Vilsendom

jag behöver någon som lyssnar. men jag vill inte att någon ska veta vem jag är.
jag vill vara ansiktslös, namnlös, könlös, identitetslös.
alltså kan jag inte vända mig till någon särskild.
för jag vill vara vem som helst.
jag vill kunna öppna mitt hjärna utan att någon kan veta att det är den där rollen ni ser som öppnar upp.

det var det där med bikt, ja...

paradox.
jag vill säga det här, men när jag ska säga det, och jag tänker på varför jag inte vill säga det, så känner jag det så tydligt.
hur jävla ensam jag är.
jag behöver vägledning från någon. men det finns ingen jag kan be om det. jag litar helt enkelt inte på någon.
alltså hamnar jag hela tiden i situationer som blir fruktansvärt jobbiga för mig.
på grund av min jävligt låga självkänsla.
och jag lär mig liksom aldrig att lita på någon.
eftersom att allt handlar om att jag inte litar på mig själv heller.
och jag antar att det handlar om mitt dåliga samvete.

jag har faktiskt lovat att jag ska stanna.
att jag ska dö förutan egen hand.
men helt seriöst, så vet jag inte hur jag ska kunna leva med mig själv.
jag vet inte om jag kan leva med mig själv.

självmord.
så laddat.
bara ordet i sig är fan manipulativt.

jag vill dö. jag vill inte leva. allting med livet är enligt mig fel.
allting är meningslöst.
inte för alla. men för mig. enligt mig och min syn på livet, inte bara som människa, utan hela grejen med att existera.
jag är trött på att finnas.
allting är så meningslöst.
jag skulle kunna tänka mig att leva ett meningslöst liv om jag bara vore vad som helst annat än homo sapiens.


jag är så jävla vilse.