jag blir så matt av mina egna känslor. de växlar så snabbt, jag hinner inte själv med i svängarna. istället slirar jag rakt ner i diket, in i ett träd, klipper ett staket, kör ut över stupet. och där finns det en ny väg.
eller sju.
tänk dig att du sitter på en cykel. vägen delar sig och du styr in på den ena vägen medan cykeln tar den andra.
taskigt läge.
tänk dig att du kör en långtradare och du väljer att köra rakt fram över bron medan lastbilen tar vänster i rondellen, släpet skumpar in på en skogsväg och lasten kanar in på en gata som slutar i en återvändsgränd.
sen blir den kvar där.
en annan lastbil kanske kommer och plockar åt sig rubbet. eller så kanske det kommer småbilar och helt sporadiskt tar med sig saker. ekorrar bygger bo och när du kommer tillbaka och ska hämta lasten finns inte mycket kvar som påminner om det du hade innan.
och släpet är väck och själva lastbilen frontalkrockade med en buss och hälften av passagerarna dog, resten ligger på sjukan i varierande behov av vård.
där står du med en förlorad last och en bil i spillror och är ansvarig för död.
du ska stå för ersättning och reparationer, på bussen också, samt skadestånd och sjukvård för passagerarna och de omkomnas anhöriga.
taskigt läge, eller hur?
och du vet, att när allt är kirrat och klart, betalt och lagat, ska du upp på vägen igen och åter försöka komma dit du ska (eller vill, men inte fan vet jag vart jag vill, jag vill bara undvika katastrofer) och lyckas med att hålla ihop och få med dig allt.
orka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar