Låt mig vara...

vänt på dygnet nu, var bara en tidsfråga. depressionen gör att kroppen/hjärnan vägrar släppa taget om vilket tillstånd det än är jag befinner mig - jag har grymt svårt att somna, men när jag väl somnat så vaknar jag oerhört segt.

idag somnade jag kring halv 2 skulle jag tro. men vaknade igen - kvart över 3. av ungjävlar. den ena tjöt i en visselpipa och den andra hade förmodligen hittat ett sådant där suveränt grässtrå, för tjutet från den lät precis så. min balkongdörr står öppen, i överlevnadssyfte och kattnöje. jag blundade, andades och hoppas de skulle ge sig. det gjorde de inte. och tyvärr kan jag inte vråla åt dem från balkongen att de ska dämpa sig, det var full dag och de är barn. men jag var sjukt arg för det. jag ville sova for fucks sake. drog igen balkongdörren så fönstret skallrade iaf. kändes liiiite bättre. sen somnade jag om.
vaknade halv 5 nästa gång. ingen aning om vad som väckte mig då. men somnade om rätt fort.
vaknade kl 7. av grannjäveln. som helt enkelt bara inte har förmågan att lära sig vilken volym på hennes tv som är acceptabel. jag for upp beväpnad med en petflaska och bankade loss på väggen. hon sänkte direkt.
tur för henne.

senaste månaden har jag vaknat varenda dag (kväll) med panikångest.är jag inte totalt genomblöt av svett, liksom täcket, kudden och lakanet under mig, så kan jag inte andas och är förlamad i kramp. ibland behöver jag kissa direkt när jag kommit tillbaka hyfsat till mig själv, ibland inte.
hade ett tag en teori om att min rädsla för att kissa i sängen skapar paniken. men den håller nog inte. och även om den gjorde, kan jag inte bara vakna som folk, av att jag är nödig. måste jag vakna med full panik??
tydligen.
eller kanske inte. jag har ingen aning om varför det är såhär. vet bara att det är sjukt tjatigt att behöva börja så.
anstränga sig för att kunna ta kontrollen över andningen, långsamt räta ut kroppen, stappla ut i badrummet för att duscha mig till normal kroppstemperatur. stöka och byta täcken för att kunna somna om, lägga ut något extra över lakanet.

jag tycker inte livet är kul på det här sättet. jag förstår inte varför jag ska behöva orka med det.