det går från totalt vansinnig aggression där jag inte drar mig för att sparka eller slå sönder diverse saker, till bottenlös jävla förtvivlan, vanmakt, sorg.
när jag är ledsen blir jag arg. det är automatiskt, har alltid varit så. jag hinner ofta inte ens känna att jag blir ledsen, innan jag reagerar med ilska.
så detta att det växlar så extremt... är antagligen bara ledsen. fast lite arg med.
eftersom det är som det är. ett grovt misstag, ett fett missförstånd. som fick avgöra allt. jag förstår, till viss del. till en annan del, inte alls.
förstår inte varför jag inte får gottgöra, ta tillbaka, förklara mig. förstår inte hur vissa kan bli förlåtna efter otrohet, men jag får ingen ny chans efter den här grejen... bara ett missförstånd...
jag får mina flippar och jag har ett djävulskt sätt när jag blir arg/sårad. men det vet han. det har han vetat i 4 år.
men är väl en helt annan sak att leva nära inpå det. inte för att han var så långt bort innan. men nu är det väl för nära.
tycker ändå inte det är rätt.
men det hände igår, det är färskt och alla känslor är fortfarande överhettade. kan bara vänta tills/om han vill prata om saken. tills han vill eller kan lyssna.
jag är bara så totalt jävla värdelös på att vänta ut sånt här...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar