det är inte många som vet det. inte nu längre. förr var det i stort sett det enda jag pratade om. nu håller jag det för mig själv, för ingen kan hjälpa mig. det blir inte bättre av att snacka om det, och inte sämre heller egentligen.
men dagligen slår det mig att det inte finns särskilt mycket som tilltalar mig.
jag är inte särskilt nyfiken av mig längre. jag bryr mig inte om att lära mig saker. jag bryr mig inte om att vara med och uppleva.
jag vill bara att det ska ta slut.
jag ska ändå dö någon gång. det är väl det enda som är säkert. en kompis undrade varför jag var tvungen att ha så jävla bråttom till den dagen, då när jag höll på som värst.
tja... varför dra ut på det? så som jag ser det har inte detta livet något att erbjuda mig. och jag kan ärligt talat inte tänka mig ett endaste dyft som kan få mig nyfiken igen. nyfiken på livet, människor, lärdom, kunskap, musik, etc.
inget.
inte nya liv som föds, inte nya sätt att tänka, inta nya sätt att leva.
för allt tjänar bara till att uppehålla oss från vetskapen om att vi är totalt meningslösa.
- - -
ok.
återfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar