jag känner mig rent fysiskt sjuk.
jag har influensasymptom, men har inte varit i närheten av någon människa med influensa, så det måste vara abstinens.
tre dagar helt utan efexor nu.
termostaten är helt paj, antingen fryser jag så jag är blå om fingrarna, och när jag då klär på mig, drar en filt över mig, blir jag snart feberhet och börjar svettas. tar jag av mig tröja eller filt börjar jag frysa igen. det finns inga mellanting. utom när jag har frossa. men då är det ju egentligen två extremer. sömnen är kaos, jag somnar ofta rätt snart när jag lagt mig tillrätta och blundar. men då vaknar jag istället flera gånger om. eller så sjunker jag bara in i något slags dvala. och jag drömmer mardrömmar, något som annars händer max en gång i halvåret.
dock har jag inte vaknat med panikångest sen jag gick ner till 12,5 mg om dagen, och det gick jag på i ungefär två veckor. minns inte när det hände innan det heller, så det har lugnat ner sig rejält. det vore helt underbart om jag får slippa det helt nu utan efexor. det tärde på mig så sanslöst.
men jag mår skit. är väldigt lättirriterad, och deprimerad, och känslig. blir gråtmild av väldigt lite. förutom det är jag väldigt avstängd känslomässigt, jag känner inte så mycket varma eller glada känslor för någon eller något. jag är väldigt skör, och väldigt labil.
att ha M där är verkligen skitjobbigt. jag känner inget för honom, möjligtvis skuldkänslor, lätt skepsism. jag kan inte reda ut om det handlar om att det sabbades under allt det här med pengarna, om det är att jag mår så åt helvete, om jag är rädd för att han ska dumpa mig för att det är jobbigt eller rädd att han faktiskt ska stanna kvar, eller om det är så att jag inte tror/känner att han är Den Rätte.
tänker dagligen på om det inte vore bäst att göra slut. jag har inget att ge honom nu, det blir bara en press, jag vet att han finns där och är kär i mig och vill ha mig, ha kontakt med mig, ha min bekräftelse och få bekräfta mig. jag klarar inte av att ta in det. och kan jag inte ge honom något vet jag inte vad meningen är.
men jag vägrar ändå fatta ett beslut i det här tillståndet. jag kan inte fatta ett beslut, för jag måste veta vad det är som det handlar om då. och jag har inte en susning. så igår på msn försökte jag förklara läget lite, och jag tror han tog min personliga status som en pik, och undrade om han skulle ge mig en paus. jag började nästan gråta av lättnad för att jag slapp be om det. han skrev en massa som jag inte kan ta in eller hantera, att han vill att jag ska må bra först och främst, även om det sårar honom, att om man verkligen tycker om någon får man ta det för vad det är och försöka släppa det man inte kan ta i. och så vidare.
jag vet inte om han förstår hur jag mår. om han kan relatera eller ta in det eller ens ana. men han förstod mitt behov. han skulle låta mig vara sa han. min lättnad är enorm. jag måste koncentrera mig på mig själv sa han. tack.
jag får se vad som känns när något börjar kännas bra igen.
om det sker när jag får mens, när jag är avgiftad från venlafaxin, när p-sprutorna börjar verka ordentligt eller när hösten kommer på allvar, det kan jag inte svara på. det är för mycket som stör nu helt enkelt, det finns inga svar, inget att veta.
jag följer bara en väns råd: Ge aldrig upp. Pausa bara i försöken.
- - -
på fredag klockan 11 ska jag till soc. angående behandlingshemmet.
jag blir vansinnig på deras strul.
först var det psyk som aldrig fick tummen ur anus och skickade iväg de papper som handläggaren behövde för att påbörja en utredning, en bedömning. så hon blev inte klar innan sin semester och lämnade över till en annan, som jag haft indirekt kontakt med när jag haft boendestöd. hon har inte hört av sig på hela sommaren, utan först på fredagen innan jag skulle till sagornas ö senast. det mötet skulle vara på tisdagen, och jag åkte på söndagen. så det fick jag ju avboka och istället lova att höra av mig när jag kom hem. nu kom jag ju hem mycket tidigare än jag tänkt, men väntade ändå med att ringa, eftersom jag inte alls var i form att ta i det då.
ringde förrförra fredagen för att meddelande den vikarierande handläggaren att hon kunde skicka en ny kallelse. fick lov att lämna ett meddelande då hon var ute på något uppdrag. förra veckan på torsdagen ringde jag upp igen för att se till att meddelandet verkligen gått fram (det brukar de inte göra) och då fick jag reda på att den handläggaren gått på semester i sin tur. det borde faktiskt den jag pratade med ha vetat och sagt till mig, eller så borde handläggaren kontaktat mig snarast och sagt det. men meddelandet kom väl inte fram, som vanligt.
jag bad istället om min första handläggare, och från henne fick jag höra att hon inte räknat med att återfå ärendet, hon trodde hon skulle ha ett vikariat men så hade hon blivit kvar längre, men det var meningen att den andra handläggaren skulle ha ärendet nu. hon undrade om jag ville vänta tills den andre kom tillbaka den 15 sept, jag sa tvärt nej, nu vill jg få det här gjort så det händer något snart.
då säger människan: "Ja vi får väl boka in ett möte då" med en suck och en hemskt besvärad ton. det gjorde ont.
riktigt jävla ont.
jag fick ett bra intryck av henne. och sen får jag det bemötandet. usch vad jag jobbig lilla jag är då! som behöver hjälp nu snarast och inte orkar vänta mycket längre om jag inte måste!
jag tappar det lilla hoppet jag fick efter första mötet med henne. det strular alltid, det blir alltid glapp i kommunikationen, jag blir aldrig ordentligt lyssnad på, tagen på allvar eller mänskligt, empatiskt bemött.
men fredag, då är det bokat, jag ska dit och jag ska ge all info jag har för att ansökan ska kunna skickas till kommunen snarast.
om kommunen säger nej, så kommer jag överreagera med flit och se till att det inte går att säga nej till mitt behov mer.
jag bryr mig inte om vad jag måste göra. för det enda jag bryr mig om är att jag MÅSTE bli tagen på allvar och få den hjälpen jag behöver och måste ha och fanimig har rätt till.
det är det enda som betyder något. ändamålet helgar de satans medlen.
- - -
jag känner mig fruktansvärt plågsamt ensam.
jag har umgåtts med Bror idag, vi åt lunchbuffé på en kina-restaurang och pratade allvar och skvaller och flum och filosofi. jag älskar honom. jag saknar honom. jag behövde verkligen hans sällskap idag. jag behövde min vän.
jag behöver fortfarande en vän. min vänner. jag är inte särskilt social men när jag är det vill jag ha någon att vara social med. jag vill kunna umgås och slappna av och prata av mig och flumma och tramsa och skratta och gråta och undra och fråga och vrida fram och tillbaka och berätta saker och få saker berättade för mig och leka med kameror, filmer, böcker, vad det nu än är som jag har gemensamt med den och den vännen...
jag är så jävla ensam.
jag har bara två som jag känner i den här staden. två kompisar. de är så jävla upptagna med sina familjer och liv hela tiden. och nej, jag tycker inte de ska släppa allt för min skull. men de kunde fan släppa något nån jävla gång ibland för min skull.
men jag orkar inte ens be om deras tid längre. för jag får den aldrig. det är alltid något annat, eller så glömmer de, bokar upp sig.
jag finns här. men var finns ni?
jo, i alla andra förbannade städer i resten av skitlandet.
jag saknar mina vänner och jag vill vara hos dem eller ha dem här.
jag är så jävla trött på att inte ha någon att vara med.
jag behöver sällskap, jag behöver nån att prata med och skratta med och kramas med och leka med.
men jag har nog varit för dålig på att visa det under alltför lång tid.
och nu febersvettas jag. ur både porer och ögon.
jag vill för helvete bryta ihop och gråta själen ur mig, men jag lägger locket på, någon eller något i mig lägger något lock på som jag inte vet var fan det finns annars. men så fort det absolut är i vägen kommer det och stänger in allt.
gråta över att min pärla ska bli pappa, över fin sång på någons bröllop som jag inte alls känner, över vackra, fina, underbara ord i en bok, det kan jag.
men över mig själv, för mig själv och min skit och mitt lidande?
nej. aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar