Nattbetraktelser

finns det någon möjlighet att leva helt fri från krav, förväntningar och förpliktelser?

jag tror inte det. men det är vad jag önskar. enda sättet är att klippa banden med min omgivning.
eller enbart ha kontakt med såna som är överens med mig om att vänskap borde vara villkorslös.
men jag tror att den enda formen av villkorslös kärlek är den mellan föräldrar och deras barn.

jag har en utmärkt kontakt med mina föräldrar.
jag älskar dem, och jag vet att de alltid - oavsett vad - älskar mig.
det är därför jag så ofta flyr till dem. det är inte bara för att de bor i skogen nära sjön. det är inte bara för att komma bort.
det handlar mycket om att jag älskar den relation jag numer har till mina föräldrar, att jag älskar dem och är respekterad precis för den jag är. frånvaron av krav från deras sida är något jag behöver när allting klappar ihop på hemmaplan och jag bara vill spy på allting.
hos dem kan jag slappna av. hos dem är jag sant välkommen. där kan jag och mamma prata om sånt som har relevans bara för att hon är min mamma och jag är hennes dotter, ett band som inte har någon like någon annanstan i tillvaron.
där kan jag och pappa diskutera åsikter, historia och sådant vi tycker är fucked up över några öl. pappa och jag är otroligt lika, och det är först de senaste åren som vi har börjat utforska den likheten istället för att känna oss hotade av den.
och där kan jag sitta i timtal till långt in på natten med min moster och morbror, de andra människorna i mitt liv som älskar mig förbehållslöst.

utöver dem finns det två människor till som jag vet alltid älskar mig vad jag än gör, och som jag kan vara helt och hållet mig själv med. den ena har jag blodsband med, den andra är mitt syskon i hjärtat.

men det finns nog faktiskt ingen som jag verkligen litar på.
och jag vet inte om jag någonsin har känt tillit.

tragiskt, kanske?
jag vet inte. jag ser inte någon mening med att lita på någon.
jag vet inte vad det är jag är rädd för. om det ens handlar om rädsla. jag är inte så säker på att motsatsen till tillit är fruktan.

jag vet bara att jag inte känner att det finns någon jag alltid kan vänta mig till, någon som alltid lyssnar. eller, någon som skulle fortsätta älska mig även efter att ha lyssnat när jag vänt mig till denne.

och det är väl därför jag startat den här bloggen.
den ger mig möjligheten att ösa ur mig allting som jag måste få ur mig. men som jag inte vågar låta någon som känner mig höra eller ta del av.
men jag vill att någon ska ta del av det.
hela fenomenet med att blogga går väl att jämföra med religionens bikt.
att som anonym kunna berätta fritt om vad som tynger en inför någon annan lika anonym.

så du som läser mina ord är min biktfader, eller moder, och jag ska väl säga tack, egentligen, för att du läser.
tack.

och jag kräver ingenting av dig, inte av någon, för att ni läser detta. jag kräver inte ens att ni läser.
jag är trött på krav.