det är en sån sjujädra ironi att jag skrattar och gråter om vartannat.
jag är så sjukt jävla ensam.
längtar efter en varm famn, mjuk hud, äkta, okomplicerad, vacker, meningsfull närhet.
jag längtar efter att ligga nära, nära. känna andetag mot min rygg. känna doften av någon. borra in näsan mot len halshud.
men jag är fullkomligt övertygad om att det inte finns någon som är värd att vara nära.
jag litar inte på någon annan för att kunna komma så nära igen. det kommer aldrig bli så.
det blir svart i skallen på mig när jag tänker på att bli berörd.
jag behöver och vill ha närhet. bekräftelse.
men jag vågar inte.
jag vågar tamejfan inte.
eller, så litar och tror jag inte det allra minsta på att Jag är värd att vara nära.
fan vet.
ironin och ambivalensen driver mig till ett stillsamt vansinne.
jag är så jävla less.
- - -
och jag saknar Honom så jävla mycket att jag vill krypa ur skinnet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar