Smygande panik

låg.
ju mer jag tänker på hela grejen med att lyckas få den psykiatriska vård jag behöver, desto mer nedstämd blir jag.
idag hade min soc-handläggare ringt personalen. angående att jag fört fram frågan att få behandling genom någon annan instans än öppenpsyk. någon privat kanske, men ändå genom landstinget. vad som helst, bara jag slipper psyk. men ja, hon sa att det nog är för svårt att ordna, kostar för mycket etc.
det visste jag redan.
men jag tänkte att de kanske kunde skjuta till, om de nu vill att jag ska kunna få må bra och fungera ordentligt.

på måndag ska jag till Hab igen. de har förhoppningsvis lyckats få till ett samtal med psyk, och kan säga om de fortfarande tänker vägra hjälpa mig. jag hoppas nästan det. för då kanske någon annan måste ta över. jag vill så gärna slippa psyk. de har gjort mig precis lika illa som många personer som behandlat mig som skit och orsakat mig lika mycket skador som de innan försökte hjälpa mig med.

ringde min handläggare på försäkringskassan idag med. fick tala in ett meddelande, men det gjorde ju inte mig nåt. skulle ju höra av mig till henne nu under hösten, för att berätta hur det går med allt. men föreslog att hon kommer hit på möte istället, eller vi går dit. tycker det är bra om personalen är med också och kan hjälpa till att ge en bild av mitt liv.

var på min praktik förra veckan också. känns bra, kommer bli kul att vara där. den här veckan har jag varit sjuk, men ska dit på onsdag igen.

känns som att det var tillräckligt att tänka på, praktiken. och träningen.
men nu blir det så mycket annat igen. hab skulle även ta reda på mer om en särskild linje för aspergare som folkhögskolan här startat upp. något jag kanske kan börja i till nästa höst. och då behöver jag fråga f-kassan om jag kan få plugga på min aktivitetsersättning, eftersom jag inte kan ta fler studielån.
och då handlar allting plötsligt om framtiden. om var jag är om 1 år.
jag vill inte tänka så långt fram. framtiden ger mig panik. jag vill inte veta av den. den får komma sen.

framtiden gör mig modfälld.

det börjar nog bli lite för mycket för mig.
eller så inbillar jag mig bara det.
eller så blir jag rädd.

vilket som, så är jag inte så jävla glad ikväll. känner mig ensam och liten.

Händelser

det händer så mycket nu.

har börjat träna, bland annat.
en gång i veckan simmar jag. tisdagkvällar släcker man ner i simhallen under sista timmen av öppettiden, tänder ljus och spelar lugn musik. de har hela bassängen öppen enbart för motionssim. det är underbart.
och en gång i veckan tränar jag nere i det lilla gymmet i källaren. jag kör lite crosstrainer, lite vikter, lite gummiband, lite roddrörelser med en fjäderstång, mag- och ryggövningar på matta.

det är helt fantastiskt att jag äntligen kommit igång med det. inte bara för att jag totalt lessnat på att väga 100 kilo, utan för att jag alltid har viljat träna. jag vill inte bli smal, jag vill faktiskt vara muskulös. jag har den kroppstypen som skulle passa i det.
just nu räcker det alldeles utmärkt med 2 pass i veckan. men jag kommer uttöka det senare. ska försöka ta mig iväg till ett riktigt gym. mitt mål är att göra något varje dag. behöver inte vara så seriöst som att slita på ett gym, en lång, rejäl cykeltur eller en långpromenad i skapligt tempo räcker fint.

om en och en halv vecka ska jag också börja "jobba". kommunen har ett stallprojekt för unga tjejer med psykiska problem som pågår i 12 veckor, och jag ska följa med dem en gång i veckan till att börja med, i 10 veckor, och fota för kommunens räkning. dels för att dokumentera projektet som sådant, dels för att kunna visa framsteg i tjejernas utveckling, både med hästarna och med sig själva.

jag ser fram emot det, samtidigt som jag är nervös, rädd. prestationsångesten, rutinfobin, den sociala fobin, förmiddagsschema... det skrämmer mig, jag vet inte om jag kommer klara det. men jag ska verkligen försöka. jag ska ge mig själv den chansen.
har varit där på studiebesök, och jag blev så himla sugen på allt som har med hästar att göra. rykta, mocka, gosa, rida. det är ju en kanonchans jag får, få testa att jobba både med hästar och med foto. en av personalen kommer följa med mig de första gångerna, för att ge mig extra stöttning.
det ska bli spännande, rätt och slätt.

sen är det den ständiga kampen för att bli lyssnad på, tagen på allvar och få ordentlig behandling. personalen hjälper mig enormt mycket, och en av dem har börjat ha lite mer inriktade samtal med mig. så att jag får ventilera, lätta mitt hjärta. men de har ju egentligen ingen behandlingsbehörighet, detta är ett stödboende och inget behandlingshem.
vi kan inte gräva för djupt heller, eftersom vi inte vet vad vi kan komma att få upp. så jag måste få samtalsterapi från annat håll också.

när man får en neuropsykiatrisk diagnos, så är det Habiliteringen man kopplar in. de är inriktade på stöd och hjälp för olika sorters funktionshinder. så jag såg fram emot att dels få stöd från den sortens specialister, samt få annan behandling genom psykiatrin. men psykiatrin kunde inte agerat snabbare. de såg på min nya diagnos med glädje, och den vidriga läkare jag haft nu i ett år meddelade i somras att de inte kan hjälpa mig mer just nu. min asperger gör det - enligt henne och hennes team - för svårt att arbeta med mig. så hon sa att jag skulle jobba mer med min asperger, och kanske höra av mig igen om ett halvår.

Habiliteringen däremot, förstår inte riktigt vad det är de ska jobba med, med mig. de anser att jag har gott grepp om min asperger och vet mina styrkor och svagheter, hur jag fungerar och inte fungerar. och de problem jag upplever, anser de inte handlar om min asperger. ilskan, ångesten, melankolin, rutinproblemen... det är psykiatriska problem.
något jag vetat hela tiden, och var rädd för skulle försvinna in i aspergern. den är ju så konkret och bekväm att skylla på.
så nu försöker vi ändå få psykiatrin att ta itu med mig.

jag vet inte om jag tror på att det kommer lyckas. jag vet inte om jag tror på att jag någonsin kommer få något slags behandling som löser upp alla knutar och gör att jag kan få börja fungera så som jag vill kunna fungera. så som jag vet att jag skulle kunna fungera.
ibland vet jag inte ens om jag tror på att det faktiskt är något som hindrar mig.
tanken om att jag bara skulle vara en psykiatrisk hypokondriker har varit med mig under många år, och nu är den med mig dagligen.

men en hypokondriker vet ju inte att den är just en hypokondriker. den vet inte att den inbillar sig.
jag vet att det är mycket skit i bagaget, som jag måste få packa upp och ta på och sortera och sen hänga undan och låsa och slänga bort nyckeln, om jag ska kunna komma vidare.

ovanpå detta så är det ju allt strul med att bo där vi bor. jag trivs inte. trafiken, allt som ska åtgärdas i lägenheten, folket som skenar omkring precis utanför mitt fönster, stölderna... jag är paranoid och stressen är konstant högre än medel.
och sen det att jag bara bor här tre månader i taget, egentligen. var tredje månad gör soc en ny bedömning, de kan närsom helst komma fram till att jag inte längre har rätt att bo här. detta höjer stressen ytterligare några snäpp.

jag är tacksam för min personal. de är verkligen fantastiska människor allihop.
jag är så jävla glad att de finns där. och just nu är det bara de som jag låter finnas där. jag har väldigt lite kontakt med vänner och familj. jag har helt enkelt inte ork över att bry mig om dem särskilt mycket. jag bryr mig ju fortfarande om dem, men jag orkar inte lägga energi på att göra det så aktivt.

