jag och min pappa.
där har vi den relationen i mitt livs hela historia som är mest komplicerad, mest intensiv, mest fucked up.
jag känner det som att jag aldrig kommer komma ifrån all skit han skapat i mig. alla spår hans egen kaotiska personlighet satt i mig.
i fredags natt åt vi tillsammans av första koket av de kräftor vi tog upp på dagens fiskepremiär.
och vi pratade om M, att han inte alls är orolig för att M ska vara en dålig kille, utan att han är orolig för att jag ska sluta vara jag och helt och hållet gå upp i M och hans liv. att det inte ska bli en gemensam familj, utan bara familjen M. pappa vet hur jag gjort förr, så hans oro är helt befogad.
men när han pratar om att han vill att jag ska fortsätta med mitt liv så kommer obehaget. han pratar om den bilden han har av mig, som den mest potentiella av hans tre döttrar. den han har högst tankar om, och störst frustration över att jag inte kommer nånstans.
jag berättar om hur jag nu rent logiskt vet att jag är värd mer, värd att älska mig själv, värd ett liv. att även om jag inte känner det, så vet jag numer att jag ska vara den viktigaste människan i mitt liv, att jag ska älska mig själv och njuta av att leva och vara jag.
och när pappa säger allt det han säger, så får jaga andnöd. en känsla av obehag.
jag vet att jag kan göra precis vad jag vill, bli allt jag någonsin kan få för mig. jag har möjligheter, jag har potential, talang, gåva.
hela jävla världen ligger för mina förbannade fötter.
problemet är att jag inte känner att det finns något jag vill.
fel.
jag vet inte, har inte en endaste blekaste susning av en aning om vad jag vill.
fel igen.
jag vill ingenting. jag vill bara få vara ifred. bo i min stuga i skogen, inte jobba, inte ha med andra människor att göra, förutom mina vänner, förutom när jag själv så önskar.
och inte heller det är rätt.
allt jag vill, har jag helt förlorat tron på. jag drömmer inte längre, för jag tror inte nånstans på att ens en sjättedel av de drömmarna ska bli så mycket som till hälften uppfyllda.
jag har gett upp så jävla hårt, och jag vill bara få vara ifred.
M sa, att han inte alls tror att jag inte har nån framtidstro. jag behöver bara ett mål.
"hur hittar man det målet då?
han säger också att jag kan lära mig att fokusera och koncentrera mig. om jag bara hittar något jag verkligen vill fokusera på.
jag sa att förr när jag gjorde en teckning, då hade jag inga problem alls med att gå in i den och lägga all tid och energi och fokus på att få den att bli som jag ville.
men inte ens det har jag i dag. jag orkar skissa. jag orkar börja med att lägga all fokus på att göra en teckning riktigt välgjord. men sen faller det. jag orkar inte koncentrera mig, orkar inte bry mig. jag har inte motivationen längre, inte ens att teckna något till fulländning fyller mig med mening längre.
jag tror det egentligen är därför jag fotar. faktiskt. glöm allt snack om att det är ett alternativ på grund av blockaden i tecknandet och måleriet, att det är ett sätt för mig att få göra ett intryck, inte bara uttrycka mig. glöm det där med att jag fotar för att få visa vad jag anser vackert med världen.
jag fotar för att det är enklast. för att det kräver minsta möjliga ansträngning av mig.
jag skulle kunna lära mig precis allt men jag gör det inte. varför skulle jag? vad är meningen?
jag har gett upp.
och att då höra pappa berätta om sina tankar om mig och min potential... det kväver mig och tynger mig och får mig - som med allt annat som gäller honom - att bara vilja göra tvärtom. att ännu mer skita i allt.
han säger: "jag tycker inte jag har för höga krav, det jag önskar av din framtid är helt rimligt med tanke på vad du har möjlighet till"
kära pappa, dina höga krav på mig oavsett min potential har gjort mig till vad jag är idag.
jag fick panikångest av att skolka, ifall du skulle få reda på det. trots att jag var i så jävla uselt skick vissa dagar - så att det där med att åka till skolan och följa schemat och göra alla uppgifter som lades för mig helt enkelt bara inte var ett alternativ - så fick rädslan för att du skulle upptäcka det, och det dåliga samvetet över att jag inte orkade prestera och vara duktig, mig att bli lika slutkörd och ångestfylld som en dag i skolan i det tillståndet skulle gjort.
min prestationsångest får mig att undvika att göra något alls som nån annan kan se och bedöma. utom sånt jag helt säkert, av mig själv, vet att jag kan. men även det blir jobbigt om det är nån i närheten som jag hemskt gärna vill ska tycka om det jag gör, eller nån jag känner inte gillar mig. någon jag är trygg med och känner väl är det inga problem med. men minsta osäkerhet kring andra människor får mig att tacka nej till en tv-spelsturnering, att laga middag, att säga vad jag tycker, att redogöra för något, att röra mig, att göra nåt alls.
prestationsångest, jag är så sjukt känslig för krav och press och förväntningar att jag inte gör ett dugg.
tack pappa.
att få höra hur jävla duktig och smart jag är, vilken potential jag har, får mig bara att bli förbannad, uppgiven, håglös.
jag påstår inte att jag är ett geni, jag är smart men inte så jävla smart, men jag känner igen mig så sjukt mycket i Will Hunting i filmen med samma namn. hur han kvävs av alla andra människors förväntningar.
"fuck it, how is it that i always owe this to myself?"
varför måste jag göra så jävla mycket av alla mina gåvor och möjligheter?
jag vill inte!
jag kan inte!
jag tror för fan inte på ett skit längre, jag hatar mänskligheten och all skit vi gör, världen vi har skapat, jag vill inte vara med!
M sa: "jag är helt säker på att du visst har en bild av hur du vill att ditt liv ska se ut om 10 år"
jag var tyst en stund. försökte. jag tänkte på de drömmar jag hade en gång. men det blev svart, som vanligt.
"på samma sätt som det gör nu?"
ett snett litet leende.
jag skojar inte.
jag har inget emot att leva på f-kassan, inget emot att ha så pass ont om pengar att jag alltid måste be om några hundra extra av min mor, att få panik över hur jag ska ha råd att hitta på något extra, något kul, något utöver att sitta hemma och kedjeröka och se till att det finns mat och nyttomedel till mig och katten, och batterier till kameran. jag har inget emot att störa sönder mig på alla jävla grannar.
(JO det har jag men vad fan har jag för val? det finns inga små hus att hyra som har varmhyra eller är åretruntboende eller ligger så jag inte måste planera buss en hel dag)
jag har inget emot att leva helt planlöst, helt utan rutiner och mål och vad fan som helst som alla andra påstår ger livet mer innehåll och kvalitet.
jag begär inte ett skit. jag vill bara få vara ifred.
jag vill inte ens ha ett behandlingshem. jag vill inte kämpa och dessikera och utreda och utvecklas.
jag vill stå stilla, här i mitt nu.
utan minnen av det förflutna och med den fulla övertygelsen om att framtiden inte finns.
- - - - - -
jag hade tänkt skriva om nåt annat, nåt mer. jag hade tänkt skriva om hur hela min tillvaro påverkas av hur det var att växa upp med Tyrannosaurus Dad.
men det får bli ett annat inlägg.
det finns ju där hela tiden, så det finns gott om tillfällen att skriva om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar