Kräks tills jag kvävs

jag tror att det som gnager mig mest just nu (eller har gjort ett tag) är att jag har gett upp.
igen.
förr kunde jag alltid trösta mig med att om allt blev för jävligt kunde jag ju göra ett nytt självmordsförsök. kanske kunde jag till och med lyckas med att dö.
jag kunde skära upp handlederna eller poppa piller tills allt svartnade.
när jag vaknade upp var det som att födas på nytt. jag kunde börja om. skiten tog en paus och för ett tag kunde jag faktiskt få må bra.

så är det ju inte längre.
och det beror ju inte på att jag inte vill dö.
eller, när jag har lite lättare perioder så känner jag att javisst, livet är värt att satsa på, jag klarar det här, jag är stark etc blablabla.

men när allting alltid återgår till den här mättnadskänslan, när jag ger upp och skiter i allt, mig själv och alla andra, då ger jag också upp om att lyckas ta livet av mig.

och det är ju inte det att jag blir lite låg heller, jag stänger av. allt.
precis allt. jag orkar inte med något alls.
ingenting spelar någon roll över huvud taget.

och jag är trött på att just detta alltid återkommer.
jag är less på att vara less.
jag har gett upp om att ge upp.

jag vet att skiten aldrig ger med sig.
jag vet att det aldrig tar slut.

allt jag kan göra är att stå ut.
och jag gör det faktiskt för deras skull. de som jag ändå bryr mig om nånstans i utkanten av mitt medvetande.
de vill inte förlora mig, och alltså stannar jag.
och med det menar jag inte att jag stannar kvar i livet.
jag menar att jag stannar kvar och är tillgänglig.
trots allt.

men det jag egentligen vill är att klippa alla band.

jag vill att psyk förklarar mig kronisk och hopplös, gör mig till sjukpensionär, jag vill att alla ska låta mig vara och sluta förvänta sig saker av mig, jag vill isolera mig och aldrig mer ta i någon eller något annat, vare sig fysiskt eller metafysiskt.

jag vill verkligen att någon frågar mig vad jag egentligen vill, lyssnar när jag säger att jag vill slippa, och sen - med full respekt för MIG - låter mig slippa.

någon skrev någon gång att det kanske är ensamhet som gör människor sjuka.

jag tror att det är mänskligheten som gör MIG sjuk, och jag önskar desperat att det fanns ett sätt att slippa ha med andra människor att göra.
folk stör mig så förbannat mycket.
jag vet inte vad jag ska med folk till.
för de får mig bara att må sämre.

om jag slapp folk skulle jag inte ha några problem. seriöst.
för det är all jävla skit som det innebär att ha med andra människor att göra som gör mig så jävla trött och less att jag mår illa och vill spy.