dels handlar det ju om att det lilla sociala jag behöver, får jag nu dagligen från personalen. förr kanske jag träffade någon i 2-3 timmar en gång i veckan, men nu är det dagligen kontakt med någon. den tiden jag inte spenderar med dem, vill jag ha helt för mig själv. för då sjunker alla intryck in, och de behöver få tid på sig för att sjunka in.
dels handlar det också om att jag numer hårdare sorterar ut vad jag kan ta in från andra. det händer som sagt väldigt mycket i mitt liv nu, vad som händer i andras liv kan jag inte ta in helt enkelt. det blir för mycket då. jag orkar inte. det är inte den sociala biten, utan mer informations-biten. jag orkar inte med mer information än den som kommer från mitt eget liv. deras problem, deras vardag, deras liv. det är deras, inte mitt. jag tar del av den väldigt lite numer. och det är ok, det får vara så. jag har ett dygnet runt-arbete med mig själv, varken jag eller någon annan kan begära att jag ska hinna med annat då.

istället för att få behovet av att isolera mig i flera veckor varannan månad, är det bättre att ligga lågt.

jag försöker samla energi till att få igång tecknandet och målandet igen. jag tar hjälp av personalen för det. jag tar hjälp av dem till allt möjligt, utnyttjar dem på alla sätt deras position tillåter. och de tillåter väldigt mycket.
den personalen jag har samtalen med satte ett ord på det hela härom veckan. när jag sa, att jag inte bara uppskattar att jag kan vända mig till dem med samtal som ska ringas, tider som ska bokas, saker i lägenheten som ska göras. utan att jag också sätter så stort värde på att de helt enkelt existerar, en trappa upp. jag kan ringa eller knacka på, fråga om vi ska ta en kaffe och bara sitta på trappen och röka, eller i soffan och snacka om ditt och datt och skratta.
hon sa: "det du känner, är trygghet".

ja, för första gången känner jag den tryggheten med andra. den där självklarheten, här är jag välkommen, här har jag all rätt i världen att få det jag behöver.
jag har aldrig känt den, under hela mitt liv. aldrig. inte hemma, med min familj, eller med mina vänner. det har alltid varit något som stört den tryggheten, den rättigheten.
jag började gråta när hon sade det ordet.

trygghet, det är allt jag längtar efter.
och den är ändå väldigt, väldigt skör här.

jag försöker hantera allt detta så gott jag alls kan.
det tar upp all min tid, verkligen.
Min Tid, och den är värd varenda sekund.

Ovetande

jag vill så gärna skriva här, eller där, eller var som helst.
men jag vet fan inte vad.
vad har hänt med mina ord? mitt språk? har man en beskärd del av det, och jag har skrivit slut på min?

jag vill skriva. teckna. måla.
jag vill få det utloppet igen. behöver det.
det var så lätt förr. jag kände kanske mer förr, även fast det var helt kaotiskt. nu känner jag inte så mycket, och det som känns mest, är ilskan. ständigt den där jävla ilskan.
Anger is a gift - men den är ingen gåva längre. jag kan inte använda den till något nu, den tär bara på mig.

vet fortfarande inte vad jag ska skriva. detta var nog allt.

Tillvänjning

jag försöker vänja mig.

vänja mig vid att höra steg i trapphuset. vid att folk glömmer sig eller inte har respekt i kroppen och smäller i ytterdörren, klampar i trappen. vid att höra steg ovanfrån. vid att bo på bottenplan.

vänja mig vid att det skakar i huset när lastbilarna drar förbi. vid att bli väckt av sirener från uttryckningsfordon. vid högljutt fyllesnack från folk som går förbi. vid att se folk genom mina fönster dagligen.

vänja mig vid att ingen vet något. vid att inte veta när allt måste packas igen för att man ska komma och byta golv. vid att om några veckor ska en snubbe in och byta ut fönster, ett i taget, ett fönster per vecka, på förmiddagarna. vid att behöva ha enbart en spånskiva och frigolit mellan mig och alla de där ljuden därute. vid att inte veta när jag får ett städskåp. vid att inte veta när jag får ett tittöga istället för ett hål rakt genom dörren. vid att inte veta när de kommer och tar bort rörelsedetektorn till larmet som var inkopplat innan, och lysrören i rummet. vid att inte veta om jag anses ha rätt att få byta ut köksluckor, spis och kyl/frys, byta standard, eftersom jag inte vet om vi räknas som "vanliga" hyresgäster hos bolaget. vid att inte veta när man kommer och renoverar mitt badrum - lagar hål i väggen, sätter en skena vid duschutrymmet eftersom vattnet rinner bort till tröskeln om jag inte lyckats få duschdraperiet ordentligt på plats. vid att inte ha ett kontrakt, vid att inte veta hur stor min lägenhet är, eller vad den kostar.

vänja mig vid att psyk nekar mig samtalsterapi, eftersom de anser att jag bara ska jobba med min asperger först och främst. vänja mig vid att hela jävla vården är uppbyggd på antingen eller, antingen psyksjuk, eller missbrukare, eller funktionsnedsatt. fast jag haft en terapiform i fyra år som försökte inbilla mig att det aldrig är antingen eller. vänja mig vid att min tid på det här stödboendet bara räknas på tre månader i taget.

vänja mig vid att vara absolut jävla längst ner på stegen, trots att det är mig hela jävla stegen handlar om. mig och de andra som bor här.

vänja mig vid att personalen finns där, stöttar mig i allt, står vid min sida i allt. vänja mig vid att de går att lita på, att de kämpar för mig och med mig. vänja mig vid att det finns människor i den här världen, det här samhället, som man kan räkna med, ty sig till, lita på.

vänja mig vid mig. hur jag tänker, känner, reagerar, tycker, hur jag fungerar.
vänja mig vid att leva.

Förändringar

längesedan jag skrev.
har ingen bra orsak till att jag inte skrivit. arg har jag varit så det räckt och blivit över till en hel befolkning, hänt saker har det gjort och jag har absolut haft ett behov av att föra ut tankar och känslor.
men saken är väl den, att jag nu har människor omkring mig dagligen som är till för just det, att ta emot mina tankar och känslor. min ilska, mina tvivel, min oro, min stress, min glädje, etc. så jag har helt enkelt vänt mig till dem när så har behövts. eftersom jag alltid varit ganska kass på att göra just det, vända mig till någon, så har jag nog mest skitit i att den här bloggen finns och istället verkligen satsat stenhårt på att vända mig till verkliga människor, som andas och skrattar mitt framför mina ögon. som inget hellre vill än finnas där för just mig.
jag vill verkligen använda min tid på det här stödboendet till att utvecklas på så många plan som möjligt, så det är vad jag gör.

och utvecklas gör jag verkligen. jag har fått in vissa rutiner. som att jag går upp vid 11. väckningen är schemalagd, och jag går oftast upp så fort mitt larm gått och personalen ringt. på min "lediga" dag på onsdagar, när personalen har handledning och planering och allt vad kallas, händer det ju såklart att jag drar mig längre. till 12 kanske. och helgerna går jag också upp senare. ingen schemalagd väckning då inte. några få gånger har det också hänt att jag, när personalen ringt, ställt om larmet någon timme extra. men det är liksom helt ok. men jag vaknar faktiskt ofta kring 11-tiden av mig själv även om jag inte blir väckt. och vid 2-3 på nätterna är det läggdags, då är jag sömnig. melatoninet hjälper ju såklart till, men tror verkligen att en fast väckningstid gör susen för dess effekt. detta har lett till att jag efter 28 år fått reda på hur mycket sömn jag behöver. 7-8 timmar, det vanliga.

jag diskar varje dag numer. istället för varannan vecka ungefär. jag diskar upp medan jag lagar mat, det gick nästan av sig självt att få in just det. innan har jag försökt så mycket att få in det där på något sätt, eftersom jag blev så less på att alltid behöva ta hand om ett diskberg och en skock bananflugor. men det sprack alltid, så som det alltid spruckit när jag försökt få in en rutin på egen hand. och det med disken har ju inte ens varit något jag tagit upp med personalen, inget som skrivits upp på mitt veckoschema. det bara gick helt plötsligt.

rutinerna och veckoschemat kommer sakta utökas, jag vill komma igång med att träna, få in daglig teckning/målarstund. ska väl börja gå upp tidigare och tidigare också. till hösten kanske jag ska börja på Ung Resurs, deras målarverkstad. städning regelbundet är också något som ska tränas in.

min sociala förmåga har blivit mycket bättre. eller kanske har den mest kommit tillbaka. de senaste åren har jag ju liksom inte haft någon direkt anledning att jobba på det sociala, jag har umgåtts när jag känt för det och då har det ofta sprungit iväg, blivit för mycket. sen var det ju DBT-gruppen också, men det var också väldigt sporadiskt. jag skolkade ju en hel del.
visst blir jag trött av det sociala nu med. men det är ju inte som att jag måste, egentligen. jag har min personaltid varje dag, och vi försöker göra något vettigt men det är inte heller tvunget. i början handlade det mest om att packa upp, sen om köket. jag hade väldigt höga krav på mig själv om den där tiden. men personalen talade mig till rätta och jag började inse att den tiden är just Min tid, jag får välja att göra precis vad jag vill med den. jag behöver inte vara duktig på den, inte göra något vettigt, inte åstadkomma något, inte prestera. det är lika ok att avboka och ta en promenad istället, eller avboka och inte göra nåt, eller bara snacka lite över en cigg, eller avboka och åka och handla/fika med mamma eller någon.
det är ok, allt är ok. personalen är egentligen glad så länge jag tar mig ur sängen och utanför dörren.

sen är det ju boende-aktiviteterna tre gånger i veckan. matlagning, fysisk aktivitet av nåt slag, och till helgen är det fritt och sporadiskt vad vi vill hitta på. de två andra tjejerna är bra, jag gillar dem. den ena är lite påfrestande, hon har ganska grav ADHD. men hon rår inte för det, jag vet ju att hon inte snackar i 190 eller är allmänt överenergisk för att vara elak, och man får säga åt henne, det har hon sagt. hon gör så gott hon kan och jag kan stå ut med det.
den andra tjejen är också fin, flummig, galen, har massa påhitt och kör med fåniga röster och allt sådant där. hon har fått igång mig också med att tramsa och fjanta loss.

jag har blivit lite bättre på att lyssna på när kropp och hjärna säger ifrån. fick ett bakslag i april, efter allt ståhej i mars med släktkalas till höger och vänster. då tog det stopp. men det var ju också bara vad som var att vänta, "vanligt" folk blir också trötta av så pass mycket umgänge. så då jag fick ledigt några dagar, behövde bara visa mig för personalen en snabbis en gång om dagen. vila upp mig. den där isoleringen jag alltid behövt och alltid kört med i perioder, bara det att det blev kortare än jag själv valt annars. men det är också till det bättre. att isolera mig i månader är ingen bra grej, egentligen. fast det är vad jag helst vill. det är liksom helt ok att jag inte är med på alla aktiviteter, det är bättre att jag skippar en eller två gånger istället för att gå på ren vilja och sen tar det tvärstopp. för jag vill ju gärna vara med. jag uppskattar de där gemensamma tiderna, de där aktiviteterna, men jag funkar ju så att jag behöver paus från intryck ibland, och jag blir bättre på att se de signalerna tidigare, så att den där pausen inte kommer som en tvärnit och behöver vara mycket längre.

så, det här med stödboende funkar verkligen bra. det gör stor nytta för mig.

kontakten med habiliteringen har kommit igång. de avbokade tre gånger i rad och jag var heligt förbannad på dem, men till slut kom jag dit. och fick ett bra intryck av de två jag träffade. introduktionsmöte, hur ska vi jobba, vad vill jag ha av dem.
vi ska gå igenom min utredning gemensamt, vi ska ta reda på hur just min asperger ser ut. sen ska vi jobba med mina problem, dels de som just aspergern orsakar, och sen vill jag ju ha seriös terapi igen. jag sa att jag vill ha hjälp med att ta fram minnen från min barndom, eftersom jag är säker på att mycket handlar om den. jag vill ha hjälp med rent praktiska grejer, tandkort, skjuta upp CSN-återbetalningar och liknande. sa att jag är rädd att man ska bortse från mina psykiska problem bara för den nya diagnosens skull, men de sade båda två att det inte är någon risk att det händer.
ska dit i början av juni igen.

fram till dess är det väldigt mycket på gång. den myndighet som styr över sådan här verksamhet, stödboenden, gruppboenden etc, har bestämt att detta boendets utformning och placering inte är ultimat, så nu ska vi flytta. hela den grejen är helt åt helvete på de allra flesta vis, men någon gång kanske det blir bra. men i stort sett det enda vi vet är vart vi ska flytta. jag vet inte när. men soc-chefen sa "om tre veckor" för tre veckor sen. bara det att huset vi ska till har använts som kontor i många år, så standarden ska ju återanpassas till lägenhetsform, tillstånd behöver ändras, en massa el ska dras om. sen är det ju att lösa vilken lägenhet som ska ges till vem också. den tredje tjejen flyttar inte med, men vi två andra måste komma fram till något. det finns två ettor och en tvåa, vindsvåning, och båda två sa vi från början att vi vägrar sätta oss i ettor igen. och ettorna går verkligen inte att göra om till vettiga tvåor hur gärna jag än vill det. så det blir väl lottning.

detta är jävligt stressande för mig, och jag har varit sådär sjukt arg som bara jag kan vara. soc lyssnar inte på oss, skiter i vår åsikt, och jag kan inte lita på ett ord från dem. personalen har inte mer svar än vad vi har, och det tär på oss allihop. men de är ju åtminstone på vår sida, och förstår fullkomligt hur vi känner och anser att vi reagerar sunt. de ger oss också mycket bekräftelse på hur väl vi tydligen ändå tar det hela, och ja, bekräftelse på det stora hela. förra veckan när vi var på udden och spelade kubb gav en av personalen oss varsin chockladkaka, för "ni behöver lite uppmuntran tycker jag".
jag blir gråtmild av tacksamhet för dem.

jag vill bara ha flytten avklarad. för jag vill få slappna av och komma till rätta igen, som jag gjorde när jag flyttat hit. det kändes som om jag var lugn då, för första gången på flera år. och så denna stressen igen.
och sen alla tankar som den här reaktionen skapar. tvivlet på att jag vill leva i ett samhälle där det går till på det här viset, tvivel på att jag vill leva över huvud taget, ja, alla de där gamla, välkända tankarna är i omlopp igen.

jag vill få ordning på mitt liv och min tillvaro, men jag vet inte om det någonsin får bli så. om jag någonsin får känna att det här med att Leva är något jag verkligen vill.

men allting ska få sin chans. jag kan lika gärna kämpa för min skull som att ge upp för min skull.
för nu, åtminstone.

nu.
det har alltid handlat om bara, bara nu.
jag kör vidare med ett gäng "nu" till.

