Gråt

jag kan inte gråta.
och det är min förbannelse.

enda gångerna jag gråter numer, är i det där lilla rummet när min terapeut provocerar mig till det. när hon trampar på alla tår, när hon trycker på alla knappar och tar sig in bakom ilskan, den sönderfrätande vreden.
att vara arg är att slippa vara ledsen. slippa vara rädd.
att vara ledsen och rädd är att erkänna att man blivit dödligt sårad, att man har blottat sig och låtit nån annan såra en.

jag vill gärna att tro att jag grät mer när jag var yngre, mindre, liten. men det jag minns är bara att jag blev så arg att jag grät.
jag tog till smärtan istället.
först var det helt sporadiska grejer. sen blev det systematiskt. sen blev det tvångsmässigt.
jag karvade, skar, snittade, högg, slaktade, strimlade, brände, slog.
känslan efter att man gjort sig seriöst fysiskt illa, är densamma som lättnaden man upplever när man har gråtit.
och jag är övertygad om att ALLA behöver den lättnaden.
varför skulle vi annars ha fått tårarna?

men om jag ska vara ärlig så har det aldrig räckt med tårar.
sist jag grät, för att jag hade ont, inuti, var för över 3 år sen. på grund av samma människa som jag vill kunna gråta över nu.
och jag grät. och skar. och söp. och drogade. men det gjorde lika ont för det. så ont att jag var helt och hållet färdig att skita i allting.
mamma åkte många mil för att ta med mig hem och ta hand om mig då.

jag vet inte varför det är så jävla svårt att gråta.
kanske för att det gör alldeles för ont för att det ska funka.
kanske för att jag är rädd att jag aldrig ska kunna sluta om jag börjar.
kanske för att det får mig att känna mig ensam.

jag vet bara att jag är låst.
"hämmad" som min första psykdoktor stämplade mig som.
jag kommer så långt som till att ögonen fylls. men de rinner aldrig över.
bara hos min terapeut. därav att jag tror att det kan vara så att jag känner mig ensam när jag gråter.

men jag vill kunna gråta. jag vill fan bara kunna lätta på trycket.
av olika anledningar har jag inga andra metoder längre.
jag skär mig inte. jag super/knarkar inte.
och jag vet inte hur man hanterar dessa äckligt intensiva känslor, denna smärta, utan de där snabba kraftiga verktygen.
så jag har nästan inga såna känslor längre.
men ibland kommer de, slår ner på mig som rovfåglar, attackerar mig som monster ur mina innersta, mörkaste mardrömmar.

och jag har inget sätt att befria mig från dem.
jag har inte en endaste jävla aning om vilket sätt det handlar om, eller hur jag ska kunna lära mig den metoden.