längesedan jag skrev.
har ingen bra orsak till att jag inte skrivit. arg har jag varit så det räckt och blivit över till en hel befolkning, hänt saker har det gjort och jag har absolut haft ett behov av att föra ut tankar och känslor.
men saken är väl den, att jag nu har människor omkring mig dagligen som är till för just det, att ta emot mina tankar och känslor. min ilska, mina tvivel, min oro, min stress, min glädje, etc. så jag har helt enkelt vänt mig till dem när så har behövts. eftersom jag alltid varit ganska kass på att göra just det, vända mig till någon, så har jag nog mest skitit i att den här bloggen finns och istället verkligen satsat stenhårt på att vända mig till verkliga människor, som andas och skrattar mitt framför mina ögon. som inget hellre vill än finnas där för just mig.
jag vill verkligen använda min tid på det här stödboendet till att utvecklas på så många plan som möjligt, så det är vad jag gör.
och utvecklas gör jag verkligen. jag har fått in vissa rutiner. som att jag går upp vid 11. väckningen är schemalagd, och jag går oftast upp så fort mitt larm gått och personalen ringt. på min "lediga" dag på onsdagar, när personalen har handledning och planering och allt vad kallas, händer det ju såklart att jag drar mig längre. till 12 kanske. och helgerna går jag också upp senare. ingen schemalagd väckning då inte. några få gånger har det också hänt att jag, när personalen ringt, ställt om larmet någon timme extra. men det är liksom helt ok. men jag vaknar faktiskt ofta kring 11-tiden av mig själv även om jag inte blir väckt. och vid 2-3 på nätterna är det läggdags, då är jag sömnig. melatoninet hjälper ju såklart till, men tror verkligen att en fast väckningstid gör susen för dess effekt. detta har lett till att jag efter 28 år fått reda på hur mycket sömn jag behöver. 7-8 timmar, det vanliga.
jag diskar varje dag numer. istället för varannan vecka ungefär. jag diskar upp medan jag lagar mat, det gick nästan av sig självt att få in just det. innan har jag försökt så mycket att få in det där på något sätt, eftersom jag blev så less på att alltid behöva ta hand om ett diskberg och en skock bananflugor. men det sprack alltid, så som det alltid spruckit när jag försökt få in en rutin på egen hand. och det med disken har ju inte ens varit något jag tagit upp med personalen, inget som skrivits upp på mitt veckoschema. det bara gick helt plötsligt.
rutinerna och veckoschemat kommer sakta utökas, jag vill komma igång med att träna, få in daglig teckning/målarstund. ska väl börja gå upp tidigare och tidigare också. till hösten kanske jag ska börja på Ung Resurs, deras målarverkstad. städning regelbundet är också något som ska tränas in.
min sociala förmåga har blivit mycket bättre. eller kanske har den mest kommit tillbaka. de senaste åren har jag ju liksom inte haft någon direkt anledning att jobba på det sociala, jag har umgåtts när jag känt för det och då har det ofta sprungit iväg, blivit för mycket. sen var det ju DBT-gruppen också, men det var också väldigt sporadiskt. jag skolkade ju en hel del.
visst blir jag trött av det sociala nu med. men det är ju inte som att jag måste, egentligen. jag har min personaltid varje dag, och vi försöker göra något vettigt men det är inte heller tvunget. i början handlade det mest om att packa upp, sen om köket. jag hade väldigt höga krav på mig själv om den där tiden. men personalen talade mig till rätta och jag började inse att den tiden är just Min tid, jag får välja att göra precis vad jag vill med den. jag behöver inte vara duktig på den, inte göra något vettigt, inte åstadkomma något, inte prestera. det är lika ok att avboka och ta en promenad istället, eller avboka och inte göra nåt, eller bara snacka lite över en cigg, eller avboka och åka och handla/fika med mamma eller någon.
det är ok, allt är ok. personalen är egentligen glad så länge jag tar mig ur sängen och utanför dörren.
sen är det ju boende-aktiviteterna tre gånger i veckan. matlagning, fysisk aktivitet av nåt slag, och till helgen är det fritt och sporadiskt vad vi vill hitta på. de två andra tjejerna är bra, jag gillar dem. den ena är lite påfrestande, hon har ganska grav ADHD. men hon rår inte för det, jag vet ju att hon inte snackar i 190 eller är allmänt överenergisk för att vara elak, och man får säga åt henne, det har hon sagt. hon gör så gott hon kan och jag kan stå ut med det.
den andra tjejen är också fin, flummig, galen, har massa påhitt och kör med fåniga röster och allt sådant där. hon har fått igång mig också med att tramsa och fjanta loss.
jag har blivit lite bättre på att lyssna på när kropp och hjärna säger ifrån. fick ett bakslag i april, efter allt ståhej i mars med släktkalas till höger och vänster. då tog det stopp. men det var ju också bara vad som var att vänta, "vanligt" folk blir också trötta av så pass mycket umgänge. så då jag fick ledigt några dagar, behövde bara visa mig för personalen en snabbis en gång om dagen. vila upp mig. den där isoleringen jag alltid behövt och alltid kört med i perioder, bara det att det blev kortare än jag själv valt annars. men det är också till det bättre. att isolera mig i månader är ingen bra grej, egentligen. fast det är vad jag helst vill. det är liksom helt ok att jag inte är med på alla aktiviteter, det är bättre att jag skippar en eller två gånger istället för att gå på ren vilja och sen tar det tvärstopp. för jag vill ju gärna vara med. jag uppskattar de där gemensamma tiderna, de där aktiviteterna, men jag funkar ju så att jag behöver paus från intryck ibland, och jag blir bättre på att se de signalerna tidigare, så att den där pausen inte kommer som en tvärnit och behöver vara mycket längre.
så, det här med stödboende funkar verkligen bra. det gör stor nytta för mig.
kontakten med habiliteringen har kommit igång. de avbokade tre gånger i rad och jag var heligt förbannad på dem, men till slut kom jag dit. och fick ett bra intryck av de två jag träffade. introduktionsmöte, hur ska vi jobba, vad vill jag ha av dem.
vi ska gå igenom min utredning gemensamt, vi ska ta reda på hur just min asperger ser ut. sen ska vi jobba med mina problem, dels de som just aspergern orsakar, och sen vill jag ju ha seriös terapi igen. jag sa att jag vill ha hjälp med att ta fram minnen från min barndom, eftersom jag är säker på att mycket handlar om den. jag vill ha hjälp med rent praktiska grejer, tandkort, skjuta upp CSN-återbetalningar och liknande. sa att jag är rädd att man ska bortse från mina psykiska problem bara för den nya diagnosens skull, men de sade båda två att det inte är någon risk att det händer.
ska dit i början av juni igen.
fram till dess är det väldigt mycket på gång. den myndighet som styr över sådan här verksamhet, stödboenden, gruppboenden etc, har bestämt att detta boendets utformning och placering inte är ultimat, så nu ska vi flytta. hela den grejen är helt åt helvete på de allra flesta vis, men någon gång kanske det blir bra. men i stort sett det enda vi vet är vart vi ska flytta. jag vet inte när. men soc-chefen sa "om tre veckor" för tre veckor sen. bara det att huset vi ska till har använts som kontor i många år, så standarden ska ju återanpassas till lägenhetsform, tillstånd behöver ändras, en massa el ska dras om. sen är det ju att lösa vilken lägenhet som ska ges till vem också. den tredje tjejen flyttar inte med, men vi två andra måste komma fram till något. det finns två ettor och en tvåa, vindsvåning, och båda två sa vi från början att vi vägrar sätta oss i ettor igen. och ettorna går verkligen inte att göra om till vettiga tvåor hur gärna jag än vill det. så det blir väl lottning.
detta är jävligt stressande för mig, och jag har varit sådär sjukt arg som bara jag kan vara. soc lyssnar inte på oss, skiter i vår åsikt, och jag kan inte lita på ett ord från dem. personalen har inte mer svar än vad vi har, och det tär på oss allihop. men de är ju åtminstone på vår sida, och förstår fullkomligt hur vi känner och anser att vi reagerar sunt. de ger oss också mycket bekräftelse på hur väl vi tydligen ändå tar det hela, och ja, bekräftelse på det stora hela. förra veckan när vi var på udden och spelade kubb gav en av personalen oss varsin chockladkaka, för "ni behöver lite uppmuntran tycker jag".
jag blir gråtmild av tacksamhet för dem.
jag vill bara ha flytten avklarad. för jag vill få slappna av och komma till rätta igen, som jag gjorde när jag flyttat hit. det kändes som om jag var lugn då, för första gången på flera år. och så denna stressen igen.
och sen alla tankar som den här reaktionen skapar. tvivlet på att jag vill leva i ett samhälle där det går till på det här viset, tvivel på att jag vill leva över huvud taget, ja, alla de där gamla, välkända tankarna är i omlopp igen.
jag vill få ordning på mitt liv och min tillvaro, men jag vet inte om det någonsin får bli så. om jag någonsin får känna att det här med att Leva är något jag verkligen vill.
men allting ska få sin chans. jag kan lika gärna kämpa för min skull som att ge upp för min skull.
för nu, åtminstone.
nu.
det har alltid handlat om bara, bara nu.
jag kör vidare med ett gäng "nu" till.