Inbillningstvivel

snön faller. jag sopar min trapp.
jag trodde jag skulle tröttna på det, men det är något jag verkligen vill. sopa trappen fri från snö, för att slippa att den trycks samman och blir till isiga knölar, slippa släpa in mer snö än nödvändigt, som smälter och blöter ner min hall.

imorn får jag resultatet.
jag vet inte vad det kommer visa, OM det kommer visa något alls.
varför skulle det visa något?
varför skulle jag ha det ena eller det andra, eller något alls?

det där tvivlet har alltid plågat mig.
å ena sidan den fulla övertygelsen, Vetskapen, om att det är något inuti, i skallen eller själen, som inte stämmer. ångest, depressioner, ständig hopplöshet, rutinfobi, låg eller icke-existerande självkänsla, jagkänsla, vill inget, kan inget, hoppas inget.
det är något som inte stämmer, det finns en orsak, det finns en förklaring. hjälp mig hitta den, förklara för mig.

å andra sidan, jag kanske bara är en psykisk hypokondriker. jag kanske inbillar både mig själv och alla andra att det är något som inte stämmer. jag kanske manipulerar alla och envar och mig själv. jag kanske låtsas, fejkar, ljuger. jag kanske bara är i extremt stort behov av uppmärksamhet, kanske jag bara försöker få den på alla sätt som finns.
eller så är jag lat. lat och oduglig och en parasit. jag vill leva men inte förtjäna att leva. vill leva på andra. vill ha ett ställe att bo på och mat på bordet och en hel del nöjen, men utan att själv behöva stå för det. psykiska problem att skylla på ordnar detta för mig.

kan det vara möjligt?
jag vet inte. jag har ju aldrig blivit nöjd med det jag fått höra av de där proffsen. det har aldrig dugit.
men är de proffs? och vad har jag egentligen fått höra? hur sattes den diagnosen jag har? hur har jag bemötts?

jag vet att jag egentligen helst vill slippa. slippa kämpa, slippa gräva, slippa allt. slippa göra si eller så. slippa behöva det eller det. slippa vara med. slippa krav, måsten, borden, tider, scheman, rutiner, struktur.
många gånger känner jag bara att jag försöker anpassa mig till något som jag över huvud taget inte har något som helst intresse av att anpassa mig till.
Livet.
jag valde det inte. jag fick ingen inbjudan, som jag kunde tacka vare sig ja eller nej till. jag sattes här. helt utan något att säga till om. och nu tvingas jag leva det. och jag tvingas leva det på andras vis. jag bad inte om att få komma hit, ändå måste jag göra si eller så.
varför?
varför är jag här? vad är meningen? vad ska det vara bra för? vad får jag ut av det?

det är inte mina krav. inte mina rutiner. inte mina måsten. inte mina scheman. inte min struktur.
jag har egna av dessa, men de duger inte inför andra. det finns åsikter om precis allt. helt i onödan. det är mitt liv, som jag lever exakt så som jag önskar.
men det går inte. det går inte. det går inte.
så varför, över huvud taget?
jag försöker verkligen stenhårt, ge allt en chans, vända och vrida och försöka hitta de sätten utifrån som är acceptabla för mitt eget sätt inuti. försöker hitta en metod, en väg, de alternativ som fungerar för Mig.
men det går inte sådär jättebra.
fick jag helt och hållet välja, skulle jag gömma mig. fly, dra långt bort. och vad är meningen med ett liv i undanflykt, i landsflykt, i skymundan?
varför alls leva om jag ska leva på det viset?

jag har huvudvärk.
jag är nervös, spänd, orolig för imorgon.
vad kommer utredningen visa? kommer den visa något alls?

är jag lat, en parasit, eller är det något som verkligen inte stämmer?
går det att åtgärda? är det så att det är något jag verkligen inte kan?
måste jag alltid leva så här?
i ständig kamp för att acceptera?

helvetes jävla...

