ett förhållande. ger och älskar så mycket och får så lite tillbaka att jag till slut blir helt tom. jag är van vid att min partner är känslomässigt otillgänglig, för inbunden och självupptagen och störd för att kunna ge mig det jag behöver. jag är van vid att kämpa och slåss, offra mig själv, ignorera mig själv.
jag vet inte hur man älskar utan de faktorerna.
jag har aldrig känt mig lugn, avslappnad och trygg med någon. D är den enda som jag kände så med. men det var ändå inte samma sak, jag var för sjuk och borta för att ta emot det han gav.
jag har ju länge sagt nu, att jag är trött på att vara den som ger och älskar mest. att jag behöver någon som ger och älskar mig så mycket som det alltid annars bara är jag som gör.
kärlek för mig är en pasionerad, kaotisk, vansinnig karusell. det har alltid handlat om drama och kamp och lidande. så mycket starka känslor.
jag tror inte jag vet hur kärlek egentligen känns. jag vet nog egentligen inte hur det känns att vara kär. "kärlek" för mig är nåt oerhört intensivt. det handlar nog mer om skräcken, plågan, oron, kämpandet.
jag vet inte hur man älskar utan det. jag är van vid att låta "graden av mitt lidande vara måttet på min kärlek".
men jag är fast besluten, att sluta söka lidandet, lära mig älska utifrån lugn, trygghet, säkerhet och tillit.
jag tror att jag vet att kärlek inte ska kännas så som jag känt den förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar