Det här håller inte

livet känns bara som ett evigt pågående övergrepp.
allt som har hänt och händer och kommer hända kväver mig. jag har ingen att prata med. inga vänner i närheten som kan komma hit och lyssna och finnas.
det är inte enbart Deras fel. men ändå. riktiga vänner kan väl höra av sig? ställa upp lite? de vet hur jag är och hur jag har det...

skitdepression och skitliv och skitbitterhet och skitilska och skitpsyk och skitskitskit!

jag kämpar, kämpar, kämpar, men ingen kämpar med mig.
har en ny kontaktperson på psyk, som jag inte fått kontakt med på TVÅ veckor. för två veckor sen sa min sochandläggare att hon behöver olika sorters utlåtanden om mitt tillstånd för att genomföra utredningen och lämna en ansökan till kommunen, om behandlingshem, och det vidarebefodrade jag till min kontaktperson. igår som först svarade hon via mail att hon skulle kontakta min handläggare för att få upplysningar, men ett samtal med handläggaren avslöjar att kontaktpersonen inte ringt.
jag har ringt kontaktpersonens egen telefon, lämnat meddelanden där, mailat, ringt navets och psyks telefoner och lämat meddelanden... människan tar ändå sån god jävla tid på sig med att svara...
soc lovade att utredningen skulle vara gjord innan semestern, för att jag skulle slippa ovissheten över semestern. tack vare psyk är nu inte detta möjligt.

min lägenhet ser ut som skit. den stinker och jag har ingen aning om vad jag trampar i när jag går runt. jag duschar inte och jag orkar inte bry mig om petitesser som att byta trosor. jag går inte utanför dörren om jag inte behöver handla. jag har svårt att somna men när jag väl lyckas med det sover jag tills jag får ont i ryggen av att ligga. jag tar mig inte för ett enda dugg som är vettigt, det enda jag pallar är att läsa. surfa. chatta. jag har ingen motivation och ingen energi. precis all ork jag kan få ihop går åt till att äta ordentligt, kämpa och oroa mig. stressutslagen har ökat, igen.

jag vet snart inte vad jag gör.

Värdelöshet

så, i fredags träffade jag min nya läkare och kontaktperson på psyk.
tyckte jag fick bra respons, läkaren lyssnade på min vilja att göra mer utredningar. så det beslutades att jag ska få göra ett antal sådana. på villkor att jag är helt ren, från THC.
så två gånger i veckan kommer jag göra pisseprov. och jag får tilldelat sömnmedicin då, så jag har till nästa tillfälle med pisseprov. mixade känslor inför det. hade så jävla gärna viljat röka ner mig rejält En Sista Gång.
men det blev inte så. skulle ha blivit så samma kväll, men nej.
och hela den grejen har gjort mig rätt sur.

idag skulle jag då pissa, för andra gången. gjorde första i fredags, och det visade svagt på THC. kontaktpersonen trodde jag kunde vara ren redan denna vecka.
men jag pallade inte idag. inte alls. jag stängde av larmet och somnade om.
att passa såna möten... tror inte det kommer gå. inte kan jag motivera mig med sömnmediciner heller, för zopiklon gör varken till eller från.
ren kommer jag lyckas hålla mig ändå, men de vill ju bevaka det hela...
men jag känner mig sjukt värdelös. men jag vet hur det är med mig. med rutiner och mig. det går inte.
hur ska jag lyckas förklara det för kontaktpersonen då? och kommer hon tro mig eller kommer hon bara tro att det är ett sätt att slippa visa att jag rökt?
fan vet. får maila imorn...

imorn är det soc med...
dit måste jag. dit vill jag. och det är ingen rutin. inte än. så jag hoppas det går.
men skippar nog att sova inatt. för att vara på den säkra sidan att komma dit. har dessutom sovit hela dagen, så skulle inte lyckas heller.

men depressionen är över mig nu. sover hela dagarna, de flesta nätter, orkar inte ta mig för nåt vettigt, är bitter och håglös hela tiden och har ingen motivation till nåt.
vill supa och röka, det är allt.

fanskap.
den här sommaren kommer suga utan THC.