En smak av Framtidstro

på tisdag börjar den.
min utredning. den som äntligen ska gå till botten med allt som i nuläget finns tillgängligt.
det kommer bli intensivt, det kommer bli krävande, men det kommer finnas ett svar i slutet.
äntligen kommer jag få svart på vitt vad det handlar om. exakt hur svaret ser ut kan jag inte veta. det kan visa att den diagnos jag redan har stämmer, men då har man åtminstone bevisat det. diagnosen kommer inte längre vara grundad på två vanliga samtal, 5 olika sjukintyg samt ett "försök att läsa min journal".
och kanske kommer resultatet visa på ytterligare problematik. kanske kommer inget nytt dyka upp.
men jag kommer åtminstone veta.
och då kan jag gå vidare.

jag trivs. fan, som jag trivs!
jag har ännu ingen ordning eller struktur i hemmet. de enda ställen som är som de är menade att vara är mitt sovrum och datahörnan. resten kan verkligen vänta. mina böcker och mitt material ska ställas på plats. hörnan för min konst och mitt skrivande ska göras i ordning. köket ska målas om och sedan ordnas, möbleras.
jag har tid.
här kan jag landa.

jag tror på det. och för första gången på så oerhört länge, vågar jag verkligen tro också.
jag lär känna personalen, jag berättar om mig själv, jag har redan vågat be om att de ska sätta sig ner och lyssna på mig när jag spyr ur mig bitterhet över system som inte är främjande för någon i min situation. och de lyssnar. de kommer inte med plattityder, de kommer inte med överslätande fraser. de ser på mig, de lyssnar, de förstår, de respekterar, de validerar. jag får tycka så, jag får känna så. och sen gör de vad de kan för att hjälpa mig, med det som går att hjälpas.

jag trodde det skulle bli hemskt svårt att alls ta kontakt. men jag har redan två kvällar suttit hos dem, flera timmar, och pratat, pratat. om det jag behöver hjälp med, om min katt. om vad jag gillar att göra, om hur det fungerar. om deras jobb, om samhället. jag tänker - om jag söker mig till dem när det bara är för nöjes skull, om jag vänjer mig vid att helt enkelt umgås med dem, blir det mycket lättare att vända mig till dem när det är kris. när det behövs som mest.

än har vi inte börjat strukturera min vardag. själva boendet står själv under omstrukturering. jag har inget emot att det dröjer med att vi tar tag i min situation på allvar. jag vet ju inte ens var jag ska börja. så vi tar en sak i taget. fyller på vartefter. jag gillar verkligen mina kontaktpersoner, de har verkligen tagit emot mig och jag ser att de kommer finnas där. vi kommer börja smått med att styra upp det i mitt hem. efter utredningen vet vi alla mer vad vi ska fokusera mest på.

än så länge kan jag bara landa.
och det enda stora strulet som varit har jag själv släppt, jag förstår att det inte är något jag kan rå på, jag har lämnat över det till de som möjligtvis kan rå på det. det kommer ordna sig.
men hur en så pass stor myndighet kan ha ett så pass snett system, hur man kan betala ut de pengar man ska ha till sitt boende i efterhand, inte inför, när alla hyresvärdar i hela landet driver in hyrorna i förhand, det är något jag inte kan förstå, men heller inget jag kan göra nåt åt.
det är skit och jag blir bitter och arg, men andra får lösa det.

visst, jag är stressad och orolig och allt det där som jag alltid är. det som ligger under allt.
men det är så. jag är sån, det finns helt logiska orsaker till det. men det är inte helt överväldigande nu. jag känner mig lite lättare om hjärtat.

när jag satt på informationssamtalet idag, inför utredning, och pratade om hur glad jag är över att äntligen få göra den, brast det nästan för mig. tacksamheten. lättnaden.

jag vågar knappt erkänna det, men jag erkänner det ändå. smakar på det. ger det substans.
jag börjar få framtidstro.