Avund

Hon får en fet systemkamera helt gratis. En sån som jag alltid viljat ha och nästan är kåt på.
Hon får behålla nästan alla sina retroaktiva pengar. Jag fick vackert lämna ifrån mig varenda öre.
Hon är sanslöst vacker på ett fullkomligt oemotståndligt sötsnyggt sätt. Jag ser mest bara arg ut, tuff och hård och svår och kantig. Hon har fantastisk figur trots stillasittande och graviditet. Jag kämpar för att gå ner i vikt men sväller över på alla håll. Hon är rapp i käften och huvudet och kan ge svar på tal samt snacka ner vem fan som helst. Jag är en sån som alltid kommer på den rätta repliken 2 veckor efteråt och i värsta fall går till personangrepp. Hon kan formulera sig sagolikt i skrift och minsta trivialitet eller tragedi blir bara så jävla andlöst vacker under hennes penna och tangenter. Jag har förlorat mitt språk.
Och hon har kärlek överallt omkring sig. Hennes vänner ringer henne nästan varje dag och vill hitta på något. Jag vet inte ens vilka mina vänner är längre. Hon rusar ifrån alla pojkar och flickor som vill ha henne, hon spelar inte svårfångad hon ÄR svårfångad, och alla vill önskar fånga henne. Hon kan få vem hon vill.

Är det där jag gör fel? Är fel?
För jag spelar bara svårfångad. Innerst inne längtar jag kopiöst mycket efter kärlek, närhet, trygghet, ömhet. Det lyser nog igenom. Alla ser den desperata glimten i mina ögon. Det spelar ingen roll hur charmig jag är, hur vacker jag än försöker göra mig, hur bra jag än försöker vara, så längtar jag bara efter att bli fångad, och alltså vill ingen fånga mig.

Jag har ett hål i bröstet och en klump i magen. Lera, gegga, sörja, smet, klet.
Jag vill kunna andas. Jag vill bli avgudad.

Jag vill vara älskad.