Inför psyk-vaka

när jag vaknade igår hade jag fått ett erbjudande om att låna pengar till en halva gräs och röka den i sällskap under kvällen. jag tackade nej med orden: "har läkarsamtal imorn och tänker hålla mig hemma och nykter".
och framåt kvällen igår så ångrade jag det beslutet så hårt, blev riktigt sur och bitter till slut. '
en rökare som tjurar ihop över ett missat tillfälle att röka ner sig?
nej.
läkarsamtal på psyk.
jag hatar psyk. det stället är så fruktansvärt mycket ångest för mig numer, efter alla vändor dit när jag pratat med störda läkare och blivit sviken av psykologer. innan terapisessioner har jag sällan kunnat sova, och nu gäller det ett samtal med en jävla läkare. jag visste att natten inte skulle innebära skön sömn, utan oro, ångest, sömnlöshet.
jag ville inte möta det själv och alltså ångrade jag beslutet att INTE åka till en vän och röka och prata och skratta och se film.
haft vettigare saker för mig än ångest, helt enkelt.
och det inser jag inte förrän jag legat i sängen och ryckt med benen och knakat med tårna och läst kapitel efter kapitel av "känn pulsen slå".

nu skiter jag i sängen och försök till sömn.
det är ingen som helst ide. jag kommer vara bättre förberedd för läkarsamtal om jag är vaken, än om jag ligger i mörkret och försöker sova.

jag undrar bara hur det kommer bli. hur jag kommer vara. under samtalet alltså.
sur, cynisk, tyst eller sammanbruten? alltihop eller helt likgiltig?
det kan bli precis hur som helst.

Standard-konversation

Jag: jag vill ha en kram, en fet och en bra film
Han: du kan ju höra av dig till han. du kanske har mer tur än jag
så har du ju dina 3 :P
Jag: ne för en kram är inte bara en kram för killar
Han: få tag på nån brud me fet då
Jag: för kräsen för brudar...
Han: ja då får du la sitta och krama dig själv. eliminerat alla andra så :P
Jag: eller så kan kåtdjuren skärpa till sig, komma hit, krama mig, mekka åt mig och dra på en bra film
Han: där har vi me en grej. varför e de bara du som ska få ut utav de? ;)
Jag: där har vi en annan grej, varför kan ingen annan än jag få ut tillräckligt av BARA kramar??
folk får ut så mycket av mig annars
ibland vill jag vara ego och njuta på mitt sätt
Han: ja jo. sist du va här så va de fortf du som tog initiativ till saker. hmm.. nu får jag tänka. inte helt säker på den gången. men gången innan de iaf =)
Jag: klart jag tog initativ
var inte det jag menade
menade att det vore fint att krama nån och veta att det är tillräckligt för honom också, slippa ha den där känslan av förhoppning på sig
Han: jag har inte haft några förhoppningar alls sista gångerna vi träffats. jag har varit inställd på att de inte ska bli något.
Jag: ja
och varför kan ingen vara inställd på bara kramar
varför kan ingen annan bara vilja ha närhet
MYS
och inte "mys"
handlar inte om dig och mig nu. utan om folk i allmänhet
bara ligga sked o kramas och andas
bara vara nära


VARFÖR KAN DET ALDRIG RÄCKA SÅ???


Jag: är trött på det, hur som helst...
Han: jag e rätt trött på att alla flickor man lär känna blir kära i en. e la typ samma sak fast på ett annat sätt funkar åt båda hållen fast mot tjejer e de kärlek och killar sex
Jag: idiotiskt alltihop
döda folk
och med kärleken får ni iaf knulla
jag får ALDRIG bara närhet
oavsett