Jag hatar honom
Jag hatar honom
Jag hatar honom
Jag hatar honom
Jag hatar honom
Jag älskar honom
27 september 2014
26 september 2014
Närhet
Lillstrumpa:
"Dina närmaste relationer, har du med människor du sällan träffar."
Precis så är det. En klockren iakttagelse.
"Dina närmaste relationer, har du med människor du sällan träffar."
Precis så är det. En klockren iakttagelse.
24 september 2014
Insikt som ett slag
Insikt. Helt plötsligt slog den mig, slog mig till golvet, slog andan ur mig.
Jag har under en viss tid försökt få mig själv att minnas och erkänna något jag var med om, för många, många år sen.
En våldtäkt.
Jag började skriva ner händelsen för längesedan, men klarade inte av att avsluta. För några månader sen hittade jag texten på min dator och började läsa, men klarade inte av att läsa klart.
Jag har försökt återberätta det hela för mig själv, tyst i mitt huvud, men alltid, varenda gång, fastnat i skuldbeläggande, självhat, att jag idiotförklarar mig själv, att jag kommer fram till att det inte kan ha varit våldtäkt - jag var med på det, jag ville det...
Allt sånt där, klassiskt tankesätt från ett våldtäktsoffer.
Samtidigt som detta arbete har pågått, har jag försökt komma på varför i helvete jag alltid har fyllesex.
Finns det någon i min närhet när jag är full, så har vi sex. Ofelbart.
Senast min bästa vän, min låtsasbror. Jag har dragits med självhat sedan dess, eftersom jag så innerligt hatar när det blir sådär. Jag förstår inte det beteendet hos mig själv, och jag mår verkligen, verkligen inte bra av det.
En kompis som det hände med, sa i efterhand att han kände sig snudd på våldtagen av mig.
Snudd på våldtagen.
Och nu, som en blixt från klar himmel, så föll allting på plats.
Plötsligt förstår jag varför det sker.
Våldtäkten hände på fyllan.
Innan det hade jag aldrig fyllesex. Det bara skedde inte.
Det började efter våldtäkten.
Det handlar väl om något slags återupplevande. Där det är jag som tar initiativet, är drivande, och därmed har kontroll. Hur dyngrak jag än är, hur bräcklig kontrollen än är, så är det jag som ser till att det händer. Jag är med på det, ingen utsätter mig för det.
Jag utsätter mig själv.
Jag vet inte varför jag inte förstått detta innan, varför jag inte sett detta innan.
Jag är på inga sätt obekant med vad en våldtäkt kan ställa med i hjärnan hos offren.
Men jag har väl inte varit redo att inse. Inte varit mogen att ta emot den vetskapen.
Nu vet jag, nu förstår jag.
Kanske är det ett steg på vägen mot att bearbeta det.
Jag har under en viss tid försökt få mig själv att minnas och erkänna något jag var med om, för många, många år sen.
En våldtäkt.
Jag började skriva ner händelsen för längesedan, men klarade inte av att avsluta. För några månader sen hittade jag texten på min dator och började läsa, men klarade inte av att läsa klart.
Jag har försökt återberätta det hela för mig själv, tyst i mitt huvud, men alltid, varenda gång, fastnat i skuldbeläggande, självhat, att jag idiotförklarar mig själv, att jag kommer fram till att det inte kan ha varit våldtäkt - jag var med på det, jag ville det...
Allt sånt där, klassiskt tankesätt från ett våldtäktsoffer.
Samtidigt som detta arbete har pågått, har jag försökt komma på varför i helvete jag alltid har fyllesex.
Finns det någon i min närhet när jag är full, så har vi sex. Ofelbart.
Senast min bästa vän, min låtsasbror. Jag har dragits med självhat sedan dess, eftersom jag så innerligt hatar när det blir sådär. Jag förstår inte det beteendet hos mig själv, och jag mår verkligen, verkligen inte bra av det.
En kompis som det hände med, sa i efterhand att han kände sig snudd på våldtagen av mig.
Snudd på våldtagen.
Och nu, som en blixt från klar himmel, så föll allting på plats.
Plötsligt förstår jag varför det sker.
Våldtäkten hände på fyllan.
Innan det hade jag aldrig fyllesex. Det bara skedde inte.
Det började efter våldtäkten.
Det handlar väl om något slags återupplevande. Där det är jag som tar initiativet, är drivande, och därmed har kontroll. Hur dyngrak jag än är, hur bräcklig kontrollen än är, så är det jag som ser till att det händer. Jag är med på det, ingen utsätter mig för det.
Jag utsätter mig själv.
Jag vet inte varför jag inte förstått detta innan, varför jag inte sett detta innan.
Jag är på inga sätt obekant med vad en våldtäkt kan ställa med i hjärnan hos offren.
Men jag har väl inte varit redo att inse. Inte varit mogen att ta emot den vetskapen.
Nu vet jag, nu förstår jag.
Kanske är det ett steg på vägen mot att bearbeta det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)