att inse saker och ting om sina så kallade vänner, är jävligt påfrestande men absolut inget jag vill undvika. sanningen tär, men ger så otroligt mycket mer än illusionerna. hur verkliga illusionerna än tycks vara.
sista tiden har det nog varit lite väl mycket av insikterna, dock.
#1: någon jag betraktat som vän sen gott och väl fyra år tillbaka ställde plötsligt ett ultimatum.
om jag inte skulle kunna umgås med och respektera hans flickvän, så skulle inte heller han och jag kunna umgås. för därmed skulle jag inte respektera dem och alltså inte honom.
jag var jätteglad åt att han funnit sin kärlek. såg fram emot att få träffa henne. såg fram emot att kunna träffa honom mer, då han skulle flytta närmare.
men ultimatum ställer jag inte upp på. särskilt inte när det gäller en sådan nära vän som han varit, som jag varit. särskilt inte när jag aldrig träffat tjejen och omöjligt kan veta vad jag kommer tycka om henne, om vi alls kommer komma överens, om hon har den sortens personlighet och attityd jag kan respektera. att kunna respektera honom och att hon är hans val, det är däremot inga problem för mig.
men nu tappade jag helt och hållet sugen. vänner som ställer ultimatum kan jag inte respektera. sen om han gjorde det på grund av henne eller sig själv, det är fullkomligt oväsentligt.
dessutom blev jag helt på det klara med vilken självupptagen person han också är. han reagerade nämligen inte alls när jag berättade om kärleken jag funnit. utan vände in det hela på sin kärlek. inte ens när jag påpekade att jag blev ledsen över hans brist på engagemang samt hur hans ultimatum stank, kommenterade han det hela.
att jag har missat detta under fyra år beror nog mest på att han varit kär i mig under större delen av den tiden samt att jag tidigare var en person som brydde mig mycket om andra, men väldigt lite om mig själv.
snipp snapp snut, så var den relationen slut.
#2: min syster, denna eviga källa till konflikter. hon har flera gånger totalt uteslutit mig från sitt liv. blockerat mig på diverse sajter, vägrat svara på samtal och sms etc. senaste gångerna har det varit på grund av mitt cannabisbruk. jag förstår till viss del hennes motvilja inför droger, och jag har aldrig pratat med henne påverkad, aldrig någonsin träffat henne påverkad.
utom av alkohol eller bens, men det är ju tydligen helt ok...
ändå kan hon inte acceptera att jag lever mitt liv som jag vill hemma i min egen lägenhet. förra gången bröt hon kontakten eftersom det tydligen var fel av mig att röka så nära hennes födelsedag, nu senaste var det tydligen för nära hennes sons dop. trots att det aldrig skulle varit tal om att jag dykt upp på vare sig dopet eller kalaset berusad.
den senaste gången fick jag nog. jag har ingen lust att vara helt tillgänglig igen så fort hon har svalnat och behagar höra av sig. har ingen lust att finnas och lyssna när jag när som helst kan knuffas ut ur hennes liv. särskilt inte som jag aldrig får höra något slags ursäkt från henne, inte minsta antydan till förlåt, det pratas aldrig ut om saken, det reds aldrig ut. jag har hittills bara funnit mig i att sparkas undan och tas tillbaka helt på hennes villkor.
hon har börjat höra av sig igen, gett mig tillgång till hennes liv igen. jag tar den inte. inte helt, inte som förr, inte innerligt. jag gör det mest för att få veta något om hur min systerson har det. och det kommer jag heller aldrig mer kunna engagera mig helhjärtat i, eftersom jag aldrig vet när han kommer ryckas undan för mig nästa gång.
också hon är en fruktansvärt egocentrisk människa. något jag vetat om tidigare, till och med irriterat mig på, men eftersom jag brytt mig och älskat henne så starkt har jag sett förbi det. nu gör jag inte det längre.
när hon söker kontakt med mig skriver hon "din bög", "usch", humoristiska citat, etc. aldrig "hej vad gör du?"
hon är på om att jag ska följa hennes fotoblogg, men kan inte ens sätta mitt BDB-konto underbevakning. när jag säger något om att jag är med min älskling gör hon sig lustig och drygar sig.
hon är dryg hela tiden.
visst har vi alltid haft kontakt mycket på det sättet, och hon tycker väl att det är bästa sättet för oss att hitta tillbaka igen, men det är inte ok denna gången, och att en 20-åring inte fattar att hon kanske ska testa en annan teknik någon gång, det är direkt skrämmande.
jag hör aldrig av mig till henne, och jag nappar aldrig på hennes drygheter. borde inte behöva säga hur less jag är på hennes attityd, men det blir bara tydligare att jag måste.
det är dock hemskt skönt att bry mig så lite om henne som jag gör nu. ingen av mina systrar når mig längre. de har bränt sina broar så många gånger om.
jag är utsliten på dem.
det gjorde ordentligt ont i början när min lillasyster tog avstånd. hon är en kul människa, smart, vi har mycket gemensamt i det kreativa och i det psykiska. flera gånger har jag gråtit mig helt tom och blivit väldigt deprimerad av saknaden efter henne, men efter så många gånger av precis samma beteende, så sluter man sig. man kan bara bli sårad SÅ många gånger av någon innan man slutar känna så starkt.
en simpel försvarsmekanism.
#3: den här personen vet jag inte egentligen vad jag tycker om. kanske är allt för konstigt och känsligt nu. kanske kommer det alltid vara så. jag älskade henne och jag vill fortfarande älska henne. och jag trodde det skulle gå. men så fick jag ett mail med en så otroligt onödig och tråkig ton...
ordet jag använder har varit 70% skämtsamt menat, 20% för enkelhetens skull och 10% för att det är så jag vet att det kommer bli, med tanke på känslor och situation och relation.
hon hade inte behövt ha den attityden... att jag skulle sättas på plats och läras veta hut. hon har verkligen ingen orsak att känna det som att jag tar över, vill ta hennes plats. det varken kan eller vill jag, och att hon fått för sig att det är möjligt, från min sida, svider mest av allt. svider mer än hennes tystnad. innan jag längtade jag tills allting normaliserat sig och vi skulle kunna umgås igen. nu känns det som att det gör detsamma, nej, som att jag hellre slipper henne.
situationen är svår och jobbig och ovan. dock är den oundviklig. någon måste lära sig att leva med det.
antagligen båda två.
kommer dock inte ifrån känslan eller tanken att jag offrat en vänskap för ett förhållande... jag vet ännu inte om det är så det kommer bli, men jag vet att jag aldrig menade att det var så det skulle bli.
kort sagt: relationer gör mig fullkomligt utmattad.
