Psykvården är psykotisk

jag hatar dem.
psyk. läkare. hela jävla patrasket.

ringde till mottagningen i tisdags och bad dem säga till min läkare att jag behöver mer recept på zopiklon, min "sömn"medicin.
begäran gick delvis genom min kontaktperson, dels direkt till läkaren.
hon i telefonen sa dock att läkaren inte skulle jobba förrän torsdag, igår.
så igår ringde jag mottagningen igen på deras telefontid klockan 1 för att kontrollera att begäran gått fram och att recepten fanns hos apoteket. de svarade inte, så jag lämnade ett meddelande. sen orkade jag ändå inte vänta på besked, har sovit så fruktansvärt dåligt senaste tiden så jag chansade och gick till apoteket. det fanns inget recept. när jag gick hem ringde jag än en gång till mottagningen, och lämnade ännu ett meddelande om att de skulle ringa upp mig och ge mig besked.
jag hörde inget från någon på hela eftermiddagen, förutom att min psykolog ringde, jag hade bett mottagningen i tisdags att också be henn ringa mig och tala om ifall hon visste vad som händer hos soc, eftersom jag begärt behandlingshem. jag frågade henne om hon visste ifall läkaren jobbade, och jo, det visste hon att hon gjorde.
efter det väntade jag lite till, förgäves, på att höra ifrån mottagningen. när jag inte gjort det vid fyra mailade jag min psykolog för att be henne säga till min läkare att skicka in recept eller åtminstone höra efter med henne om hon alls gjort det.
imorse ringde psykologen och sa att hon pratat med läkaren, och ja, recepten var inskickade. så jag gick iväg till apoteket igen. och nu fanns recept på mina antideppressiva, som jag visserligen också bett om, men inget recept på zopiklon, som behovet efter är rätt akut.
så på vägen hem igen ringde jag psykologen, som såklart inte svarade, och mottagningens telefontid var slut. så gråtfärdig och med växande ångestklump i hela överkroppen ringde jag till mobila teamet, och bad dem att få tag i läkaren och antingen säga till henne ännu en gång att skicka in recept, eller be henne att ringa mig.

hemma sjönk jag ihop i soffan och gjorde allt för att stänga av.
ångesten växte, men jag såg inte ens meningen med det. förtvivlan. varför lyssnar de aldrig?
för att de inte fattar, inte bryr sig. för det är inte de som har sömnbrist.
tänkte att min läkare förmodligen tyckte jag gjort slut på senaste omgången för snabbt. och tänkte att om det är hennes orsak till att vägra mig ett nytt recept, så skulle jag tala om för henne hur det här med tolerans plus svåra sömnproblem (inte bara lite svårt att koppla av) plus den extremt uppskruvade situationen egentligen påverkar en människas mottaglighet för mediciner. jag behöver fan så mycket mer än deras rekommenderade lilla dos. och kan de ha mig på mer än rekommenderad dos antideppressiva, kan de minsann ge mig mer än rekommenderat av en insomningstablett jag har använt i åratal och är halvt resistent mot.
men jag kunde inte ens bli tillräckligt arg för att känna nåt. bara förtvivlan.

så ringde jag mobila teamet igen. eftersom jag inte stod ut med att ligga i soffan och stirra apatiskt upp i taket. och då sa de att de just pratat med läkaren, och att hon skulle skicka in recept. när visste de inte, bara att de skulle göra det.

och jag vet inte om det var av lättnad, eftersom jag varit beredd på att hon skulle vägra, eller om det var av ren jävla förtvivlan jag bröt ihop och grät.
men jag vet inte vilket som är värst - att helt enkelt bli nekad det man vill ha, eller att altidalltidalltid behöva kämpa, skrika, slåss för att få det, och ändå inte kunna vara säker på det.